Överskriften innebär inte att jag har planer på att börja ta betalt för mina alster, utan jag noterat en tendens till ett mer personligt innehåll på denna blogg. Texterna verkar färdas i en riktning som jag varken kan kontrollera till fullo eller riktigt stå för. Med det sista avser jag att min tanke inte är att vara en kille som anser att hans eget liv är så pass intressant och betydelsefullt att han önskar alla en del av det. Tvärtom är det inte alls min stil, men den senaste tidens tendens till svårmod har fått mig att söka, vilket ofta innebär att jag använder mig av sök funktionen i windows xp. Fann då en text vi kan kalla 27 år, som skrevs för ganska exakt två år sedan. Vad som bekymrar mig är att väldigt få landvinnigar har gjorts sedan texten författades. Jakten på att göra avtryck tycks oförtrutet gå vidare. Vi kan dock inte utesluta att det är tristess som tvingar fram den i mitt tycke något tvångsmässigt självömkande texten att göra ett återintåg i mitt liv.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal, en oskuld på bilsemester i det pommes frites älskande Belgien med sina föräldrar. Jag tittade nyfiket på hororna i Amsterdam, jag svettades i Alsace när jag försökte ta en konstnärlig bild med min första kamera, men trots att kameran var en gammal fin Yasicha från 70-talet blev bilden skit. Vi lyssnade på Simon och Garfunkel i bilen, det var 39 grader varmt i Moseldalen den dagen mina föräldrar grälade och jag skämdes. På hösten skulle jag börja i åttonde klass och trots att jag åtnjöt en stor respekt från mina jämnåriga kände jag mig ensam, min narcissism var otillfredsställd jag var en 14 år gammal oskuld. Jag tog ett beslut under den semestern att jag skulle bli cool.
Att bli cool i en liten skånsk by befolkad av inavel är ungefär lika svårt som att besegra en hund i trivial pursuit. Säg fitta ett par gånger om dagen, inhandla ett par rullar med Grov snus och frekventera den lokala pizzerian varje kväll så är du cool. Jag vill vara en ekvilibrist som i mina ena hand höll hårt om de inavlade idealen, och i den andra handen höll lika hårt om det intellektuella. Jag utmanade min omgivning med min dualism, dum och naiv som jag var betrodde jag mig själv med att kunna hantera dessa diametralt skilda personer. Mitt misslyckande var monumentalt och samtidigt oerhört smärtsamt, någonstans på en landsväg i Moseldalen tappade jag livets kärna äktheten, eller var det horan i Amsterdam som med sin tomma själlösa blick tog min oskuld?
Tretton år sedan, om ni frågar mig vad som hänt sedan dess kommer jag ge er en mängd historier roliga, sorgliga, vackra och osmakliga. Men om ni frågar mig vad som hände kommer jag att rycka på axlarna och berätta om en hjärna som likt en viktlös astronaut svävat fritt i relation till min fysiska kropp. Eftersom ni hängivit era döda själar åt urusla svenska deckare skrivna av pedofiler och tjockisar, kommer ni sätta åt mig hårt. Ni kommer då att notera hur min blick börjar flacka, mitt tal blir osammanhängande, fortfarande ältandes mina anekdoter från barndomen.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Sexton av dessa tjugosju år har tillbringats i skolvärlden, två år har sammanlagts vigts åt de äldre och tre månader åt de kriminella, de övriga nio åren åt andra institutioner som dagis och militären. Under dessa år har mitt intellekt dränerats på sin vitalitet, utarmats på sin kraft och raderats ur i historieböckerna. Anekdoterna är glömda, min familj fråntagna sina liv, det enda som påminner mig om flydda tider är snusdosan som liggandes på nattduskbordet hånler emot mig varje morgon min värkande kropp kravlar sig upp ur sängen. Min hjärna svävar i en bana kring jorden, sökandes efter sin ägare, han vill inte acceptera mitt beslut, han vill inte skriva under skillsmässopapprerna. Jag önskar honom uppriktig lycka och välgång, hoppas att han finner en ny värd som vill åldras med Hennig Mankell och radhus. En värd som är villiga att spela rollen som en av historiens skuggfigurer.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Hoppfull, rädd med en vidöppen själ, jag trodde mig segla på en framgångsvåg. Med ena foten i den skånska myllan och den andra fritt svävande i ett universum av möjligheter trodde jag aldrig att det skulle sluta här. På mammas gata där idéer fötts, trender skapats möter jag sanningen, han befriar mig från min barndoms naiva illusioner. Hans knytnäve trasar sönder mina revben, med en våldsam kraft pressar den sig igenom min kropp och slungar mig ut på en resa. Som om jag vore Uncle Scrogge visar han mig min framtid, som är tom, själlös och befriad från mänsklig värme och kärlek. Jag är en i mängden jag finns men syns inte, jag är konform trött och fullständigt värdelös.
Jag är 27 år gammal, om 13 år är jag 40 år, för tretton år sedan var jag 14 år gammal. Om trettio år ska jag dö, bortglömd och saknad av få, min död kommer att vara en befrielse från det innehållslösa liv jag förpestat min värd med. Om trettio år kommer jag befrias från mardrömmen men jag kommer aldrig få veta om det var i Amsterdam eller Moseldalen som jag tappade livets kärna. Kommer aldrig få veta om det var horan eller vinodlaren som bestal mig på min enda ägodel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar