Besökte i helgen för första gången Helsingfors, en vacker stad och det stämmer faktiskt att det alltid är soligt i Helsingfors (åtminstone i jämförelse med Stockholm). Mindre soligt är det på båtarna med grannlandet i öster som destination, även om större delen av tiden för min del tillbringades i hytten, så fanns det tid för några reflektioner. Sverige beskrivs allt oftare som det coolast och mest modemedvetna landet i världen, på båtarna till Finland glider männen och kvinnor till synes obekymrad om detta påstådda faktum elegant längs med relingen ekiperade av valfri lågpriskedja. På intet vis något nytt de är del av vad som lite orättvis har kommit att kallas det vanliga folket (finns många benämningar, kärt barn ni vet). Vad som frapperar mig är dock den flata behandling denna gigantiska grupp (de utgör faktiskt majoriteten av folket) har fått utstå. De har av staten ständigt blivit behandlade som barn, utgångspunkten tycks vara att de på intet sätt kan klara sig själva. På ett liknande vis har de behandlats av medierna, i synnerhet de statliga vars förkärlek för att framställa majoriteten på ett okritiskt, tårmilt och nostalgiskt vis tycks sakna motstycke. Personligen skulle jag ta oehört illa vid mig om jag behandlades som om jag vore ett barn och aldrig utsattes för vad som skulle kunna liknas vid en objektiv och kritisk betraktelse. Det skulle kännas som att leva sitt liv instängd på ett gigantiskt SEKO-möte. Kanske är det feelgood trenden vi lever i nu, men jag längtar efter någon som vågar vältra sig i fördomar om den vanlige mäninskan, för verkligheten är så mycket värre.
För första gången på flera år köpte jag en regelrätt modetidningen med sina rötter utanför norden, senaste numret av Luomo Vouge bekräftade dock mina onda aningar om att dessa tidningar delvis spelat ut sin roll. Det fanns en tid när bläddrande i ID eller liknande magasin innebar att du stötte på något nytt och intressant, men det eskalerande internetanvändandet har inneburit att modetidningen delvis spelat ut sin roll. Dock stötte jag på några annonser som var fyllda med italienskt sportmode och starka färger. Något som osökt förde mina tankar till clownen Peter Siepen. Vars existens ter sig mer logisk och brilijant för varje dag, han är rimligtvis född på första delen av 60-talet en tid då det mer utflippade modet som vi kan finna spår av i hans egen klädstil, hade sin hemvist i Swinging London. Han var ung på 80-talet under era då extravagans stod högt i kurs. Då historien tenderar att vara cirkulär och dessutom med allt kortare cyklar har vurmen för extravagans åter trätt in i den svenska storstadskulturen. Såldes skördetid för herr Siepen. Själv tänker jag akta mig för att köpa tidningar som placerar bilder av Peter Siepen på min näthinna.
Har svårt att smälta hur otroligt trevligt det är att läsa utdrag av Trumans Capote In Cold Blood i New Yorker. Allt tack vare min fantastiska födelsedagspresent The Complete New Yorker. Återigen skänker jag en tacksamhetens tanke till min vän som förgyllde min 29-årsdag med denna guldklimp. Hjälper mig att balanserar mellan det verkliga och det påhittade i tillvaron på ett ytterst tillfredställande vis.
