Minoritetsdeppressiv.

Har denna vecka som sägs vara den varmaste hittils i år, i sedavanlig ordning pendlat från glädje (måndag och större delen av tisdagen) till avgrundsdjup ångest. Dock utan de smått komiska maner som annars brukar prägla mina dalar, ett tungsinne värdigt Lars Noren har förmörkat den blå himlen för min del idag. I mitt inre har jag för första gången utforksat de reela möjligheterna till att ta mitt liv. Inte för att jag tänker försöka käka upp alla alvedon jag har liggandes i mitt skafferi redan i natt. Det vore alltför ovärdigt, utan snarare en insikt om att blir det inte bättre än så här, kan självmord vara en både intellektuellt och fysiskt tillfredställande lösning. Mitt liv är tömt på glädjeämnen, dagarna tillbringas med att dansa efter totala idioter som borde fått diagnos "svenne-psykopat" för länge sedan, illa spelande pipa. Passion och glädje är två ord vi inte ens skall försöka applicera på mitt embarliga liv, kärleken är för länge sedan död och intellektualliserade och därmed omöjlig att uppnå. Strävan att göra gott här i livet blir tyvärr aldrig mer än ett par hyfsade rader i en högstadieuppsats. Mental och fysisk trötthet tycks vara mitt starkaste personlighetdrag för tillfället så en evig vila kanske vore på sin plats? Efter min tid i lärdomsstaden vet jag att konsultera en psykolog inte är ett alternativ. Förkastligt ur såväl intellektuell som estetisk synvinkel. Därför bör självmordet vara en lösning som skall tas på allvar och begrundas under de närmaste åren. Dock finns det ett glädjeämne jag har under dagen lyckats diagnostisera mig själv ( många psykologer runkar fortfarande till Freud så det är bäst att ta det i egna händer). En av mina närmaste vänner som är och förblir den mest intelligenta person jag mött gav mig ordet som jag nu utan skam applicerar på mig själv: minoritetsdepression. Ett fantstiskt vackert ord som jag i tysthet låtit glida över min tunga hela dagen utan att för en sekund tröttna på dess kraft och renhet. Min förhoppning är att under de närmaste dagarna kunna ge en betydligt mer målande beskrivning av detta underbara ord här på year of madness. I dag är mitt sinne tyvärr förmörkat av tungsinne, mcdonaldsmat (inte min) historier om utvecklingsstörda barn och vuxna, redbull och vodka samt en allt för långvarig blick i sanningens vitöga.