När jag för ett år sedan beslutade mig för att starta upp year of madness fanns det en vag tanke om att den bland annat skulle behandla demokratiska problem i Sverige. Vad som skulle defineras som ett problem var helt subjektivt och jag skulle agera envädlig domare. I ärlighetens namn har det väl varit lite si och så med uppfyllandet av denna prententiösa målsättning. Har därför på sistone allt oftare jagats av tanken att det återigen vore tid att lyfta fram de dolda farorna i vårt allt skörare samhälle. En aspekt av samhället eller snarare nöjesvärlden som alltid skrämt mig är buskishumorn, ni vet Ewa rydberg, Nils Poppe, Stefan och Krister, staden Göteborg etc. Enligt www.ne.se är buskis ett slangord för lågkomisk underhållning. Men i likhet med många av de kulturyttringar som givits prefixet låg röner den en stor populäritet bland befolkning. Om du konfronterar en buskisanhängare, ger de ofta skäl som att buskisen tillhör vårt kulturarv etc. Men den tveklöst mest centrala anledning (central i bemärkelsen att det är ett demokratiskt problem) som jag hört, är att det ger avkoppling då det inte utmanar ditt intellekt. Gäller förvisso det mesta på tv, men buskisen är förmodligen den kulturyttringen där denna enligt mig ytterst farliga aspekt är tydligast.
Jag ogillar visserligen konspirationsteorier, men det ligger nära till hands att använda sig av en sådan när det gäller buskisens passivificerande roll i Sverige. För är det inte optimalt för den makthungrige proffspolitikern att befolkningen konsumerar buskis och den närliggande genre reality-tv på kvällarna i stället för att låt säga fundera och reflektera. Om medborgarnars hjärnor ständigt befinner sig i viloläge, vem ska då ifrågasätta samhällsbygget, med det avser jag samhället i ett mer visonärt och långsiktigt perspektiv. Är medveten om att underhållningsformer som tex idrott har en likande effekt och där är kopplingen till gladiatorspel och OS 1936 i Berlin så mycket tydligare. Men busksien är humorns variant av gladitorspelen, lyckliga och tjocka skånska familjer som åker till fredriksdalsteatern på sommaren, mellan skrattsalvorna tuggar de i sig en spettkaka var. På vägen bekymrar de sig över det växande antalet invandrare i hemkommunen. Deras definition av intellektuell är Björn Hellberg och deras samhällsbild skapad av TV4. En brutalrealistisk skräckvision som går att applicera på alla landskap och som kanske är närmare än vad vi tror.
