Slentrianhumanism

Har under större delen av mitt liv, borträknat de första menlösa åren som så kallat småbarn, räknat mig själv som humanist. Har dock kommit till en av mina mer genomtänkta slutsatser i livet när jag öppet deklarerar att jag väljer att lägga slentrianhumanismen bakom mig. Inte nog med att den känns otidsenlig den är dessutom koketterande och falsk ungefär som Oasis låt från mitten av 90-talet. Har du någon gång verkat utanför ditt eget sammanhang samt under en längre tid arbetat med mäninskor inser du att denna hållning enbart är ett koketerande av i grunden trista typer som aldrig utsatts för den största påfrestningen vår världshistoria lyckats uppbringa nämligen mäninskan. Framför allt då det påtvingade mänskliga umgänget, missförstå mig rätt selktivt umgänge uppskattar jag som aldrig tidigare i mitt liv (all selektivitet är bra). Att i vår bistra verklighet slänga sig med ordet humanist ( i bemärkelsen att du själv skulle besitta en human livssyn) är inte bara naivt utan även ett osmakligt koketterande som lämpar sig bäst på valfri nätverksfest i innerstan. Ett beteende jag med gläldje överlåter åt mediefolk (ofta sr och svt), jurister (statligt anställda) statsvetare, socionomer mfl. Personligen skäms jag inte längre för att högljutt basunera ut att jag vill minimera den icke selektiva mänskliga kontakten samt att jag aldrig någonsin vill arbeta med mäninskor. Att jag inte vill ha några arbetskamrater (om jag inte själv anställer) ter sig så självklart så det behöver jag inte ens att närmare gå in på. Utvecklar gärna mina tankegångar i denna fråga men då vill jag först ha mothugg, men det lär inte ske då alla är upptagna med att läsa någon "modeblogg" på bloggportalen som avhandlar replayjeans eller andra sunkutstyrslar. Eller så kanske de filar på ett ansökningsbrev, med de inlednade orden "jag gillar att arbeta med mäninskor". Vilket får mig att le inombords och fortsätta drömma om mitt framtida selektiva och icke humanistiska leverne.