festivalsommar

Finns onekligen en viss charm (ur ett strikt subjektivt perspektiv) att använda ett ord du avskyr som överskrift. Men sommaren brukar förknippas med olika festivaler, i Sverige antingen i leriga skogar i utmarken eller i nordliga provinser som drömmer om självständighet, accentuerade av usla buskisvitsar. Ett alternativ till dessa kulturella höjdpunkter är att bevista någon av de många festivaler runtom i Europa som har tonvikten lagd på elektronisk musik, den mest kända av dessa gick av staplen i slutet av förra veckan, Sonarfestivalen i Barcelona. En festival som jag hade privilgiet att bevista. En tillställning som enligt många sett sina bästa år i avseende trendkänsliga bokningar, men är trots detta väl värd ett besök om inte annat för oss svenskar som är svältfödda på klubbkultur. Något både festivalen och alla strandfester samt klubbvällar bjuder på. En upplevelse som förstärker intrycket av Stockholm som en efterbliven stad i avseendet klubbkultur. Men alla häftiga bokningar på Paradise och Grodan då? Visst en hel del goda dj:s har passerat revy och där i ligger problemet de passerar. Jakten på det senaste (som ofta är gamla grejer i den stora världen)gör att den verkliga entusiasmen saknas och ett underlag för en techno-klubb av format i Stockholm existerar helt enkelt inte. Men nog med gnäll på electro-stockholm. I stället är beröm till Barcelona och Sonar på plats men framför allt vill jag lyfta fram besökarna, för det är trots allt de som gör veckan i Kataloniens huvudstad extraordinär.

En samling av sympatiska, kärleksfulla, intresserade mäninskor som tillåter dj:n och musiken att vara i centrum gör att föreetelser likt de som beskrivs i dagens dn (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=625&a=554335&previousRenderType=6)känns avlägsna. Dj-nörderi som ni ser exempel på bilden ovan, kombineras med en lättsam inställning och en förmåga att ha roligt utan att vara ängslig för de senaste trenderna. Folk från Europas storstäder möts för att njuta av en vecka full av musik, glädje och intresse. Vilken akt var bäst är en strikt subjektiv upplevlse som jag anser passa bäst gömd i mitt hjärta. Likt alla resor är minnen uppbyggda kring interna referenser som när en vän till mig förväxlad Laurent Garnier med Jeff Mills en relativt rolig händelse om du är bekant med dessa två herras utseende som skiljer sig åt på ett ganska markant vis. Eller när Dj Koze försynt frågar om han skall sänka volymen under sitt dj-set nere på stranden. Vanliga hederliga reseminnen, men med den elektroniska musiken i förgrunden, inte mp 3:an som en gratistidning har tvingat på dig.