Har personligen så länge jag kan minnas alltid ansett dokumentär genre var den ädlaste av tv/film formen. När dokumentären träffar rätt är den fantastisk, då den skildrar vår samtid och verklighet på ett oöverträffat vis. Du bör egentligen aldrig kommentera en dokumnetär då den oftast talar för sig själv. Alla ni som såg "Sherriffen i Ryd" (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2300&lid=puff_570751&lpos=lasMer) i går på SVT, vet vad jag talar om. Den beskrev ett Sverige utanför den urbana miljön (en ganska stor del av sverige mao) där längtan efter det gamla samhället sätter agendan. Vi fick följa Ryds envåldshärskare Kjell som tagit saken i egna händer och bildat en skyddskommitte. Minnen av Clas Rizell och Lasse Frids dokumentär är fortfarande alldels för färska för några mer initierade kommentarer så jag ber att få återkomma i ämnet. Men den framkallade en en hel del traumatiska minnen från min barndom, och stärkte min ide om att mäninskan är en av de få saker i vår samtid som aldrig utvecklas.
