meningslöst inlägg

försöker få klart en artikel till tidningen Stick, går som väntat inget vidare (borde ha semster eller något i den stilen). Ger mig ångest eftersom jag lovade den där trevlige konstnären i Berlin att jag skulle skriva om honom, men då jag är en usel mäninska rann det hela ut i sanden. Skitsamma borde inte skriva idag, längtar trots all ångest tillbaks till Berlin, men jag blir åtminstone gladare av Aloyas sommarhouse i It's been to long. Om du har någon känsla för sommar och musik köp den eller snå den, jag bryr mig ärligt talat inte. Sen kan du avsluta kvällen med rosevin och somamrklassikern long hot summer med Style Council. Alternativt så skiter du i vad jag tycker och köper en biljett till tältprojektet på www.ticnet.se istället och ger mig skäl att förakta dig.

Överskrift till föregående inlägg

Överskriften försvann på tyvärr på vägen det skall vara indie.

relationer.

De flesta av oss har en eller flera gånger varit engagerade i någon form av relation, vissa bra vissa riktigt dåliga. Framför allt kan våra olika mänskliga relationer utgöra grunden till vår egen självkänsla vare sig den är bra eller dålig. Eftersom jag i grunden är realist så utgår jag ifrån att realtioenr är ett avslutat kapitel för min del, syftar då på den mest klassiska av realtioner pojke-flicka, man-kvinna. Enligt mitt något cyniska sätt att betrakta denna typ av realtion finns det vissa faktorer som ligger till grund för hur det hela funkar. 1. Trygghet: Inkluderar en rad saker ekonomi, trohet (åtminstone utåt sett), status (förakta aldrig vikten av att vänner och släkt är nöjda) ett bra hem som du inte ska behöva flytta ifrån (varför söka nya intryck i livet, det ger ju bara huvudvärk) 2) Fortplantningen: Har personligen aldrig upplevt något kall att vidarereproducera min gene person, men många gör tydligen det. 3. Kärlek är i dess romantiska skepnad (den som ofta visas på film och framställs i litteratur) inte överhuvudtaget relevant. Vägar att minmera konflikter och olikheter är snarare det som är den reela kärleken. Viktigast av allt är dock att du inte intellektualiserar vare sig realtionen mellan man och kvinna eller kärleken som upplevelse. Väljer du att trots allt göra det eftersom det du finner det både intressant och stimulerande kan du inte räkna med att någonsin uppleva kärleken igen. Ty kärleken är helt och hållet irrationell till sin karaktär och kommer såldes att brytas ner i små patetiska beståndsdelar om du utsätter den för en rationell granskning. Dessutom är det väldigt onödigt eftersom kärleken inte alls ingår i framgångsreceptet för en fungerande realtion. Att ha överseende med din partners bristande smak kommer i det längre perspektivet ge dig oändligt mer trygghet än någon illa formulerad kärleksförklaring. Känns meneningslöst att fortsätta detta pseudoresonemang, men om ni orkar läsa skiten så förstår ni säkert varför jag är en ensam idiot.

Minoritetsdeppressiv.

Har denna vecka som sägs vara den varmaste hittils i år, i sedavanlig ordning pendlat från glädje (måndag och större delen av tisdagen) till avgrundsdjup ångest. Dock utan de smått komiska maner som annars brukar prägla mina dalar, ett tungsinne värdigt Lars Noren har förmörkat den blå himlen för min del idag. I mitt inre har jag för första gången utforksat de reela möjligheterna till att ta mitt liv. Inte för att jag tänker försöka käka upp alla alvedon jag har liggandes i mitt skafferi redan i natt. Det vore alltför ovärdigt, utan snarare en insikt om att blir det inte bättre än så här, kan självmord vara en både intellektuellt och fysiskt tillfredställande lösning. Mitt liv är tömt på glädjeämnen, dagarna tillbringas med att dansa efter totala idioter som borde fått diagnos "svenne-psykopat" för länge sedan, illa spelande pipa. Passion och glädje är två ord vi inte ens skall försöka applicera på mitt embarliga liv, kärleken är för länge sedan död och intellektualliserade och därmed omöjlig att uppnå. Strävan att göra gott här i livet blir tyvärr aldrig mer än ett par hyfsade rader i en högstadieuppsats. Mental och fysisk trötthet tycks vara mitt starkaste personlighetdrag för tillfället så en evig vila kanske vore på sin plats? Efter min tid i lärdomsstaden vet jag att konsultera en psykolog inte är ett alternativ. Förkastligt ur såväl intellektuell som estetisk synvinkel. Därför bör självmordet vara en lösning som skall tas på allvar och begrundas under de närmaste åren. Dock finns det ett glädjeämne jag har under dagen lyckats diagnostisera mig själv ( många psykologer runkar fortfarande till Freud så det är bäst att ta det i egna händer). En av mina närmaste vänner som är och förblir den mest intelligenta person jag mött gav mig ordet som jag nu utan skam applicerar på mig själv: minoritetsdepression. Ett fantstiskt vackert ord som jag i tysthet låtit glida över min tunga hela dagen utan att för en sekund tröttna på dess kraft och renhet. Min förhoppning är att under de närmaste dagarna kunna ge en betydligt mer målande beskrivning av detta underbara ord här på year of madness. I dag är mitt sinne tyvärr förmörkat av tungsinne, mcdonaldsmat (inte min) historier om utvecklingsstörda barn och vuxna, redbull och vodka samt en allt för långvarig blick i sanningens vitöga.

insikt

Är en av de få ting jag berhärskar till fullo, utan att överdriva det minsta kommer jag fram till någon form av livsavgörande insikt en gång per vecka. Att den idag skedde strax efter det att jag insett att det vilar en konserverande men behaglig skönhet över Grand Hotel, gjorde inte min insikt mindre viktigt snarare tvärtom. Den visade snarare på min ypperliga förmåga att växla mellan totalt uppslukande och samtidigt naiv livsglädje och depraverande apati. Där ifrågasättandet av min exsistens formar min världsbild. den egenkomponerande shufflen i min i-pod bjud på Anthony and the Johnsons och Arthur Russell, två personer vars geni är vedertaget, och de är såldes de självklara ingejörerna när jag gräver i min själ. Kanske var det min ihopkrupna ställning som fick mig att genomskåda alla linnebeklädda par som passerade, samtalandes på yterst forcerat vis. Ett faktum som förutom att skapa ett latent tillstånd av illamående hos mig fick mina ögon att öppnas inför min sanna natur. Mäninskor av idag söker inte kärlek (det har aldrig mäninskan gjort) eller ett bra sexliv, de söke rvvanlig hederlig trygghet. Just sökandet efter tryggehet är den viktigaste egenskapen när du skall definera mäninskan som ras. Ett faktum som förbryllar mig eftersom jag fysiologisk är en identisk kopia av det vi brukar benämna som mäninskan så har jag alltid trott mig vara en av dem. Men det är en aspekt som inte stämmer min rygghet är medfödd, och kan alltså inte vinnas igenom ett livslångt parasiterande av en annan mäninskoform. Hur skrämmande denna sensationella upptäckte en må vara så skrämemr den mig, tänk om jag likt clark kent är denna ende av min art? De närmaste dagarna kommer ni kunna följa jakten på mitt ursprung här på Year of Madness. men för tydlighetens skull vill jag säga: Att jag tillhör inte den mänskliga arten utan en annnan tidigare helt okänd art som tydligen fungerar att leva i samma värld som den mänskliga arten. Men mitt största bekymemr är, var är resterande överlevande som tillhör min art?

Hälsning från deadendcruizer

Fick följande text från min käre vän i Malmö idag, tag del och begrunda:

Bögar

För ett tag sen såg jag en riktig skitfilm, den hette Be Cool. Det som irriterade mig mest var inte räkneverket uppe i hörnet på min fulltankade kopia inte heller att det finns en mycket bättre kriminalkomedi som utspelar sig musikbranschen som heter Ford Fairline, nej utan det var bögen i filmen. Jag erinrar mig om att de flesta recensenter var eniga om att filmen inte var något vidare men just att Gregory Alan Williams tolkning av den homosexuella torpeden var ypperlig, och att hans karaktär bidrog till att filmen inte var en fulländad kalkon. Ifall en nidbild av en bög är det enda som krävs för att rädda en film så är det sorgligt. I framtiden hoppas jag att diskussionen om filmen kommer handla hur bögar framställs i hollywoodfilmer, liknande den som har förts om folk med afrikanskt påbrå. Och att Be Cool då kommer att utgöra skolexempel på hur Hollywood cementerade bilden av den homosexuella mannen som vätvilligt kåt, fåfäng, feminin men för all del som en verkligen festlig prick. Att Hollywood av tradition sägs utgöra en liberal kraft i den kvasidemokrati som USA är, är inte så konstigt, klart man ville visa pattar och glorifiera droger i sina filmer allt för att tilltala mig och alla andra som tycker sånt är kul. Men ärligt talat så vet jag inte ifall verkligen ligger till så här, för bögen i The Mexican spelad av Tony Soprano (aka nått annat) var betydligt mer nyanserad. Han var så där häftigt sluskig, tjock och tyckte det var jobbigt att erkänna att han var bög. Det känns som en betydligt mer representativ bild, och framförallt Julia Roberts karaktär känns väldigt övertygande om den där bruden som tycker hon grymt smart när hon kommer fram till slutsatsen om sin nyvunna väns läggning och tycker att det är apballt. Nåväl… vad vet jag om bögar, jag som ingår i det inofficiella men världsomspännande brödraskapet som går under parollen ”det är synd om vita heterosexuella män”. Vad jag däremot är tämligen övertygad om är att så länge som det tillåts göras skitfilmer som Be Cool som berikas med nidbilder av bögar, så länge kommer även ordet bög vara ett skällsord. Visst vi som läser detta tar inte illa upp av att bli tagen eller kallad för bög eftersom vi kan sålla oss till den mer upplysta skaran av svenska folket. Men tänk på alla de som säger att bögar är okej så länge de inte stötar på just dem, det finns ett stort antal homofober där ute. Näe nu ska jag titta på Justine av Marquis de Sade, en garanterad bögfri film med mycket naken kvinnohud. Den ska inte sätta några griller i huvudet på en, för den kommer oavsett vad den innehåller ändå vara ett kulturhistoriskt dokument.