Därför hatar jag mäninskor del 6.

Varför



Min skrift är ett ställningstagande och skall icke betraktas som ett distanserat och slentrianironiskt inlägg i en debatt som inte existerar. Med hjälp av erfarenheter, fantasier, anekdoter från det mörka landskap där stora delar av mitt liv gått till spillo har jag försökt beskriva mitt förhållningssätt till den mest patetiska av jordens varelser, människan. Texten skall betraktas som ett vägval och ett grundfundament för hur jag vill leva återstoden av mitt liv. Avsikten är att belysa det kraftfulla, sköna och sunda i det vardagliga hatet, en naturlig instinkt som kan frigöra dig från alla typer av själsliga fängelser. Det handlar om människor, inte ovanliga sådana utan om de som utgör majoriteten i vårt betydelselösa land, personer som felaktigt skönmålats som hårt arbetande individer vars bidrag till välfärden har högaktats. En mytologiserad skildring som jag inte är beredd att skriva under på. Men vad är det som förenar dessa degenererade folkhemsrasister vars ideologi tycks sakna grund även i de mest elementära delarna av logikens lagar. Förutom den bild av smaklösa, obildade och gränslöst dumma fascister som har målats upp finner de sin gemensamhet i en tidigare sällan skådad egoism. Deras oförmåga att se till andra människors behov samt att tillgodogöra sig en struktur mer komplicerade än kungsörnens makaroners uppbyggnad, är oacceptabel.

Måhända avfärdar ni mig som en wannabeelitist som försöker fly undan mina egna tillkortakommanden som människa genom att sparka på den som redan ligger. Kanske tycker ni att jag skall skänka mina pengar till Sida och överlåta analysen till någon hipp omvärldsanalytiker, troligen är ni inte ens bereda att lyssna på mitt rop på hjälp. För det är precis vad det rör sig om ett rop eller snarare ett knyst på er uppmärksamhet. En vädjan att se allas likhet inte inför lagen utan likhet inför omvärlden och dess värdering av den mänskliga organismen. Min önskan är att vi tar av oss den inte längre så klädsamma ironin och gräver fram det vardagliga mörkret som omgärdar oss oavsett om vi vill eller ej. Min önskan är ett slut på kramandet och det eviga gullandet med den ”vanliga människan” jorden mest priviligerade grupp. En organism som har givit upp alla ambitioner, individer som slutat att tänka själva. Jag vill att vi betraktar den med det allvar den kräver, för att sedan distansera oss ifrån den bygga en gemensam mur med ett ogenomträngligt filter. Ett finmaskigt nät som skyddar oss från alla avarter av dålig smak, fetma, hantverkare, dåliga pappor, redbull och vodka, thailand, TV4 och alla andra produkter av fascismen.

De få ambitioner jag en gång närde, har alla pulveriserats av sunt förnuft, fredagspaket, redbull och verktygslådor. Vare sig om jag väljer att ställa mig utanför den rådande normen eller ej tycks jag inte kunna påverka den i en riktning vars mål jag kan sympatisera med. Mitt tillkortakommande blir fulländat i och med det faktum att jag inte ens lyckats definiera mitt eget utanförskap. Avsaknaden av igenkänning och tillhörighet har drivit mig långt utanför de delar av mänsklighetens utmarker som jag låtit er ta del av. Upplevelser och miljöer som har givit mig insikt om livets meningslöshet, dess otillräcklighet. Min önskan om ett ermitskap är inte längre en dagdröm utan en ofrånkomlighet. Men jag behöver inte en öken eller ett öppet landskap, min hydda kommer att vara placerad mitt i smeten. Med den skillnaden att min blick på obestämd tid kommer att vara ställd emot himlen. En blick utan vidvinkelobjektiv, med en ärlig önskan om att jag ska få vara i fred.