TV-tittande

På den tiden min mor levde var vi, helt i enligt med mor och son kontraktet, oense om en rad ting. De sista åren innan cancer berövade henne livet ägandes åt revisionism (vad annars) för min del. Det enda egentliga ställningstagande som har lyckats etsat sig fast inte bara i mitt minne utan även i mitt nuvarande leverne är mina utbrott framför tv:n. Osammanhängande ordsvador som jag motiverade med att mamma återigen hade valt en deckareserie eller något annat lättsmält alternativ. Jag förde som så många gånger tidigare (och även efter) en meningslös kamp och mina argument finslipades aldrig och hörsammades därför logiskt nog inte heller.

Min mor motiverade alltid sitt tv-tittande med att det var ett sätt att koppla efter en hård dags jobb, ”hjärnvila” som jag kallade det. Ett argument som jag varken då eller nu fallit för, de flesta arbeten är monotona och allt annat än kreativa vilket medför att hjärnan befinner sig i pausläge 8 timmar per dag. De få timmarna vi har kvar på dygnet bör vigas åt stimulans för vår viktigaste muskel, om vi väljer tv: så borde det vara upplevelsen och den kreativa stimulansen som står i centrum. Som det framgår av texten har jag under barndom fått se ett antal deckareserier (de var alltid engelska på den tiden) däremot har jag aldrig läst en deckare, ett faktum jag vill behåll livet ut.

Har ytterligt svårt för det välskrivna, kommersiellt gångbara, som trycker på de rätta knapparna vad det gäller spänning. Inser att böckerna med stor sannolikhet är välskrivna, men liksom inom allt annat skyr jag skolboksexempel, då de försätter mig i dvala och tillåter mig att bygga en falsk bild som saker och tings naturliga varaktighet. Framförallt vet jag inte varför denna korta text skrivs samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om detta betyder att jag tagit ställning i den så kallade ”litteraturdebatten”? Det enda som är säkert är att jag med en dåres envishet kommer att hävda att tv inte skall användas som avkoppling.