Ankedoten har en något felaktig status som enbart underhållande, nästinill flåshurtig. Personligen anser jag anekdoten vara ett utmärkt redskap som berättelseform men den fugerar även utmärkt när du vill belysa samtidsfenomen (naturligtvis även dåtidsfenomen). För er som mot bättre vetande läst inlägg på denna blogg är det inte ett obekant faktum att jag stundtals hyser ett visst agg gentemot vår samtid. Vill belysa det så kallad agg med en vacker anekdot från min tonårstid.
Kan inte minnas exakt datum men troligtvis var det senare delen av höstterminen 1991, vilket för mig inenbar åttonde klass av grundskolans nio. I religionsundervisningen hade vi kommit fram till islam. Varje kapitel om de respektive religionerna (de som fick plats i vår allt annat än digra religionsbok) avslutades med ett par instuderingsfrågor. Eller snarare ett par frågor av enkel karaktär på den text du läst. Dessa frågor Skulle du under lektionen lösa tilllsammans med din bänkkamrat. För mig och min bänkkamrat kom hela lektionen istället att handla om hur det gick för de två som delade bänk framför hos; Fredrik och Tobias. De hade liksom vi läst texten och gav sig ivrigt i kast med frågorna men av någon anledning lyckades de fastna på den första vars frågeställning var: Vilka är de fem grundpelarna i islam? Tobias och Fredrik bläddrade ivrigt fram och tillbaka i boken allt medan deras förvåning tilltog. Efter tag frågade Tobias sin kamrat Fredrik om hur många pelare denne lyckats hitta, tyvärr hade Fredrik bara funnit tre stycken. Samma antal som Tobias hade funnit. Tobias förklarade uppgivet att han hade letat i hela boken men att han faktiskt bara kunde finna tre bilder i hela religionsboken som hade pelare som motiv. Ett faktum som innebar att Fredrik och Tobias aldrig hann bearbeta de andra frågorna. Vid redovisning inför läraren konstaterade de rakryggat att de gjort sitt yttersta men att det faktiskt inte fanns fem bilder föreställande pelare i vår religionsbok. I bland räker det inte att bara läsa en text...
