Popkultur=finkultur

Har den veckan hänförts av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text poprasism i senaste numret av Bon. Håller inte med om allt, men hänförelsen grundar sig mest i någon form av avundsjuka, då jag. Författaren har en varit en av de viktigare aktörerna i debatten popkultur v.s finkultur, senast med en text på digfi i veckan. En debatt som både engagerat och upprört mig. Engagemanget hämtar jag från mitt eget intresse av kultur framför allt de yttringar som hör hemma i popkultur facket. Upprördheten har sitt ursprung i att det är väldigt begåvade männinskor som för en mikrodebbatt men de verkar inte vilja använda sin intelligens den här gången, något som smärtar.

Jag skriver popkultur för att särskilja den delen av populärkultur som mer intierade konsumenter förbrukar och skribenter tenderar att fokusera kring, från den delen som den stora massan förbrukar (deckare, schlager, idol, radio rix etc). Den senare genren är fullt möjlig att ställa i polemik emot den så kallad finkulturen (i debatten främst företräd av Eric Schuldt och Horace Engdal). Till skillnad från den icke kommersiella populärkulturen kräver den kommersiella ingen kapitlansamling (avser här socialt, kulturellt etc). Medan den icke kommersiella och finkulturen fungerar efter gemensamma lagar och regler och vars konsumenter rent sociologiskt tillhör exakt samma grupp. Möjligtvis kan den så kallad finkulturen anklagas för att vara mer konservativ men det är en egenskap som utmärker även indiepop som har potential att utvecklas både till framtidens schalger och opera, vad återstår att se.

Såldes exsisterar det ingen konflikt, mer fruktbart vore att diskutera kommersiell populärkultur emot finkultur. Vad Eric Schuldt numera smått klassiska artikel egentligen handlar om är när vi ska bli som våra föräldrar, det berör alltså trenden med att vi är unga under en betydligt större del av livet idag än förut. Det förutsätts att du konsumerat icke kommersiell kultur för att sedan kunna gå vidare med finkultur. Klassresan är i dag vardagsmat på ett yrkesmässigt plan, när det gäller kulturkonsumtion är den fortfarande ytterst ovanlig. Därför önskar jag att skribenter som engagerat sig i denna disskussion (de tillhör mina absoluta favoriter) går vidare och använder sin ombevittnade kompetens där den behövs.

Några korta kommentarer
- Fredrik Virtaanens roll har varit intressant född i den icke kommersiell delen men bor den i kommersiella delens högborg. Något som föranledde den nervösa kommentaren på svd:s dåliga artikel förra fredagen.
- i nya numret av odd at large läser vi följande replik på Carina Bergs öppna fråga om hur mycket som är fejkdokumentärt i Borat filmen från Johanna Koljonen:
" Vi ska nog utgå ifrån att det är dokumentärt" En mycket märklig kommentar, personlig tror jag en stor del faktiskt är fejkdokumentärt. Det trista med det är att det genialiska förvandlas då till plumpt.
- Den kommersiella populärkulturen utesluter inte svart musik i samm utsträckning som den icke kommersiella. Något som delvis tvingar den icke kommersiella att göra det som så utmärkt beskrivs i artiklen om poprasism.