I
Expressens kulturdel kan vi fortfarande finna en del intressanta artiklar, denna vecka har mina blickar fastnat på hemmafruartiklen av Karin Olsson. Det finns naturligtvis en rad argument emot "trenden" med hemmafruar, likaså finns det säkerligen en del argument för (något jag ej funderat så mycket över). I vanlig ordning lämnar jag de strukturella förklaringarna därhän, när jag motvilligt ger mig in i denna potentiellt känsliga debatt. En bidragande anledning till hemmafruretro tendeser som ej gjort sig hörda i debatten är mäninskans behov av att leva ett enkelt liv befriat i från komplexa beslut och ställningstagande, att vara hemma med barnen är en enkel och okontroversiell livsstil, precis som tradtionella könsroller är. Vad som bekymmrar mig med att föräldrar väljer att vara hemma mycket med barnen är det kvalitativa kontra det kvantitativa. De varelser svensken i gemene har svårast att betrakta objektivt är sina barn och sina hundar. Därför behandlas dessa realtivt likartat, vilket till en början kan vara nödvändigt då de båda varelserna delar oförstålsen inför begreppet att vara rumsren. Ett begrepp som de flesta mäninskor dock lyckas begripliggöra efter ett par år, medans hunden är dömd till ett liv där husse eller mattes ledsagning är nödvändig när behoven gör sig gällande.
När blöjan är ett minne blott är mäninskan någorlunda rustad för att börja sin bana som en social varelse med allt vad det innebär. En grundsten i denna utbildningen är att lära sig skilja emellan kvalitet och kvantitet framför allt när det gäller umgänge med artfränder. Att vara hemma med sina barn under stora delar av dess uppväxt är att välja den kvalitativa vägen. Något som sätter sina spår och märker barnet för livet. Vi kan senare se barnet under sina tonår spendera mängder med tid tillsammans med sin vänner, tid som utmärks av att den saknar innnehåll. Senare finner de en eller flera livspartners och tillsammans bygger de bo och utvecklar en respektingivande fetma. Detta i stället för att bejaka kvalite som grundläggs med ett par timmars möte på kvällen efter jobbet med sina barn, som är en varelse som skapat sina egna värderingar och åsikter, inte kopierat sina föräldrars vanföreställningar om att de är husdjur. Barn som välformulerat protesterar emot föräldrarnas gnäll om för höga skatter och komplimerar den vällagade middagen.
En aning sarkastiskt kan tyckas, men är det verkligen det bästa att spenderar enorma mängder med tid med sin mamma (som det oftas är)? Finns det verkligen en korrelation emellan konstant närvaro och kvalite'? En av hemmafrutrendens varmaste förespråkare Elsie Claesson och hon framstår snarare som ett levande argument för att barn skall träffa sina föräldrar så lite som möjligt och i stället utveckla sin egna förmågor. Personligen önskar jag en diskussion gärna i kombination med mat och dryck kring kvalitet kontra kvantitet.
En fråga av mindre dignitet är om Boratfilmen är kulmen på buskistrenden eller om det är startskottet på densamma? Personligen såg jag den för ett par dagar sedan och min skepsis växer, detta trots de många gapskratten.
