Jag lämnar nu efter nästan två år Sundbyberg, vi blev aldrig riktigt vänner jag och svenneparadiset "Sumpan". Lärde aldrig känna centralorten, utan den agerade mest mellanstation, hoppas att min vistelseort Telefonplan (betraktar Stockholm som en lös sammansättning av tunnelbanestationer)kan utvecklas till något som mer liknar ett hem. Har i varje fall lagt i hop lite låtar i adobe audtion till min flytts ära, ni finner den om ni kopierar länken nedan, den består mestadels av gamla låtar. Men innan jag lämnar Sveriges minsta kommun skall jag hjälpa de mystiska personerna intill att bära en tvättmaskin.
http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=362CD2F97651286D
tisdag, maj 30, 2006
måndag, maj 29, 2006
Förtydligande
I del två av "Därför hatar jag mäninskor" texten, postat 11 maj finns följande stycke med:
"Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. "
Vill betona att jag aldrig blivit våldtagen själv. Använde denna något provocerande beskrivning för att försöka ge en bild av hur mansrollen och alla dess märkliga tillbehör kan upplevas och även handikappa en pojke som är på väg in i vuxenlivet. Om denna form av liknelse har upplevts som obehaglig så ber jag om ursäkt, men påminner samtidgt om att det mainstreamsamhället betcknar som manlig umgänge, grabbgäng etc är djävulskt obehagligt på alla tänkbara vis.
"Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. "
Vill betona att jag aldrig blivit våldtagen själv. Använde denna något provocerande beskrivning för att försöka ge en bild av hur mansrollen och alla dess märkliga tillbehör kan upplevas och även handikappa en pojke som är på väg in i vuxenlivet. Om denna form av liknelse har upplevts som obehaglig så ber jag om ursäkt, men påminner samtidgt om att det mainstreamsamhället betcknar som manlig umgänge, grabbgäng etc är djävulskt obehagligt på alla tänkbara vis.
fredag, maj 26, 2006
Terrypoison
En kille i Berlin tipsade mig i går om ett band vid namn terrypoison http://www.terrypoison.com/. Electroclash vibbar kanske ni säger, men vad som är av och på överlåter jag åt svenneguiden (gratistidningen ni vet) att avgöra. Efter att botaniserat på deras hemsida är min fasta övertygelse att jag vill se dessa damer live. Känns betydligt mer intressant än trista svenska "indieband" som klappar händer och har köpt ny secondhand kläning på Street (tänk popaganda). Vore hur kul som helst om någon bokade terrypoison i stället för det senaste mp3-bandet från valfri söderförort.
torsdag, maj 25, 2006
Jennifer Cardini
Visserligen stundar det en lång och förhoppningsvis het sommar, med uteserveringar och sommarklubbar med nydisco och house. Men jag vill ändå lyfta fram en dj-kväll som stundar i höst, närmare bestämt den 28 oktober, för om vi ska tro Kompakt senaste mailutskick så kommer Jennifer Cardini att besöka Stockholm då. Cardini besökte Malmö förra året och nu verkar det äntligen vara Stockholms tur att få njuta av tjejen som är resident på både nitsa i barcelona och lust i Paris. Läs mer om henne på http://www.jennifercardini.com/ och http://myspace.com/jennifercardini och inled peppen!
tisdag, maj 23, 2006
Livraison
Är aktuella med sitt andra nummer, vill därför passa på att uttrycka min beundran för Marie Birde, för att hon med både Livraison och Littkes vågar vara pretentiös. Det är alldels för få som har det modet idag, när det mest startas fula och tråkiga magasin för mappies och karriärister. Läs gärna intervjun i Sydsvenskan med Marie Birde från förra året när Livraison kom med sitt första nummer http://sydsvenskan.se/nojen/article107564.ece. Jag hoppas innerligt att det finns en fortsättning för både Livraison och Littkes.
måndag, maj 22, 2006
Bloggkartan
Jag har sent om sider placerat min blogg på bloggkartan
http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm/
http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm/
fredag, maj 19, 2006
Därför hatar jag mäninskor del 6.
Varför
Min skrift är ett ställningstagande och skall icke betraktas som ett distanserat och slentrianironiskt inlägg i en debatt som inte existerar. Med hjälp av erfarenheter, fantasier, anekdoter från det mörka landskap där stora delar av mitt liv gått till spillo har jag försökt beskriva mitt förhållningssätt till den mest patetiska av jordens varelser, människan. Texten skall betraktas som ett vägval och ett grundfundament för hur jag vill leva återstoden av mitt liv. Avsikten är att belysa det kraftfulla, sköna och sunda i det vardagliga hatet, en naturlig instinkt som kan frigöra dig från alla typer av själsliga fängelser. Det handlar om människor, inte ovanliga sådana utan om de som utgör majoriteten i vårt betydelselösa land, personer som felaktigt skönmålats som hårt arbetande individer vars bidrag till välfärden har högaktats. En mytologiserad skildring som jag inte är beredd att skriva under på. Men vad är det som förenar dessa degenererade folkhemsrasister vars ideologi tycks sakna grund även i de mest elementära delarna av logikens lagar. Förutom den bild av smaklösa, obildade och gränslöst dumma fascister som har målats upp finner de sin gemensamhet i en tidigare sällan skådad egoism. Deras oförmåga att se till andra människors behov samt att tillgodogöra sig en struktur mer komplicerade än kungsörnens makaroners uppbyggnad, är oacceptabel.
Måhända avfärdar ni mig som en wannabeelitist som försöker fly undan mina egna tillkortakommanden som människa genom att sparka på den som redan ligger. Kanske tycker ni att jag skall skänka mina pengar till Sida och överlåta analysen till någon hipp omvärldsanalytiker, troligen är ni inte ens bereda att lyssna på mitt rop på hjälp. För det är precis vad det rör sig om ett rop eller snarare ett knyst på er uppmärksamhet. En vädjan att se allas likhet inte inför lagen utan likhet inför omvärlden och dess värdering av den mänskliga organismen. Min önskan är att vi tar av oss den inte längre så klädsamma ironin och gräver fram det vardagliga mörkret som omgärdar oss oavsett om vi vill eller ej. Min önskan är ett slut på kramandet och det eviga gullandet med den ”vanliga människan” jorden mest priviligerade grupp. En organism som har givit upp alla ambitioner, individer som slutat att tänka själva. Jag vill att vi betraktar den med det allvar den kräver, för att sedan distansera oss ifrån den bygga en gemensam mur med ett ogenomträngligt filter. Ett finmaskigt nät som skyddar oss från alla avarter av dålig smak, fetma, hantverkare, dåliga pappor, redbull och vodka, thailand, TV4 och alla andra produkter av fascismen.
De få ambitioner jag en gång närde, har alla pulveriserats av sunt förnuft, fredagspaket, redbull och verktygslådor. Vare sig om jag väljer att ställa mig utanför den rådande normen eller ej tycks jag inte kunna påverka den i en riktning vars mål jag kan sympatisera med. Mitt tillkortakommande blir fulländat i och med det faktum att jag inte ens lyckats definiera mitt eget utanförskap. Avsaknaden av igenkänning och tillhörighet har drivit mig långt utanför de delar av mänsklighetens utmarker som jag låtit er ta del av. Upplevelser och miljöer som har givit mig insikt om livets meningslöshet, dess otillräcklighet. Min önskan om ett ermitskap är inte längre en dagdröm utan en ofrånkomlighet. Men jag behöver inte en öken eller ett öppet landskap, min hydda kommer att vara placerad mitt i smeten. Med den skillnaden att min blick på obestämd tid kommer att vara ställd emot himlen. En blick utan vidvinkelobjektiv, med en ärlig önskan om att jag ska få vara i fred.
onsdag, maj 17, 2006
Därför hatar jag mäninskor del 5.
Min Morbror
Min morbror var vad vi brukar benämna som ett ”sladdbarn”, 17 år yngre än min mor och 15 år yngre än min andra morbror växte han i realiteten upp som ett ensambarn. Vet inte om det därför var hans samling av mainstream VHS var så gedigen, faktum är att han alltid var extremt tidig med tekniska innovationer under inledningen av 80-talet. En ingrediens i hans komplexa personlighet som med stor sannolikhet bidrog till att jag som 5-åring upplevde honom som en jämnårig och tillika själsfrände. Hans ungkarlslya belägen på översta våningen i samma hus som mina morföräldrar i Malmös utkanter, var inbjudande och spännande. Där bjuds det på cineastisk bildning i form av James Bond (samtliga filmer), Rambo, Rocky, Burt Reynolds, Clint Eastwood och dylika höjdpunkter i 1900-talets filmhistoria. Min morbror och jag var lyckliga tillsammans, två jämlika män med ett stort intresse för film som enda egentliga gemensamma nämnare. Att han tog med sig flickor hem från Asien och lovade dem guld och gröna skogar bekom mig inte nämnvärt. Hans ofta usla ölsinne förändrade inte min respekt för honom. Hans inte allt för genomtänkt förslag att jag 8 år gammal tillsammans med min jämnåriga kusin skulle knulla i takt med han och den blivande frun från Manilla, rubbade förvisso på mitt förtroende för honom i några veckor kring årsskiftet 1985/86.
Men det faktum att han med hjälp av sin två videoapparater kunde kopiera alla filmer på topplistan i Rocents videobutik tycktes överbrygga alla hans små snedsteg. I efterhand känns det som om jag är osäker huruvida jag vegeterade på hans barnsliga läggning eller om det var vice versa. Det är dock på det hela taget oväsentligt för både historien och den aversion jag kommit att utveckla under årens lopp gentemot vad som trots allt är mitt eget kött och blod. Vår intima relation fick dock en avgörande vändning i slutet av 80-talet, att peka ut den utlösande faktorn är vanskligt. Men i efterhand ligger det nära till hands att anta att mitt nyvaknade intresse för böcker som erbjud mera litterära upplevelser än Gummi-Tarzan var början till slutet på vår relation. Mitt ytliga grävande i litteraturhistorien, innebar att jag föredrog att citera Mark Twain framför Roger Moore, något som tycktes slå en kil emellan mig och min allt annat än litteraturintresserade morbror. Vilket gav mig möjlighet att öppna mina naiva ögon för hans mindre fördelaktiga sidor, insikter som kom att utgöra grundfundamenten i mitt numera sunda, vackra och konstruktiva hat gentemot honom och hans gelikar. Trots hans uppenbara personlighetsstörning vill jag tro att det finns många troligtvis allt för många som idkar samma smaklösa intresse för intetsägande resor till andra världsdelar än Europa, som utan ironi bär jättelika halskedjor till verkade av 24 karat falskt guld. Män som närmar sig 50 och har Sylvester Stallone som husgud, män vars personlighet måste dissekeras utan hänsyn till klasstillhörighet och socialgrupp. Vanliga hederliga svennar som måste granskas med samma hårdhet som näringslivstopparna.
.
Att ge utryck för ett hat som ligger så pass nära mig emotionellt och dessutom är riktat emot kvarstående delar av min nästintill utplånade släkt är naturligtvis komplicerat, hantverkaren, världens sämsta pappa och tre gånger i veckan kvinnas vidare äventyr saknar egentlig betydelse för min del åtminstone känslomässigt. När det gäller min morbror är jag mer kluven, men det är just min rädsla och ambivalens som gör föraktet så vackert och omotståndligt då det skär mitt emellan livets två enda sanna känslor hat och kärlek. I ett mörkt landskap någonstans mellan dessa två till synes disparata känslor härskar cancer, död ouppfyllda löften, svek och dåligt samvete. Allt förkroppsligat av en 183 centimeter lång målare vars uppenbarelse påminner om Nils Yngvessons gråsosse Malmö snarare än den förorten till Köpenhamn staden idag strävar efter att bli. Ett Sverige vi inte vill veta om trots att det ockuperar större delen av vårt lands areal. Ett land både fult och innehållslöst dränerat på framtidstro, med dumhet och destruktiv ilska som bränsle. Allt det härbärgeras av enda mänsklig organism och allt tyder på att vi är besläktade med varandra. Därför känns det naturligt att mitt öppna brev till denna organism väljer sida men denna gång utan att förvirras av det naiva barnets förkastliga naivitet.
Vill minnas att du författade två öppna brev till din syster tillika min mor, det första öppnades av mig då en dum tonåring som sin lantliga fostran till trots redan passerat dig på alla tänkbara vis. Brevet genomsyrades av usel svenska, och präglades av en underton av missriktade demonisering av min mor och min styvfar. Mitt känsloregister var vid tidpunkten primitivt till sin uppbyggnad så min naturliga instinkt var att demolera ditt allt annat än fagra ansikte. Men kärleken till din mor, tillika min mormor hindrade mig ifrån att kommunicera på ditt och dina gelikars språk. I stället infekterade brevet relationen mellan våra familjer än mer. Min förlåtande natur och dumhet skapade en dröm där du hade bättrat dig, valt att gå vidare och försonats med min mor. Med ditt andra brev krossade du illusionen effektivt och skoningslöst. Att min mor hade en månad kvar att leva tycktes inte göra intryck på din efterblivna hjärna. Sorgen och mörkret som omgärda mig då hindrade mig ifrån att vida åtgärder, att replikera ditt brev. Har sedan dess försökt förstå ditt sätt att kommunicera, tänka och argumentera. De senaste årens vandringar i den svenska smutsen, en utmattande socialpornografisk resa har givit mig de rätta verktygen att replikera brevet jag aldrig läste. Just faktumet att ditt brev förblivit oläst är nyckeln till att kommunicera med din ras, att ignorera era åsikter och känslor är inte bara en nödvändighet utan en samhällelig plikt. Egoism och oförmågan att ge av dig själv har hela tiden präglat din resa genom ditt liv, tänker därför endast bemöda mig med att ge dig ett par rader av den antipati som jag känner inför din existens. Det blir det sista jag säger, det sista du får av min tid mina avslutande ord till dig och alla de miljoner män som delar dina intressen och din avgrundsdjupa egoism:
Din ryggradslösa hållning tycks agera i perfekt samklang med din miserabla personlighet, den accentuerar det mänskliga misslyckande som du är en produkt av. Dina smutsiga intressen har ockuperat din hjärna och inkapslat hela samhällskroppen i en ständigt pågående misär. Endast ren ondska kan producera en osmaklighet av den dignitet som ditt hem, där din falska guldkedja utgör en perfekt förgrund till de pråliga sovunierna som pryder den billiga bokhyllan i ekfaner. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om orsakerna till det hela, personlighetstörningen, uppväxten som bortskämt ensam barn. Dessvärre utgör dessa ingredienser ingen acceptabel ursäkt, möjligen kan omvärlden acceptera det som en förklaring. Men aldrig någonsin kommer vi att se det som en ursäkt. Enligt gängse bilogiska teorier är vi besläktade med varandra, jag väljer att ignorerar dessa teorier och förskjuta dig från mitt släktträd. Ett träd som tacka vare dina förkastliga tilltag genom åren allt mer kommit att likna en buske snarare än det bokträd det borde vara. Det är dags för mig att skriva min egen historia, en diktkonst som bekant författas av vinnarna. Min tanke är att det skall bli en pompös volym präglad av kärlek och framgång och där finns det ingen plats för dig.
Min morbror var vad vi brukar benämna som ett ”sladdbarn”, 17 år yngre än min mor och 15 år yngre än min andra morbror växte han i realiteten upp som ett ensambarn. Vet inte om det därför var hans samling av mainstream VHS var så gedigen, faktum är att han alltid var extremt tidig med tekniska innovationer under inledningen av 80-talet. En ingrediens i hans komplexa personlighet som med stor sannolikhet bidrog till att jag som 5-åring upplevde honom som en jämnårig och tillika själsfrände. Hans ungkarlslya belägen på översta våningen i samma hus som mina morföräldrar i Malmös utkanter, var inbjudande och spännande. Där bjuds det på cineastisk bildning i form av James Bond (samtliga filmer), Rambo, Rocky, Burt Reynolds, Clint Eastwood och dylika höjdpunkter i 1900-talets filmhistoria. Min morbror och jag var lyckliga tillsammans, två jämlika män med ett stort intresse för film som enda egentliga gemensamma nämnare. Att han tog med sig flickor hem från Asien och lovade dem guld och gröna skogar bekom mig inte nämnvärt. Hans ofta usla ölsinne förändrade inte min respekt för honom. Hans inte allt för genomtänkt förslag att jag 8 år gammal tillsammans med min jämnåriga kusin skulle knulla i takt med han och den blivande frun från Manilla, rubbade förvisso på mitt förtroende för honom i några veckor kring årsskiftet 1985/86.
Men det faktum att han med hjälp av sin två videoapparater kunde kopiera alla filmer på topplistan i Rocents videobutik tycktes överbrygga alla hans små snedsteg. I efterhand känns det som om jag är osäker huruvida jag vegeterade på hans barnsliga läggning eller om det var vice versa. Det är dock på det hela taget oväsentligt för både historien och den aversion jag kommit att utveckla under årens lopp gentemot vad som trots allt är mitt eget kött och blod. Vår intima relation fick dock en avgörande vändning i slutet av 80-talet, att peka ut den utlösande faktorn är vanskligt. Men i efterhand ligger det nära till hands att anta att mitt nyvaknade intresse för böcker som erbjud mera litterära upplevelser än Gummi-Tarzan var början till slutet på vår relation. Mitt ytliga grävande i litteraturhistorien, innebar att jag föredrog att citera Mark Twain framför Roger Moore, något som tycktes slå en kil emellan mig och min allt annat än litteraturintresserade morbror. Vilket gav mig möjlighet att öppna mina naiva ögon för hans mindre fördelaktiga sidor, insikter som kom att utgöra grundfundamenten i mitt numera sunda, vackra och konstruktiva hat gentemot honom och hans gelikar. Trots hans uppenbara personlighetsstörning vill jag tro att det finns många troligtvis allt för många som idkar samma smaklösa intresse för intetsägande resor till andra världsdelar än Europa, som utan ironi bär jättelika halskedjor till verkade av 24 karat falskt guld. Män som närmar sig 50 och har Sylvester Stallone som husgud, män vars personlighet måste dissekeras utan hänsyn till klasstillhörighet och socialgrupp. Vanliga hederliga svennar som måste granskas med samma hårdhet som näringslivstopparna.
.
Att ge utryck för ett hat som ligger så pass nära mig emotionellt och dessutom är riktat emot kvarstående delar av min nästintill utplånade släkt är naturligtvis komplicerat, hantverkaren, världens sämsta pappa och tre gånger i veckan kvinnas vidare äventyr saknar egentlig betydelse för min del åtminstone känslomässigt. När det gäller min morbror är jag mer kluven, men det är just min rädsla och ambivalens som gör föraktet så vackert och omotståndligt då det skär mitt emellan livets två enda sanna känslor hat och kärlek. I ett mörkt landskap någonstans mellan dessa två till synes disparata känslor härskar cancer, död ouppfyllda löften, svek och dåligt samvete. Allt förkroppsligat av en 183 centimeter lång målare vars uppenbarelse påminner om Nils Yngvessons gråsosse Malmö snarare än den förorten till Köpenhamn staden idag strävar efter att bli. Ett Sverige vi inte vill veta om trots att det ockuperar större delen av vårt lands areal. Ett land både fult och innehållslöst dränerat på framtidstro, med dumhet och destruktiv ilska som bränsle. Allt det härbärgeras av enda mänsklig organism och allt tyder på att vi är besläktade med varandra. Därför känns det naturligt att mitt öppna brev till denna organism väljer sida men denna gång utan att förvirras av det naiva barnets förkastliga naivitet.
Vill minnas att du författade två öppna brev till din syster tillika min mor, det första öppnades av mig då en dum tonåring som sin lantliga fostran till trots redan passerat dig på alla tänkbara vis. Brevet genomsyrades av usel svenska, och präglades av en underton av missriktade demonisering av min mor och min styvfar. Mitt känsloregister var vid tidpunkten primitivt till sin uppbyggnad så min naturliga instinkt var att demolera ditt allt annat än fagra ansikte. Men kärleken till din mor, tillika min mormor hindrade mig ifrån att kommunicera på ditt och dina gelikars språk. I stället infekterade brevet relationen mellan våra familjer än mer. Min förlåtande natur och dumhet skapade en dröm där du hade bättrat dig, valt att gå vidare och försonats med min mor. Med ditt andra brev krossade du illusionen effektivt och skoningslöst. Att min mor hade en månad kvar att leva tycktes inte göra intryck på din efterblivna hjärna. Sorgen och mörkret som omgärda mig då hindrade mig ifrån att vida åtgärder, att replikera ditt brev. Har sedan dess försökt förstå ditt sätt att kommunicera, tänka och argumentera. De senaste årens vandringar i den svenska smutsen, en utmattande socialpornografisk resa har givit mig de rätta verktygen att replikera brevet jag aldrig läste. Just faktumet att ditt brev förblivit oläst är nyckeln till att kommunicera med din ras, att ignorera era åsikter och känslor är inte bara en nödvändighet utan en samhällelig plikt. Egoism och oförmågan att ge av dig själv har hela tiden präglat din resa genom ditt liv, tänker därför endast bemöda mig med att ge dig ett par rader av den antipati som jag känner inför din existens. Det blir det sista jag säger, det sista du får av min tid mina avslutande ord till dig och alla de miljoner män som delar dina intressen och din avgrundsdjupa egoism:
Din ryggradslösa hållning tycks agera i perfekt samklang med din miserabla personlighet, den accentuerar det mänskliga misslyckande som du är en produkt av. Dina smutsiga intressen har ockuperat din hjärna och inkapslat hela samhällskroppen i en ständigt pågående misär. Endast ren ondska kan producera en osmaklighet av den dignitet som ditt hem, där din falska guldkedja utgör en perfekt förgrund till de pråliga sovunierna som pryder den billiga bokhyllan i ekfaner. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om orsakerna till det hela, personlighetstörningen, uppväxten som bortskämt ensam barn. Dessvärre utgör dessa ingredienser ingen acceptabel ursäkt, möjligen kan omvärlden acceptera det som en förklaring. Men aldrig någonsin kommer vi att se det som en ursäkt. Enligt gängse bilogiska teorier är vi besläktade med varandra, jag väljer att ignorerar dessa teorier och förskjuta dig från mitt släktträd. Ett träd som tacka vare dina förkastliga tilltag genom åren allt mer kommit att likna en buske snarare än det bokträd det borde vara. Det är dags för mig att skriva min egen historia, en diktkonst som bekant författas av vinnarna. Min tanke är att det skall bli en pompös volym präglad av kärlek och framgång och där finns det ingen plats för dig.
tisdag, maj 16, 2006
Sommarlåt.
Tanken var att Year of Madness enbart skulle innehålla min text "Därför hatar jag mäninskor", denna vecka. Dock har sommarens låt (åtminstone för dansgolvet) anlänt, något som innebär att jag måste lägga in denna postning mellan avsnitt fyra och fem av "Därför hatar jag mäninskor". Kompakts speciher serie har kommit fram till nummer 36, och 12:an är återigen delad mellan två olika artister på denna ena sidan ger oss Mayer/Voigt somamrens låt i form av Transparenza. Början är trevande men sakta byggs en episk ljudmatta upp, vars kraft sätter hela min kropp i gungning och alla de mänskliga avarter som de senaste dagarna givits stort utrymme på den här bloggen känns vädligt långt borta. Min önskan alla inleder sin stundande helg med transparenza. Jag drömmer om hur somamrens anthem doftar loveparade 1993 när den både avslutar och inleder alla mina danskvällar sommaren 2006. Tack Michael Mayer och Reinhard Voigt ni har skänkt mig 6 minuter och 28 sekunder av ren och skär glädje. För det är jag er evigt tacksamma.
Även min personliga favorit Anja Schneider har släppt nytt, men det återkommer jag till så fort Year of Madness lagt sina litterära ambitioner på hyllan. Fram tills dess gör ni allt för att få höra transparenza.
P.S B-sidan på Speicher 36 står Davidovitch med sitt spår Cellophane för även det en bra låt.
måndag, maj 15, 2006
Därför hatar jag mäninskor del 4.
Tre Gånger
Tre gånger i veckan säger du, varken mer eller mindre tre gånger varje vecka året runt vill du ha manslem. Inte mer men inte heller mindre, du vill dessutom att den ska behandla dig på ett smärtsamt vis då det är enda sättet att tillfredställa din monstruösa kropp. Du önskar dig en man i blåkläder med intellektuella intressen och ett attraktivt yttre men tycks ha problem med att finna detta på spraydate. Kanske är det din egen annons som är grunden till detta mysterium? Anser det vara av största vikt att monogamin sker på ett så korrekt vis som möjligt, erbjuder dig därför hjälp med annons som förhoppningsvis kan öka dina chanser att träffa den rätte. Möjligen är den en aning lång för att vara en kontaktannons, men det borde tjäna dina syften väl då det innebär en automatisk bortsållning av alla anti-intellektuella.
Hej,
Jag är en ensamstående kvinna som söker dig man som är redo att dunka på mig tre gånger i veckan med både hårdhet och finess. Du ska ha de blå kläderna på, gilla att läsa böcker, du ska dessutom vara snäll och gilla sport. Jag gillar ordning och struktur både på jobbet och i hemmet. Min lilla dotter går före allt annat så du får snällt finna dig i att vara nummer två, passar inte det så är det bara att till att ställa sig sist i kön. Jag är van vid att mina gubbar står i givakt och avskyr människor som ska problematiserar genom att ifrågasätta tagna beslut. Jag tror på den vanliga människan, hederliga vanliga svenssons. Har inget till övers för politiker, finansgubbar, akademiker och andra som tror att de är något. Politik är för mig ointressant, min filosofi är att ett land behöver en stark ledare vars order folket på golvet utför med hårt slit.
Personer som utreder och intellektualiserar det minsta lilla, har jag ingenting till övers för. Det viktiga är att det händer saker, mindre snack och mer hockey brukar jag säga till lilla gumman därhemma! Så om du mest gillar att babbla får du ta och rasta en annan kärring! Med mig är det raka puckar som gäller såväl framför tv som i sängkammaren.
Integritet är väldigt viktigt för mig, skulle aldrig kunna tänka mig att släppa in någon i mitt liv, när jag låser dörren om mig är det helig tid. Huset är mitt fort, där gumman och jag bullar upp med chips och läsk (till henne) redbull, vodka och cider (till mig). En perfekt fredag kväll innehåller alla de nämnda ingredienserna, kl. 20.00 prick slår vi på TV4. Då är det helig tid för mig och gumman och full fokusering, så då öppnar du bara käften för att fylla den med redbullen och vodkan som du och jag delar.
Vidare vill jag att du ger mig all din tid och att du bered att lyssna på när jag pratar ut om min gamla gubbe som jag var dum nog att släppa till med. Jag tror på det mänskliga samtalet vänner emellan inte att betala dyra pengar till någon mumbo-jumbo psykolog! Vem har råd med det förresten, i mitt och gummans fort är det ingen extravagans som gäller. Först räkningar sen mat på bordet efter det får vi se vart vi landar. Så om du inte fått känna på verkligheten tidigare så lär du få göra det om du väljer just mig.
En som har varit i verkligheten!
Tre gånger i veckan säger du, varken mer eller mindre tre gånger varje vecka året runt vill du ha manslem. Inte mer men inte heller mindre, du vill dessutom att den ska behandla dig på ett smärtsamt vis då det är enda sättet att tillfredställa din monstruösa kropp. Du önskar dig en man i blåkläder med intellektuella intressen och ett attraktivt yttre men tycks ha problem med att finna detta på spraydate. Kanske är det din egen annons som är grunden till detta mysterium? Anser det vara av största vikt att monogamin sker på ett så korrekt vis som möjligt, erbjuder dig därför hjälp med annons som förhoppningsvis kan öka dina chanser att träffa den rätte. Möjligen är den en aning lång för att vara en kontaktannons, men det borde tjäna dina syften väl då det innebär en automatisk bortsållning av alla anti-intellektuella.
Hej,
Jag är en ensamstående kvinna som söker dig man som är redo att dunka på mig tre gånger i veckan med både hårdhet och finess. Du ska ha de blå kläderna på, gilla att läsa böcker, du ska dessutom vara snäll och gilla sport. Jag gillar ordning och struktur både på jobbet och i hemmet. Min lilla dotter går före allt annat så du får snällt finna dig i att vara nummer två, passar inte det så är det bara att till att ställa sig sist i kön. Jag är van vid att mina gubbar står i givakt och avskyr människor som ska problematiserar genom att ifrågasätta tagna beslut. Jag tror på den vanliga människan, hederliga vanliga svenssons. Har inget till övers för politiker, finansgubbar, akademiker och andra som tror att de är något. Politik är för mig ointressant, min filosofi är att ett land behöver en stark ledare vars order folket på golvet utför med hårt slit.
Personer som utreder och intellektualiserar det minsta lilla, har jag ingenting till övers för. Det viktiga är att det händer saker, mindre snack och mer hockey brukar jag säga till lilla gumman därhemma! Så om du mest gillar att babbla får du ta och rasta en annan kärring! Med mig är det raka puckar som gäller såväl framför tv som i sängkammaren.
Integritet är väldigt viktigt för mig, skulle aldrig kunna tänka mig att släppa in någon i mitt liv, när jag låser dörren om mig är det helig tid. Huset är mitt fort, där gumman och jag bullar upp med chips och läsk (till henne) redbull, vodka och cider (till mig). En perfekt fredag kväll innehåller alla de nämnda ingredienserna, kl. 20.00 prick slår vi på TV4. Då är det helig tid för mig och gumman och full fokusering, så då öppnar du bara käften för att fylla den med redbullen och vodkan som du och jag delar.
Vidare vill jag att du ger mig all din tid och att du bered att lyssna på när jag pratar ut om min gamla gubbe som jag var dum nog att släppa till med. Jag tror på det mänskliga samtalet vänner emellan inte att betala dyra pengar till någon mumbo-jumbo psykolog! Vem har råd med det förresten, i mitt och gummans fort är det ingen extravagans som gäller. Först räkningar sen mat på bordet efter det får vi se vart vi landar. Så om du inte fått känna på verkligheten tidigare så lär du få göra det om du väljer just mig.
En som har varit i verkligheten!
lördag, maj 13, 2006
Därför hatar jag mäninskor del 3.
Världens Sämsta Pappa.
Dum men snäll tycks vara devisen som inte bara räddat dig från en omild men rättvis behandling från omvärlden, det är en kliché som öppnat dörrar som borde ha varit stängda för sådana som dig. Det tycks ha givit dig möjligheten att obehindrat sprida din förkastliga säd, förvisso i symbios med likasinnade, men likaväl är den skadlig för omvärlden. En sympati som givit dig oanade möjligheter, en patetisk ömkan för ditt skrala intellekt som även jag till en början delade med de andra. Att skaffa barn är i sig en märklig handling vars innebörd ständigt negligeras av den uttråkade mänskligheten. Vissa är enbart oförberedda andra direkt olämpliga att i klä sig rollen som förälder och vårdnadshavare. Du symboliserar bättre än någon annan olämpligheten. Uppväxt i en miljö där släktband inte ses som ett hinder för äktenskapet borde du ha stannat vid din hem-pc, druckit läsk, blivit världsmästare i Counter Strike och skaffat dig en enorm tandläkare räkning. Men tristessen i kombination med den makalösa dumheten drev dig till att trygga framtiden för dina usla gener. Din okunskap om människans inre hindrade dig att se personen i de prydnadssaker du skaffade. Små varelser som du trodde var något alla skulle ha, din vilja att ge dem förutsättningar för ett vackert och rikt liv var obefintlig. Din själ tycks vara så befriad från innehåll att deras behov för dig är osynliga, något som inte kan ursäktas med att din genuppsättning har fler likheter med jätten glufs-glufs än vad den har med homo sapiens.
Ditt Oengagemang i omvärlden gör i kombination med din totala oförmåga att begripliggöra ting som ter sig en aning mer komplexa än en text på Arlas mjölkpaket, gör dig direkt olämplig att agera i den så kallade vuxenvärlden. Trots dessa uppenbara handikapp tycks du i stället diktera villkoren i denna värld. Du vägrar betala underhåll till dina barn av en anledning så dum att den ej går att presentera i skrift, du lämnar din familj för att du inges av en känsla att det skall pratas om saker som inte är till din fördel. Trots din uppenbara och totala brist på empati, talar du ständigt om att det är din tur att vara lycklig.
Du kan inte ens begripa ordet lycklig, en varelse av din ras kan inte dissekera dess innebörd och se ordets komplexa strukturer. Min önskan är därför att du förses med munkavle eftersom det skulle bespara alla invånare i den vackra världen, berättelser från din smutsiga och bestialiska värld. Att du öppnade ditt taktlösa hjärta för oss, besparade oss från dina teorier om vattnets fryspunkt, att vi slapp din öppenhet om måndagens runkorgier. Om tystnaden i våra dialoger ändå kunde påminna om The Office vore jag beredd att omfamna dig och göra dig till hela Sveriges Gareth. Men din tystnad är intetsägande och i total avsaknad av finess så du skulle troligtvis inte ens duga som en Oneliner på Fredriksdalsteatern. Det faktum att du som infödd svensk inte ens kan uttala ordet barnen korrekt är inte ens roligt på ett ironiskt vis utan bara hemskt, att det dessutom klär dig gör det hela än mer miserabelt.
Din totala nonchalans inför dina illdåd må vara grundad i din surrealistiska dumhet, men den ursäktar på intet vis, den förlåter inte ens. Har försökt hålla min vakande hand över dig, skydda dig ha överseende. Men du och jag har ställts inför ett avgörande där en av oss måste offras. Då den dåliga smaken tenderar att segra i den fascistregim vars tak du och jag delat, tyder allt på att det är jag som kommer att ledas till altaret. Men innan min snara dras åt och våra vägar skiljs vill jag en sista gång viska i ditt öra de sista ord vi kommer att utbyta: Det är min tur att vara lycklig nu.
Dum men snäll tycks vara devisen som inte bara räddat dig från en omild men rättvis behandling från omvärlden, det är en kliché som öppnat dörrar som borde ha varit stängda för sådana som dig. Det tycks ha givit dig möjligheten att obehindrat sprida din förkastliga säd, förvisso i symbios med likasinnade, men likaväl är den skadlig för omvärlden. En sympati som givit dig oanade möjligheter, en patetisk ömkan för ditt skrala intellekt som även jag till en början delade med de andra. Att skaffa barn är i sig en märklig handling vars innebörd ständigt negligeras av den uttråkade mänskligheten. Vissa är enbart oförberedda andra direkt olämpliga att i klä sig rollen som förälder och vårdnadshavare. Du symboliserar bättre än någon annan olämpligheten. Uppväxt i en miljö där släktband inte ses som ett hinder för äktenskapet borde du ha stannat vid din hem-pc, druckit läsk, blivit världsmästare i Counter Strike och skaffat dig en enorm tandläkare räkning. Men tristessen i kombination med den makalösa dumheten drev dig till att trygga framtiden för dina usla gener. Din okunskap om människans inre hindrade dig att se personen i de prydnadssaker du skaffade. Små varelser som du trodde var något alla skulle ha, din vilja att ge dem förutsättningar för ett vackert och rikt liv var obefintlig. Din själ tycks vara så befriad från innehåll att deras behov för dig är osynliga, något som inte kan ursäktas med att din genuppsättning har fler likheter med jätten glufs-glufs än vad den har med homo sapiens.
Ditt Oengagemang i omvärlden gör i kombination med din totala oförmåga att begripliggöra ting som ter sig en aning mer komplexa än en text på Arlas mjölkpaket, gör dig direkt olämplig att agera i den så kallade vuxenvärlden. Trots dessa uppenbara handikapp tycks du i stället diktera villkoren i denna värld. Du vägrar betala underhåll till dina barn av en anledning så dum att den ej går att presentera i skrift, du lämnar din familj för att du inges av en känsla att det skall pratas om saker som inte är till din fördel. Trots din uppenbara och totala brist på empati, talar du ständigt om att det är din tur att vara lycklig.
Du kan inte ens begripa ordet lycklig, en varelse av din ras kan inte dissekera dess innebörd och se ordets komplexa strukturer. Min önskan är därför att du förses med munkavle eftersom det skulle bespara alla invånare i den vackra världen, berättelser från din smutsiga och bestialiska värld. Att du öppnade ditt taktlösa hjärta för oss, besparade oss från dina teorier om vattnets fryspunkt, att vi slapp din öppenhet om måndagens runkorgier. Om tystnaden i våra dialoger ändå kunde påminna om The Office vore jag beredd att omfamna dig och göra dig till hela Sveriges Gareth. Men din tystnad är intetsägande och i total avsaknad av finess så du skulle troligtvis inte ens duga som en Oneliner på Fredriksdalsteatern. Det faktum att du som infödd svensk inte ens kan uttala ordet barnen korrekt är inte ens roligt på ett ironiskt vis utan bara hemskt, att det dessutom klär dig gör det hela än mer miserabelt.
Din totala nonchalans inför dina illdåd må vara grundad i din surrealistiska dumhet, men den ursäktar på intet vis, den förlåter inte ens. Har försökt hålla min vakande hand över dig, skydda dig ha överseende. Men du och jag har ställts inför ett avgörande där en av oss måste offras. Då den dåliga smaken tenderar att segra i den fascistregim vars tak du och jag delat, tyder allt på att det är jag som kommer att ledas till altaret. Men innan min snara dras åt och våra vägar skiljs vill jag en sista gång viska i ditt öra de sista ord vi kommer att utbyta: Det är min tur att vara lycklig nu.
torsdag, maj 11, 2006
Därför hatar jag mäninskor del 2.
Hantverkare.
Sedan barndomen har jag haft ett komplext förhållande till hantverkare, utåt sett var vi av samma ras och ofta av samma kön. Kanske var det faktum att vi båda hade kukar som gjorde att de ville bjuda in mig i sin värld? För trots att deras kukar med all sannolikhet var både grövre och större än min lilla pojksnopp, verkade de tro att deras kuk var tätt hopslingrade med min ännu inte färdigutvecklade pojksnopp. Kanske var det så trivialt att en liten köttstump placerad mellan mina ben gjorde mig till en motvillig gäst i deras barbariska värld. Det existerar inget charmigt, beundransvärt eller vackert med denna samhällsgrupp. Det har aldrig existerat något hedervärt, aldrig funnits några ideal, endast förtryck och hänsynslöshet gentemot alla som inte är en del av gemenskapen.
I hantverkarens huvud existerar endast ett fåtal ting, att sluta tidigt, porr, öl, sport samt att förtrycka alla de kukbärare som inte kan byta proppar, skruva, måla etc. Att denna muterade form av mänskligheten, de senaste åren har klättrat uppåt i samhällshierarkin på grund av diverse usla inredningsprogram visar endast att de flesta människor i likhet med hantverkaren endast är intresserade av sitt eget könsorgan, förnedra andra människor samt att bli berusad. Det i kombination med en grotesk dumhet har givit hantverkaren en helt oacceptabelt stark ställning i samhället. Kanal 5 stylade snickare, är endast deras täckmantlar som garanterar dem goodwill och samhällstatus. En lika vidrig som effektiv täckmantel, som med stor sannolikhet kommer att konserverar den barockt höga samhällsposition som hantverkarna på ett kriminellt maner tillförskansat sig.
9 år gammal var jag, när en av dessa så respekterade hantverkare berövad mig på något som för alltid var tänkt att få vara i fred. Till en början verkade han inte var som de andra, han kunde både läsa och skriva förvisso hjälpligt men i jämförelse med övriga medlemmar av denna välbetalda yrkeskår framstod han som en intellektuell gigant. Kanske var det därför jag vågade mig närma honom, en kombination av förbarmande och nyfikenhet inför hans livslånga utanförskap i det mest barbariska av skrån. Ont anande låt jag mig förföras av hans simpla trick med hammaren, små konster som han faktiskt var kapabel att förklara med hjälp av sin ringa men ändock existerande verbala förmåga. Föga anade jag att han ledde in mig på en stig där han dikterade villkoren, ett forum där han kände spelreglerna bättre än någon annan. Den mörka och destruktiva sidan av den lilla människan behärskade han bättre än de flesta.
Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. Jag skall dock inte förneka att övergreppet innebar att den lilla pojken under många år bar på en osund respekt inför våldtäktsmannen och hans gelikar. En respekt som bakband mig såväl intellektuellt som fysiskt och som var den direkta anledning till det svek jag begick emot mänskligheten när jag inte hindrade hantverkarens vandring uppåt på samhällstegen. Han lekte inte bara på ett ytterst brutalt vis med min mulliga pojkkropp den där eftermiddagen i maj 1986, han lekte med hela samhällskroppen, rubbades dess balans och förvred dess ideal.
Sedan barndomen har jag haft ett komplext förhållande till hantverkare, utåt sett var vi av samma ras och ofta av samma kön. Kanske var det faktum att vi båda hade kukar som gjorde att de ville bjuda in mig i sin värld? För trots att deras kukar med all sannolikhet var både grövre och större än min lilla pojksnopp, verkade de tro att deras kuk var tätt hopslingrade med min ännu inte färdigutvecklade pojksnopp. Kanske var det så trivialt att en liten köttstump placerad mellan mina ben gjorde mig till en motvillig gäst i deras barbariska värld. Det existerar inget charmigt, beundransvärt eller vackert med denna samhällsgrupp. Det har aldrig existerat något hedervärt, aldrig funnits några ideal, endast förtryck och hänsynslöshet gentemot alla som inte är en del av gemenskapen.
I hantverkarens huvud existerar endast ett fåtal ting, att sluta tidigt, porr, öl, sport samt att förtrycka alla de kukbärare som inte kan byta proppar, skruva, måla etc. Att denna muterade form av mänskligheten, de senaste åren har klättrat uppåt i samhällshierarkin på grund av diverse usla inredningsprogram visar endast att de flesta människor i likhet med hantverkaren endast är intresserade av sitt eget könsorgan, förnedra andra människor samt att bli berusad. Det i kombination med en grotesk dumhet har givit hantverkaren en helt oacceptabelt stark ställning i samhället. Kanal 5 stylade snickare, är endast deras täckmantlar som garanterar dem goodwill och samhällstatus. En lika vidrig som effektiv täckmantel, som med stor sannolikhet kommer att konserverar den barockt höga samhällsposition som hantverkarna på ett kriminellt maner tillförskansat sig.
9 år gammal var jag, när en av dessa så respekterade hantverkare berövad mig på något som för alltid var tänkt att få vara i fred. Till en början verkade han inte var som de andra, han kunde både läsa och skriva förvisso hjälpligt men i jämförelse med övriga medlemmar av denna välbetalda yrkeskår framstod han som en intellektuell gigant. Kanske var det därför jag vågade mig närma honom, en kombination av förbarmande och nyfikenhet inför hans livslånga utanförskap i det mest barbariska av skrån. Ont anande låt jag mig förföras av hans simpla trick med hammaren, små konster som han faktiskt var kapabel att förklara med hjälp av sin ringa men ändock existerande verbala förmåga. Föga anade jag att han ledde in mig på en stig där han dikterade villkoren, ett forum där han kände spelreglerna bättre än någon annan. Den mörka och destruktiva sidan av den lilla människan behärskade han bättre än de flesta.
Jag skrek aldrig, gnydde aldrig när han pressade sig in i min pojksjärt, jag grät aldrig när hans välriktade sparkar träffade min mulliga buk. Fast besluten om att min överlägsna smak och empatiska förmåga skulle segra över hans bestialiska ras, lät jag honom komma undan med den långt utdragna våldtäkten. Trots att smärtan bitvis var outhärdlig för en nioårig pojke, gav jag honom aldrig mitt skratt, han fick aldrig njuta av mitt medhåll och jag vägrade konsekvent att motta hans inbjudan till ”gemenskapen”. Jag skall dock inte förneka att övergreppet innebar att den lilla pojken under många år bar på en osund respekt inför våldtäktsmannen och hans gelikar. En respekt som bakband mig såväl intellektuellt som fysiskt och som var den direkta anledning till det svek jag begick emot mänskligheten när jag inte hindrade hantverkarens vandring uppåt på samhällstegen. Han lekte inte bara på ett ytterst brutalt vis med min mulliga pojkkropp den där eftermiddagen i maj 1986, han lekte med hela samhällskroppen, rubbades dess balans och förvred dess ideal.
tisdag, maj 09, 2006
Därför hatar jag mäninskor.
Year of Madness kommer under den närmaste veckan att anta en lite annorlunda form. Med start i kväll kommer jag att lägga ut en text jag skrivit, vill gärna kalla den för en pamflett. Den har fått namnet "Därför hatar jag mäninskor", och jag är faktiskt ganska tillfredställd över resultatet. Med tanke på formen som en blogg utgör kommer texten läggas ut i olika delar varann dag/kväll. Den korta pamfletten kommer här att presenteras i sex delar. Hoppas den ger någon slags upplevelse.
Därför hatar jag människor.
Av: Martin Cöster
Allt oftare kommer jag på mig själv med att hata människor, mitt eget släkte ursprunget som vår civilisation stödjer sig emot är föremålet för mitt stundtals okontrollerbara hat. Jag har varken blivit dumpad eller fått sparken, jag har inte blivit utpekad som pedofil och jag var inte mobbad som barn. När jag pratar om att hata mänskligheten syftar jag inte på det ogenomtänkta destruktiva hatet som ofta riktas emot världens makthavare. Mitt hat har varit belagt med skam och har på intet vis varit möjligt att basunera ut på gator och torg. Dess näring har varit vardagen och dess ursprung mitt eget liv. En avsky som aldrig har varit svältfödd och som konstant skymt bilden av det vackra och smakfulla livet.
Jag hatar den vanliga lilla människan, men mitt hat är vackert. Att hata någon är så mycket större och mer krävande än att älska någon. Det har tagit mig år av träning, självförnekelse och insikt. Argumenten har slipats, ställningstaganden har stöpts om, ångesten har stundtals varit monumental. Jag har hela tiden verkat i skugglandskapet mellan det döda och det levande med en enorm diskretion, ständigt påpassade och livrädd för att någon liten människa skall se mina innersta tankar. Rädslan att blotta mitt inre har varit ett handikapp i paritet med Downs syndrom och jag har upplevt mitt inre som något fult och icke-tilltalande. Men mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker har givit mig insikt och visdom.
Nu vet jag att mitt hat är vackert, det besitter en tidlös skönhet som är väl förankrad i historien, praktiska studier kombinerat med teoretiska nydanade upptäckter har fått mig att förstå att all briljans har sitt ursprung i det vackra och furiösa hatet. Kärleken till livet är sprungen ur hatet till detsamma, en insikt vars skönhet fick mig att samla mod till att förklara och redogöra för mitt hat. Någon programförklaring avser jag inte att nedteckna, med hjälp av några få berättelser, där anekdoten är korsbefruktad med fakta vill jag för omvärlden visa de belägg jag har för mitt hat. Berättelser som är befriade från genusperspektiv, klasskamp, kulturellt kapital och skattesänkningar.
Min avsikt är att blotta de dimridåer som allt för länge fördunklat vår syn, trivialiteter såsom mp3-hits, korkade skribenter, hem och skola, förljugna politiker etc. Har styrt våra ögon åt andra håll och fråntagit oss tolkningsföreträdet till det vi en gång benämnde som Lort-Sverige. Av lorten finns idag inget kvar, men väl fascism, bestialitet och själslig nekrofili. Ett mörker värdigt David Lynch, men utan dennes finess och intelligens, ett mörker vars ondska inte ens The Knife kan tonsätta. Ett mörker jag välkomnar och fruktar på samma gång, då jag vet att det rör sig om en kamp jag omöjligen kan gå segrande ur.
Därför hatar jag människor.
Av: Martin Cöster
Allt oftare kommer jag på mig själv med att hata människor, mitt eget släkte ursprunget som vår civilisation stödjer sig emot är föremålet för mitt stundtals okontrollerbara hat. Jag har varken blivit dumpad eller fått sparken, jag har inte blivit utpekad som pedofil och jag var inte mobbad som barn. När jag pratar om att hata mänskligheten syftar jag inte på det ogenomtänkta destruktiva hatet som ofta riktas emot världens makthavare. Mitt hat har varit belagt med skam och har på intet vis varit möjligt att basunera ut på gator och torg. Dess näring har varit vardagen och dess ursprung mitt eget liv. En avsky som aldrig har varit svältfödd och som konstant skymt bilden av det vackra och smakfulla livet.
Jag hatar den vanliga lilla människan, men mitt hat är vackert. Att hata någon är så mycket större och mer krävande än att älska någon. Det har tagit mig år av träning, självförnekelse och insikt. Argumenten har slipats, ställningstaganden har stöpts om, ångesten har stundtals varit monumental. Jag har hela tiden verkat i skugglandskapet mellan det döda och det levande med en enorm diskretion, ständigt påpassade och livrädd för att någon liten människa skall se mina innersta tankar. Rädslan att blotta mitt inre har varit ett handikapp i paritet med Downs syndrom och jag har upplevt mitt inre som något fult och icke-tilltalande. Men mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker har givit mig insikt och visdom.
Nu vet jag att mitt hat är vackert, det besitter en tidlös skönhet som är väl förankrad i historien, praktiska studier kombinerat med teoretiska nydanade upptäckter har fått mig att förstå att all briljans har sitt ursprung i det vackra och furiösa hatet. Kärleken till livet är sprungen ur hatet till detsamma, en insikt vars skönhet fick mig att samla mod till att förklara och redogöra för mitt hat. Någon programförklaring avser jag inte att nedteckna, med hjälp av några få berättelser, där anekdoten är korsbefruktad med fakta vill jag för omvärlden visa de belägg jag har för mitt hat. Berättelser som är befriade från genusperspektiv, klasskamp, kulturellt kapital och skattesänkningar.
Min avsikt är att blotta de dimridåer som allt för länge fördunklat vår syn, trivialiteter såsom mp3-hits, korkade skribenter, hem och skola, förljugna politiker etc. Har styrt våra ögon åt andra håll och fråntagit oss tolkningsföreträdet till det vi en gång benämnde som Lort-Sverige. Av lorten finns idag inget kvar, men väl fascism, bestialitet och själslig nekrofili. Ett mörker värdigt David Lynch, men utan dennes finess och intelligens, ett mörker vars ondska inte ens The Knife kan tonsätta. Ett mörker jag välkomnar och fruktar på samma gång, då jag vet att det rör sig om en kamp jag omöjligen kan gå segrande ur.
Luciano
Gör inte bara mästerlig minimalistisk techno och underbara remixar som den på Teen Angst, han är även en strålande dj (http://lucien-n-luciano.com/). Just nu är han aktuell med Sci.Fi.Hi.Fi. Volume 2
Förra året var det Ewan Pearson som mästerligt mixade Sci.Fi.Hi.Fi. Volume 1, men frågan är om inte Lucianos bidrag är ännu bättre. Ur en svensk synvinkel är det glädjande att både Adam Beyer och John Dahlbäck (med sitt alias Huggotron) finns med bland de 21 låtar som Luciano flätar i hop till en smärtsamt vacker och minimalistisk mix. Sci.Fi.Hi.Fi Volume 2 har funnits utan sedan 17 april och givit mig enorm musikalisk tillfredställelse, om ni lyckats missa den skaffa den tex via http://www.somarecords.com/music/soma_cd46/. Låt er sedan hänföras av Lucianos sensuella mixande.
måndag, maj 08, 2006
Måndag
Egentligen är det väl en dag då jag inte borde blogga, då nya intryck ej hunnit lycktas fästa sig i min hjärna och nya upptäcker ännu ligger i framtiden. Med andra ord är det lämpligt att en dag som denna lyfta fram ett album som jag ständigt återkommit till de senaste veckorna. SCSI-9 nya album Line of Nine är ett strålande album som tack vare Anton Kubikov & Maxim Milutenko speciella sound ger en albumkänsla, något som är relativt ovanligt idag. Men i stället för att lyssna på mig tycker jag att ni skall ta och införskaffa albumet själv till exempel via www.kompakt-net.de, tror inte att de med en förkärlek för det elektroniska kommer att bli besvikna. Besök även http://www.scsi-9.com/
För övrigt intressant att Lars Berges kröninka i dagens svd (fortfarande min morgontidning) http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12593868.asp, bara är en kortare version av hans artikel i förra numret av BON. Men det är som så mycket annat ren kuriosa.
fredag, maj 05, 2006
Jonas Bering
Vill ogärna framstå som en gudie i klubbdjunglen (hemskt ord)men nu står vi återigen inför en diger klubbhelg i Stockholm. Vill därför slå ett slag för kompakt living i kväll på Marie Laveau, som får besök av ingen mindre än Jonas Bering. En man som åtminstone förgyllt mitt liv och chanserna att det blir introvert och nördigt på ML i kväll får anses som relativt goda, med andra ord helt underbart. Vill du ha glitter och röj, gå då till Munchenbryggeriet i morgon kväll och lek att det är 2003, inte helt fel det heller å andra sidan. Men i mina ögon så är Bering det stora namnet denna helg, trots bokningen av Kowalski på lördag (Paradise).
torsdag, maj 04, 2006
Mer självömkan.
Veckans tema har varit patetisk självömkan, ett ämne som ligger mig varmt om hjärta avser därför att forsätta på den inslagna vägen åtminstone tills i morgon då det vankas helg. Besökte idag arbetsförmedlingen (obligatorisk närvaro) först fick jag genomlida en gruppinformation där den hårt make-upade damen talade till oss som om vi vore barn. Efter värdefull information såsom adressen till arbetsförmdelingens hemsida (www.ams.se) samt upplysningen att även arbetslösa kan bli sjuka stundade indviduella handledning. Dock med en liten vänta för min del närmare bestämt 1.5 timmar i den lokala arbetsförmedlingens mottagningsrum. Mest intressant var att de tycktes ha anlitat Roy Andersson som inredningsarkitekt, samt all den begåvade litteraturen som erbjöds, författad på valfri arbetmarkandsutbildning.
Den indviduella handledningen visade sig vara något mer avancerad och bjöd förutom inblickar i handledarens egen karriär, på riktiga guldtips som att jag inte behöver skriva in hela sökord på internet. Har inte riktigt bestämt mig ännu hurvida jag skall ta med dessa nyförvärvade kunskaper i mitt CV eller ej. Men om vi beaktar allvaret i sitiuationen en kort ögonblick så inser jag att om äkta begåvning eller åtminstone underlag för att framstå som ett exemplar av en vackrare ras. Om detta existerade hade jag förmodligen sluppit beundra Roy Anderssons kvaliteer som arkitekt. Vill därför sätta punkt för ett av de längre och mer älskade kapitlen i mitt liv med denna postning. Ingen mer självömkan för min del såldes, men först vill jag avsluta med att travstera en före detta kollega vars föräldrar kombinerade ett lyckligt äktenskap med ett dito syskonskap. "Det är min tur att vara lycklig nu". Nedan följer dagens roligaste text, som vanligt inte författad av mig:
Lämpliga egenskaper
-Du drivs av en stark önskan att stödja människor att växa och utvecklas.
-Du är drivande, lösningsinriktad och kreativ.
-Du är bra på att planera och ligga steget före.
-Du är utåtriktad och har god social förmåga.
-Du tar stort ansvar och agerar som en god förebild.
-Du trivs med att ständigt få nya utmaningar.
-Du ställer höga krav på dig själv när det gäller att agera professionellt och tycker också om att andra förväntar sig mycket av dig.
-Du är intresserad av både yrkesmässig och personlig utveckling som t.ex. mental och fysisk träning.
-Du tycker om att ge god service till kunder och engagerar dig i att få hela organisationen att känna likadant.
-Du har en hälsoinriktad livsstil.
P.S Robag Whrumes remix av Adolf Noise (aka Stefan Kozalla, aka DJ Koze) Bume strahlen stress aus är riktigt trevlig tycker jag. Vidare så har Ewan Pearson strålande låttips som alltid.
onsdag, maj 03, 2006
Mer som en riktigt bloggare
Överskriften innebär inte att jag har planer på att börja ta betalt för mina alster, utan jag noterat en tendens till ett mer personligt innehåll på denna blogg. Texterna verkar färdas i en riktning som jag varken kan kontrollera till fullo eller riktigt stå för. Med det sista avser jag att min tanke inte är att vara en kille som anser att hans eget liv är så pass intressant och betydelsefullt att han önskar alla en del av det. Tvärtom är det inte alls min stil, men den senaste tidens tendens till svårmod har fått mig att söka, vilket ofta innebär att jag använder mig av sök funktionen i windows xp. Fann då en text vi kan kalla 27 år, som skrevs för ganska exakt två år sedan. Vad som bekymrar mig är att väldigt få landvinnigar har gjorts sedan texten författades. Jakten på att göra avtryck tycks oförtrutet gå vidare. Vi kan dock inte utesluta att det är tristess som tvingar fram den i mitt tycke något tvångsmässigt självömkande texten att göra ett återintåg i mitt liv.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal, en oskuld på bilsemester i det pommes frites älskande Belgien med sina föräldrar. Jag tittade nyfiket på hororna i Amsterdam, jag svettades i Alsace när jag försökte ta en konstnärlig bild med min första kamera, men trots att kameran var en gammal fin Yasicha från 70-talet blev bilden skit. Vi lyssnade på Simon och Garfunkel i bilen, det var 39 grader varmt i Moseldalen den dagen mina föräldrar grälade och jag skämdes. På hösten skulle jag börja i åttonde klass och trots att jag åtnjöt en stor respekt från mina jämnåriga kände jag mig ensam, min narcissism var otillfredsställd jag var en 14 år gammal oskuld. Jag tog ett beslut under den semestern att jag skulle bli cool.
Att bli cool i en liten skånsk by befolkad av inavel är ungefär lika svårt som att besegra en hund i trivial pursuit. Säg fitta ett par gånger om dagen, inhandla ett par rullar med Grov snus och frekventera den lokala pizzerian varje kväll så är du cool. Jag vill vara en ekvilibrist som i mina ena hand höll hårt om de inavlade idealen, och i den andra handen höll lika hårt om det intellektuella. Jag utmanade min omgivning med min dualism, dum och naiv som jag var betrodde jag mig själv med att kunna hantera dessa diametralt skilda personer. Mitt misslyckande var monumentalt och samtidigt oerhört smärtsamt, någonstans på en landsväg i Moseldalen tappade jag livets kärna äktheten, eller var det horan i Amsterdam som med sin tomma själlösa blick tog min oskuld?
Tretton år sedan, om ni frågar mig vad som hänt sedan dess kommer jag ge er en mängd historier roliga, sorgliga, vackra och osmakliga. Men om ni frågar mig vad som hände kommer jag att rycka på axlarna och berätta om en hjärna som likt en viktlös astronaut svävat fritt i relation till min fysiska kropp. Eftersom ni hängivit era döda själar åt urusla svenska deckare skrivna av pedofiler och tjockisar, kommer ni sätta åt mig hårt. Ni kommer då att notera hur min blick börjar flacka, mitt tal blir osammanhängande, fortfarande ältandes mina anekdoter från barndomen.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Sexton av dessa tjugosju år har tillbringats i skolvärlden, två år har sammanlagts vigts åt de äldre och tre månader åt de kriminella, de övriga nio åren åt andra institutioner som dagis och militären. Under dessa år har mitt intellekt dränerats på sin vitalitet, utarmats på sin kraft och raderats ur i historieböckerna. Anekdoterna är glömda, min familj fråntagna sina liv, det enda som påminner mig om flydda tider är snusdosan som liggandes på nattduskbordet hånler emot mig varje morgon min värkande kropp kravlar sig upp ur sängen. Min hjärna svävar i en bana kring jorden, sökandes efter sin ägare, han vill inte acceptera mitt beslut, han vill inte skriva under skillsmässopapprerna. Jag önskar honom uppriktig lycka och välgång, hoppas att han finner en ny värd som vill åldras med Hennig Mankell och radhus. En värd som är villiga att spela rollen som en av historiens skuggfigurer.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Hoppfull, rädd med en vidöppen själ, jag trodde mig segla på en framgångsvåg. Med ena foten i den skånska myllan och den andra fritt svävande i ett universum av möjligheter trodde jag aldrig att det skulle sluta här. På mammas gata där idéer fötts, trender skapats möter jag sanningen, han befriar mig från min barndoms naiva illusioner. Hans knytnäve trasar sönder mina revben, med en våldsam kraft pressar den sig igenom min kropp och slungar mig ut på en resa. Som om jag vore Uncle Scrogge visar han mig min framtid, som är tom, själlös och befriad från mänsklig värme och kärlek. Jag är en i mängden jag finns men syns inte, jag är konform trött och fullständigt värdelös.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Om trettio år ska jag dö, bortglömd och saknad av få, min död kommer att vara en befrielse från det innehållslösa liv jag förpestat min värd med. Om trettio år kommer jag befrias från mardrömmen men jag kommer aldrig få veta om det var i Amsterdam eller Moseldalen som jag tappade livets kärna. Kommer aldrig få veta om det var horan eller vinodlaren som bestal mig på min enda ägodel.
bra musikjournalistik
Är som bekant inte det enklast att skapa, är personligen lite indoktrinerad av den svenska musikjournalstiken de senaste åren. Vill därför ta tillfället i akt och rekommndera två trevliga texter jag läst de senaste veckorna. De har som bekant skrivits en hel del om Unais utmärkta skiva "A Love Moderne" en av de mer intressanta texterna i ämnet är http://www.nytimes.com/2006/04/20/arts/music/20sann.html?ex=1146801600&en=85bf0bd27a6b58df&ei=5070.
En liten mer personlig musiktext, som jag är lite svag för fann jag på stylusmagazines hemsida http://www.stylusmagazine.com/articles/soulseeking/learning-to-love-the-sin.htm
På ett mer personligt plan upplever jag en växande ångest inom mig själv vad denna beror på hoppas jag återkomma till.
En liten mer personlig musiktext, som jag är lite svag för fann jag på stylusmagazines hemsida http://www.stylusmagazine.com/articles/soulseeking/learning-to-love-the-sin.htm
På ett mer personligt plan upplever jag en växande ångest inom mig själv vad denna beror på hoppas jag återkomma till.
tisdag, maj 02, 2006
Skitsnack
Rubriken hänvisar till mig själv och ingen annan, och det syftar på inlägget som just nu snickras fram på min dator. Jag har noterat att det på sistone diskuterats en hel del om DN på Stans bristande kvalite, känns lite sent det har väl varit ett problem i många år. Dock gläder disskussion mig, min personliga rekomendation till DN är att följa detta exempel: http://news.independent.co.uk/media/article361165.ece. Ett tidningen som riktar sig till barn, större delen av personalen kan behållas det krävs bara lite omskolning i deras sätt att angripa populärkulturen. Sen värvar de över trumfkortet Frida Boisen från gratisblaskan City, mediavärldens egen Carola. Matspalten kan delas mellan Tina Nordström och Peter Wahlbeck eftersom det skulle ge tidningen en spännande dynamik.
Ring P1 är som bekant oftast intressant, idag pratades det en hel del om politikers höga löner och en demonstration skall tydligen hållas idag i Göteborg (var annars). Plöstligt känns inslagen med "Weiron i ottan" i nittiotals-klassikern Nilecity åter aktuella. På ett mer personligt plan så får alla jobbannonser som tex tuff ekonom sökes mig att förstå varför egen företagandet är så attraktivt. Vem vill jobba med Weiron?
Ring P1 är som bekant oftast intressant, idag pratades det en hel del om politikers höga löner och en demonstration skall tydligen hållas idag i Göteborg (var annars). Plöstligt känns inslagen med "Weiron i ottan" i nittiotals-klassikern Nilecity åter aktuella. På ett mer personligt plan så får alla jobbannonser som tex tuff ekonom sökes mig att förstå varför egen företagandet är så attraktivt. Vem vill jobba med Weiron?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
