Syftet med denna postning är inte att försöka bevisa att det vara bättre förr, det är inte heller en missriktad positionering, det är produkten av jag var inspärrad hela lördagen. Som en del av den generation som var den sista att växa upp innan internet förändrade spelreglerna var jag tvingad att söka inspiration på annat håll. Dessutom växte jag upp på landet i tillvaro där kulturyttringar var ytterst ovanliga (om du inte klassificerar division sex fotboll som det). Personligen fann jag större nöje i seriernas värld än i det sexistiska universum en idrottsplats på landet utgör. Min seriediet bestod främst av fransk-belgiska barnserier och lite vuxnare superhjälte varianter från USA. I efterhand har jag förstått att valda delar av denna konsumtion har varit det som utgjort grunden för min smak gällande de mer ytliga tingen som mode, formgivning och arkitektur. Mina första bilder av storstaden hämtade jag från
hans mesta kända hjälte The Spirit var alltid välklädd när han strök runt i ett film noir inspirerat New York och slog ner halvskumma typer. Det är därför glädjande att Frank Miller (Sin City, De 300, Batman etc.) har satts i arbete med en ny långfilm om denne maskbeprydde herre, vars uppvik på den vita skjortan jag fortfarande inte lyckats få till, som du kan läsa om
Visserligen gillade jag slottet Moulinsart och TinTins konsekventa outfiten, men den serie som fick mig att öppna ögonen för femtiotalets mode, design och arkitektur var Spirou som du kan läsa om
Naturligtvis föredrog jag den koleriske och snobbige Nicke framför den piccoloklädde Spirou. Men det var framför allt husen och möblerna jag fastnade för, kanske är det därför jag i skrivande stund sitter i soffa som ser ut att vara hämtad från ett av albumena från 50-talets senare hälft. Då eventuella kapitaleffekter trädde in i mitt liv först efter tio års ålder inbillar jag mig att dessa serier spelat en viss roll för de smakideal jag idag uppbär. Men framför allt var det trevligt att minnas hänförelsen över den stora världen.
Vilka stilideal Scott Schuman har vet jag inte men att han är mer Ebba von Sydow än Johan Wirfält om vi nu ska översätta det till en svensk kontext blir uppenbart i helgens intervju i
Vore intressanta att veta om han applicera följande på allt:
” Jag fokuserar bara på det jag gillar, det är så jag vill leva mitt liv. Jag går inte runt och tittar på människor som klär sig illa och tänker "nej, nej, nej". Jag tänker "ja!”när jag ser en vacker uppenbarelse.”
Känns som det är precis det citatet jag vill avsluta med idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar