Att bli trettio

Utan ytterligare synbar defekter lyckades jag under förra vecka uppnå den i många kretsar märkligt haussade åldern trettio. Skulle ljuga om jag hävdade att det inte förekommit funderingar kring detta årtal, tankar som bevisar att de diktatoriska och normaliserande tankeströmmningar i vårt samhälle haft sin effekt på mig. Några saker har jag dock noterat hos mig själv, egenskaper jag vill tro har infunnit sig i och med detta så speciella tal:

- Jag skäms inte i offentligheten längre när jag gör bort mig, exempel åkte i förra veckan skridskor för första gången i mitt liv (min själ har alltid var kontinental) upplevde inget pinsamt i att alla kids var omkring mig var hockeyspelare och isprinsessor.
- Förstår att tv-innehav är ålderdomligt och konservativt, känns märkligt när du själv kan definera din tv-tablå med hjäp av en dator (ok ingen ny punkt det har jag förstått länge).
- Min syn på ålder är sociologisk inte biologisk.
- Barn är ett konstlat behov som moderna männinskor frigjort sig ifrån.
- Myten om att moderater har dålig smak gällande kulturkonsumtion är sann.
- Det exsisterar skillnader mellan en tjugoåring och en trettioåring även om du applicerar det sociologiska åldersbegreppet, en trettioåring kan om det handlar om en gynsam utveckling ofta var mer eklektisk i sin smak på gott och ont.
- Kritikerna har rätt Helen Mirren är magnifik i "The Queen" (har inget med det här att göra men var tvungen att skriva det)
- Det måste existera åtminstone en litet uns av korrelation mellan jobb och fritid om du inte önskar att bli galen innan fyrtio.
- Bildning, smak och erfarenhet tillhör de egenskaper som utvecklas under åren mellan femton och trettio. Den emotionella intelligensen gör det inte, bevis fann jag i min moleskine när jag stötte på några anteckningar gjorda kort innan min trettioårsdag. Nedskrivna under hög stress på tunnelbanan:

" 30 år, oförmögen att skapa ett livsrum åt min egenkomponerade kontext är den enda godtagbara sanningen.
30 år, den enligt biologin statistiskt säkerhetställda döden inträffar om 27 år.
En pojke i för stora stövlar som bakom sig lagt mer än halva sitt liv. En myt vars avsaknad av härkomst tar sig patetiska uttryck.
30 år, har givit mig en verklighetsfrånvänd självbild med en avgrundsdjup själslig tomhet som logisk konsekvens.
Ännu en obetydlig själ med en tickande dödsångest. Ljudsiolerad och ensam på tunnelbannan blir konsekvensen för mycket. Inte ens den postironiska mustaschen kan värja sig emot allvaret. Jag är en produkt av onödiga erfarenheter.

Efter den utfläckning känner jag mig smutsig och bör snarast tvaga mig själv, trevlig helg om du läser det här.