90-tals fenomen

Under 90-talet var kröninkan cool och krönikör vad alla medieintresserad kids drömde om att bli. Kröninkan har väl numera passerat sitt zenit på hipphetsskalan och känns i tider då bloggandet tycks ha förankrat sig även i lilla Sverige, realtivt ointressant. Dock läses kröninkorna troligen av fler läsaren än de mest lästa bloggarna ( måhända inte med samma intresse) och andel kröninkörer tycks inte minska. Tyvärr finner jag ofta kvaliten som usel och underhållningsvärdet går mer att finna ur ett David Brent perspektiv än ur ett det överdrivet medvetna som ofta karakteriserade 90-talet. Hos två av dagens svensksrpåkiga krönikörer fann jag både beröringspunkter och olikheter samtidigt som de känns sinikafitiva för dagens krönikörer med sin nästintill plågsamma präktighet som löper som en röd trpd genom allt de skriver. Anna Larsson i Svd http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11858858.asp tillhör väl inte mina favoriter, men hennes kröninka idag behandlar ett intressant ämne och är värd en läsning. Den inspirerade mig med sitt innehåll till en mer seriös postning (kommer vid tillfälle) i hennes ämne för dagen så kallade böghatare. Citys krönikör Frida Bosien har fått kritik på denna blogg tidigare, men idag tycker jag att hon återigen stärkte sin position som Sveriges sämste och mest ointressante krönikör http://www.city.se/kronika.asp. Hon ger oss alla ständigt nya skäl till att fundera över om det egentligen inte är dags att begrava krönikören för gott.