Det fanns tankar om en vägdikt, det fanns ambitioner om något stort men dagen visade sig vara ännu en meningslös måndag som utmynnade i ett famlande vars mest signifikanta drag var letandet. Ett sökande i arkiven som ledde mig till vad jag tror är en slags beskrivning av tonåren:
Min vilja att avskriva detta kapitel ur min livshistoria överstiger dess eventuella värde, för min utveckling. Livet består av ett antal korta möten baserade på slumpen, vänner du vinner och vänner du avpoleterar. Ett liv så kort att varje sekund blir viktigt, varje handling är bara en del av en större strategi, obegriplig för de flesta inklusive mig själv. Varje dag måste vårdas ömt i strävan emot att nå fulländning. Perfektion är den enda drivkraft som den moderna människan rimligen kan ha kvar. Färden emot det mänskliga fulländandet inleds den dag du födds, men har faser mer intensiva än andra. En sådan fas är tonåren, då varje beslut måste vägas på guldskål då dess enda syfte är att ge dig konkurrensfördelar längre fram i ditt så kallad liv. Vid inträdet i denna ytterst känsliga fas valde jag att ställa mig själv schack matt. Bilder väcker vaga minnen till liv, om ett utanförskap som knappast längre existerade i ordets reella mening. Strategierna eller snarare avsaknaden av dessa grundlades i ett horribelt inrett rum, som var mitt eget usla verk med svettrunkande som mitt intellektuella verktyg. Tid tycktes existera i överflöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar