Helgen är nyckfull tid, för de flesta innebär det förväntningar av vitt skilda slag, stress, njutning, misslyckande etc. Allt tillsammans utgör en allt för ofta misslyckad helgdrink, ett misslyckande som ofta går att härleda till våra högt ställda förväntningar. Tidningar gör sitt till för att hetsa upp stämmningen med en aldrig sinande uppsjö av bilagor, trevlig läsning om fenomenet fann jag i NY Times http://www.nytimes.com/2006/04/28/arts/28essa.html?_r=1&th&emc=th&oref=slogin. I likhet med många andra vet jag inte riktigt hur denna helg skall utformas, då jag lämnat studentliv bakom mig är inte längre valborgshelgen av någon betydelse för mig, gillade inte ens den när jag var en naiv student i Uppsala. Dessutom är jag arbetslös eller som jag föredrar att se det arbetsökande, något som begränsar mina rättigheter till helgens förlustelser, åtminstone i allmänhetens ögon.
Känslan av tillkortakommande agerar som ett effektivt bålverk gentemot euforin. Känslan av att jag stagnerat på allt för många plan hindar lyckoruset ifrån att ta över min kropp. Avundsjukan gentemot alla de enreprenörer, kreatörer, konstnärer och skribenter som verkligen lyckats blockerar min egen kreativitet och hindrar därmed mig ifrån att fira min egen storhet. Men allt detta är bara ett bisarrt förlustande i min egen person och borde om vi beaktar bloggens beskrivning inte hör hemma här. Eller är det dags för en revidering av min målsättning? Revisionism tycks ju vara inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar