Nedsläckning

Den här bloggen har under 4,5 varit en del av min personlighet under de två första åren så var den en direkt nödvändighet och en bidragande orsak till att jag tog mig igenom the year of madness 2005. Det var en period i mitt liv då varje blogginlägg kanske inte alltid var välformulerat eller ett resultat av stor tankeverksamhet. Men det var alltid ett resultat av entusiasm inför bloggen som verktyg och en stor vilja att tycka. Samtidigt var det ett försök till att protestera emot sånt som bekymrade mig, vilket ofta grundade sig i olika människors ovilja till att ständigt blicka framåt. En profil som vid enstaka tillfällen fick personer utanför min egen vänkrets att läsa mina i bland obalanserade utfall emot svennar och andra extremgrupper. Dock blev bloggen aldrig något annat än en kanal för mitt eget behov att tycka, än avsiktlig men allt annat än samtid nisch (i avseendet att bloggen alltid saknat en tydlig profil och nisch). De senaste året har min inlägg varit sprugna ur viljan att inte släppa mitt kärleksbarn men verkligheten har nu hunnit i fatt mig. Vilket i kombinationen med att mitt liv ser radikalt annorlunda ut än tidigare gör att jag väljer att avsluta den här bloggen. Jag kommer sannolikt låta den ligga kvar och skvalpa på nätet men fler texter blir det inte. Ämnena har tagit slut likaså entusiasmen att skriva och att tycka de två viktigaste fundamenten för att skriva en blogg. Kanske återkommer jag i framtiden i en annan form sannolikt då med en tydligare postionering. Men Year of Madness är över för den här gången...

Intressant läsning

Hittar ni här. Varför ska jag återkomma till när jag är klar med att ställa ut mig själv.
Kanske kommer det handla om vikten om vad du tar med dig från den analoga världen, vi får se...

veckans jag håller med

Står först Brusa högre lilla å för med det här småskojiga inlägget även det här samstämmer med mina åsikter denna vecka.

Men bäst är Lisa Millberg i Rodeos modemsamtal om bloggar (primärt modebloggar) jag citerar:
" den här uppluckringen som man hoppades skulle komma på grund av nätet, att det skulle bli mycket fler små klickar och att det skulle ges rum för fler mindre aktörer? Jag tycker det har blivit exakt tvärtom"

För resten rekommenderas läsning av Rodeos senaste nummer, men Millberg slår huvudet på spiken och det går att applicera på allt just nu, lysande. Extra bonus för att det är ju precis vad jag tjatat om i 4,5 år nu.

visuellt

Lite småsaker som jag på olika sätt gillade i går eftermiddag

lång och kort sikt

Svenskans idagsida har haft ett tema om dagens ungdom och de krav som de möter. Inget nytt kan tyckas men likväl intressant att fundera kring speciellt med utgångspunkt i min egen generation som lyckades deala till sig evig ungdom någon under 90 - talets mitt. Något som givits oss andrum och möjlighet att prioritera det långsiktiga (även om en långsiktigt strategi ofta leder till en karriär i det kortsiktigas tecken). Att det nu inte finns tid till sabbatsår och andra livsbejakande aktiviteter är förvisso en logisk följd av det samhälle vi alla byggt upp och förmodligen oundvikligt då det går hand i hand med kommersialiseringen av samhällskroppen. En tendens som vi kan se förkroppsligad i vår egen statsminister som egentligen är prototyp av framtidens vuxna. Han leverera i sitt yrke och är genomsnittlig och normal, hans intressen är kommersiellt gångbara, han har rationaliserat bort humorn ur sin kropp och ingen kommer någonsin att komma i håg honom. Inget fel i detta han motsvarar de krav samtiden ställer på oss och han löser saker på kort sikt och får aldrig möjlighet till reflektion (jag vet att han läst 40 psykologi men det har alla gjort mer eller mindre). Med en ungdoms generation som har bråttom att lyckas kommer skapa ett klimat som gynnar staten, där alla leverera sin kortsiktiga kompetens till den gemensamma potten och alla kommer de dö bortglömda. I tutade att de är den kritiska generation inbillar de sig att kritik är detsamma som att skrika högt och avtrycket blir inte mycket mer än en fågelunges. För att sätta ett stopp på mitt eget svammel, i ett sådant klimat skapas inget som sticker ut inget som är intressant det levereras bara.

I min enfald så trodde jag länge att långkonjukturen skulle skapa små intelligenta öar av nya tendenser till och med i staden där jag sitter och lyssnar på 30 minuters mix av Leo Zero mannen Leo Elstob. Men som så många gånger förut var mina förhoppningar resultat av min egen naivitet som återigen blockerade min rationella hjärnhalva. Lågkonjunkturen har i den urbana miljön lett till att vi på lyxrestaurang en gång i månaden i stället för två och att vi köper Acne i stället för Lanvin. Personligen känner jag mig uttråkade och överväger stundom att hänge mig åt den förkastliga nostalgin, men kraven på att leverera kastar mig brutalt tillbaka in i den så kallade verkligheten igen.

Tystnad

Det här se onekligen ut att bli mitt sämsta bloggår någonsin och allt tyder på att jag de två närmaste veckorna kommer att ha ett mer eller mindre frivilligt uppehåll. Dels har jag alldels för mycket att göra och vidare så upplever jag mig återigen ha kommit närmare mitt gamla favoritcitat hämtat från Martin Luuk.
"Jag känner mig allt mer ointresserad av åsikter. Jag kan känna att jag nästan inte har några. Kanske några per år."
En insikt som inte en bra grund för bloggande

Beror på hur du ser det

Copyriot tar upp att Jenny Damberg på DN dissar en sympatisk grej på Lava för ett bättre presentation läs de länkade inlägg. Håller med om att det är fel evenmang att hoppa men jag uppskattar inställning i att i frågasätta pressmeddelande. En nöjesjournalistik som bygger på att du okritiskt skriver av alla pressmeddelande du får känns stendöd 2009. Handen på hjärtat är det någon som använder de traditionella tidningarna för att få tips? Jag tror att nöjesjournalistiken skulle vinna på att inta en mer kritiskt hållning till alla event och i frågasätta deras syfte om inte annat skulle det bli intressant lyssning. Sedan hoppas jag att det innebär att de i frågasätter från en annan synvinkel än vad som säljer det finns gott om krafter som kan ta hand måste utgå i från den parametern. Skribenter måste unna sig lyxen att se förbi detta. Annars kan det bli spännande att höra vad Damberg skulle tycka om att Fylkingen ska techno för småbarn?
Bilden har absolut inget med inlägget att göra råkar bara gilla den sen är den ju på sätt och vis aktuell i dessa tider.

Favorit i repris

Eftersom den här bloggen faktiskt kan aspirera på att vara gammal (4 år) så kan jag med gott samvete börja använda mig av repriser. Så här reflekterade jag över Valborg för tre år sedan konstatera att det inte allt för mycket sedan dess på många sätt.

generationsdebatt

Varje lågkonjuktur innebär även debatter om den generation som innehar epitet ug för tillfället, eller snarare parodier på debatt i veckan bjöd Kvällsöppetmed det besynnerliga radarparet Lennart Ekdal och Marcus Birro och deltog gjorde bland annat debattvigliganten Johan Von Holstein. Nu är det på intet sett nytt vi 70-talister var slackers och ironiker i princip varje generation har fått genomolida dessa spektakel där det utmålats som lata med argument som i bland tycks söka stöd i att slöheten skulle vara genetiskt betingad. Kan inte låta bli att övveraskas av att ingen lär sig eller är dessa debatter bara till för att fyll tomrum i tablåerna? Generationsskillnader har alltid funnits och bidragit till korkade argument. Men att Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet borde väl diskuteras utifrån helt andra infallsvinklar eller?
Till exempel:
- Det faktum att vi undergrävt högre studier och gjort dem till obligatoriska.
- De snillen som kom på att det var viktigt att var fullt godkänd i även teoretiska ämnen om du vill bli säg bilmekaniker. En mycket märklig insikt om ni frågar mig.
- Vi har till skillnad från 90 talet inte en massa märkliga åtgärder för arbetslösa vilket torde påverka statistiken?
- Samtiden bygger på projektanställningar etc vilket ger mindre trygghet (om det nu är vad du vill ha)

Är uppriktigt trött på fulltständigt obegåvad debatter som denna om en generations eventuella lathet krydda med bisarr offentliga personer som bara tänker med hjärtat.
Något som däremot upprättar mitt skamfilade förtroende för media är den här strålande artiklen i Sydsvenskan, obligatorisk läsning.

Jag en gatekeeper

Egentligen hade jag tänkt babblat lite om 70-talister v.s 80 - talister med utgångspunkt i från en postning på Twitter som jag gjorde i går som löd: "vi 70-talister är så upptagna av att försvara vår rätt att vara evigt unga att vi missat att 80-talsusterna sedan länge blivit mentalt äldre"
Tanken var att fylla på lite med att 80-talister liknar 50-talister och att det är rotade i det kommersiella samhället på annat sätt än 70 - talister, ja och lite annat dravel. Trist att skriva ännu en tråkigare att läsa, när jag tidigare i kväll var ute och vårdade slog mig tanken att det nog mest handlar om huruvida jag på väg att bli en gatekeeper eller inte och om så är fallet är jag en dålig gatekeeper. Mycket tyder på att svaret är ett tveklöst jag på båda dessa frågor. Det fanns en tid då gatekeeper syndromet (känner du inte till det googla) var något som störde mig idag har jag accepterat det som en naturlig del av det social spelet och det vi kallar livet. Naturligtvis måste jag inte bara förhålla mig till tio år yngre begåvningar jag måste se till att hålla dem på ett behörigt avstånd bakom mig. Eftersom jag saknar en åtråvärd position blir det lite knivigare och om ni dessutom betänker att "snäll" är ett epitet som klistrats på mig i tid och otid så förstår ni magnituden av det dilemma jag dagligen brottas med. I går stötte jag på den här texten av den ofta eminente Anders Mildner. Håller med honom men väljer att stanna vid funderingen på varför vi som dyrkade agrogrejen lät det stanna och dö ut i textform. för det kanske är det som är problemet att vi som de hämmade mjukusdjur vi är lät det stanna i textform och aldrig tog med det ut i den verbala verkligheten. För det finns om vi skalar bor det värsta ytterligheterna en kraft i den krönikekultur som omnämns i Mildners text som jag tror hade passat bra i en verbal mer alldaglig kontext. Kanske är det oxå en liten USP som vi säger på "säljarskolan" som går att använda emot "curlinggeneration". Frågan är väl om det är för sent att genomgå denna metamorfos eller inte, jag kostar på mig att vara lite svengelsk "time will tell".

Politikerns bäste vän

President Obama håller sitt löfte till sina barn och skaffar dem en hund. För mig är det obegripligt ur ett PR perspektiv att du som politiker i Sverige där hunden har en starkare ställningen än många minoritetsgrupper inte skaffar en hund. Mona Sahlin verkar ju behöva all hjälp hon kan få, kanske läge att köpa en schäfer för att återfå förtroendet bland gräsrötterna? Sen gäller det att exponera den i media men med tanke på hur tv-tablåerna ser ut idag så är det knappast ett problem.

Inspiration

På skolan där jag går (ledtråd reklam mitt i stan) är det poppis att göra hemsidor där du länkar eller lägger upp valfria youtube klipp på vad som inspirera dig vill inte vara sämre så jag delar med mig av vad som inspirerat mig idag Jus Eds playlist för första timmen Beats in Space. Deep som du sa i början av 2000 - talet

Bra analys

Analyserna av Spotify har varit många det senaste halvåret framför allt i early followers segmentet om vi ska svänga oss med sådana uttryck och det känns som jag vill bjuda på det en solig fredag som denna. Analyserna har dock samtidsenligt fokuserat på affärsmodellen och de musikaliska aspekterna har lämnats därhän. Som vanligt finner du dom bästa analyserna på dem mest oväntade ställena jag ramlade på en sådan här. Kärnfullt belyses de musiklyssnareaspekten av Spotify och jämförelsen med Napster är mitt i prick.


"Om jag får analysera detta retrospektivt kan jag tycka att Napster gjorde att ena “musikletarmönster” smalnade av. Man sökte helt enkelt på den musik man visste existerade. I mitt fall utgjorde dessa av topplistemusik samt “nostalgimusik” från 80-talet. All den “metainfo” som ens sociala musiknätverk innehöll försvann med Napster. Precis samma sak har hänt med Spotify, som jag personligen använt enbart under ett par veckors tid. Känslan av att använda Spotify är väldigt lik känslan av att använda Napster - skillnaden är att Spotify har musiken lagrad centralt och kan inte kopieras utan att användaravtalet bryts.(?). Så mycket för tio års “utveckling”."

Musik som formade min dag

Facebook har som den skarpsynte noterat lagt sig till med ännu en applikation där du kan ange skivor som formade dig under din uppväxt (notera att de i enlighet med sin affärside profiterar på människors vurm för nostalgi även här). Jag nöjer mig med två musikaliska upplevelser som formade min dag. Först Clannad I see red funnen tacka vare den eminenta bloggen diskoakademin. Att skaparna dessutom har en skivbutik på Kristianstadsgatan (jag är född i Kristianstad) i Malmö ser jag som ett vackert utfall av slumpen. Dagens andra elexir var Linger & Quiet mix i första delen av senaste Beats in Space vackert.

Att vilja för mycket

När jag i går kväll försökte varva ned med att snabbskumma senaste numret av New York Magazine (det senaste i min brevlåda vill säga) fastande ja några sekunder extra vid en bild av Kanye West. Inte för att hade valt att ha jeansjacka under en tunnare täckjacka, en outfit som kan ha en tendens att stimulera den förrädiska nostalgin hos 70 - talister. Utan jag såg något annat i hans gestalt han påminde om alla de lantisar som kommer till storstäder för att lyckas, en ambition som ofta göra att "de vill lite för mycket" de blir skrikiga omotiverat positiva, smaklösa och hysteriskt kommersiella. Eller om ni så vill väldigt smarta eftersom det motsvarar den kravprofil som framställts just för dem i världens samlade laboratorium. Personligen har jag alltid överansträngt mig för att inte uppfylla den profil, en ganska otaktikisk åtgärd har det visat sig. Men bilden på Kanye i de dubbla jackorna i New York Magazine fick mig att förstå och komma till sans han utstrålade inte bara skrikighet och vulgäritet det var genuint, en produkt av hjärtat (även den kanske först haft ett par samtalssessioner med hjärnan) detta gladde mig. I veckan som kommer ska jag leta efter det genuina i ögonen hos alla Stockholms Kanyes.

Lite kul trots allt

Tycker jag att det här är. Speciellt gillar jag
"Mycket eftertanke och planering har legat bakom dryckens succé"

De basala frågorna

Gårdagen påminde mig om lite av essens av den åldersfas jag befinner mig samtidigt som jag genuint uppskattar sena och dekadenta nätter med alldeles för mycket alkohol så finns önskan och glädjen i att möta dagen tidigt. Att få avnjuta en kvalitativ frukost med min fru där jag är närvarande inte bara som en fysisk gestalt. Mötet mellan dessa ambitioner är det som intressant när du lämnat kvar de mer orealistiska drömmarna om livet någonstans i skarven mellan 90-talet och 00-talet. Samtidigt innehåller de ett visst mått av konstruerad eftertanke och ger upphov till en plågsam narcissism. Som får mig att leta efter krystade etiketter som jag kan dekorera min tillvaro med. Något som resulterat i en mängd disparata verkligheter med en tydligt teoretisk prägel det här gillar jag till exempel väldigt mycket (hade liknande tankar själv för ett par år sedan men saknade ett varumärke) och det kommer med all sannolikhet var en del av den abstrakta och imaginära delen av mitt liv.
Men nu stundar en fantastisk dubbeldate med min fru och mig själv som 12-åring på vägen till den ska jag drömma om Philip Rots penna.

Eftersom min blogg inte är min Twitter

Känner jag ett pockande behov av addera lite tyckande till dagens tidigare inlägg som är längre än 140 tecken. Det Maciej Zaremba gör sin artikelserie hoppas jag att alla som vill aspirera på den något slitna benämning intellektuell bokmärker. Det har sedan valet 2006 diskuterats hur man ska ta debatten med Sverigedemokraterna och ärligt talat så har de väl inte hänt någonting i saken. Men i sin artikelserie i väntan på Sverige och kanske framförallt i i dagens artikel visar Zaremba vägen. med stilistisk säkerhet belyser han Sverigedemokraternas syn på svenskhet samtidigt som han lyfter fram deras befängda dröm om det svunna folkhemmet. Det sistnämnda är en grund som genomsyrar såväl deras retorik som deras partiprogram men trots detta är det få som diskuterat det. Zaremba producerar inte bara utmärkt journalistik han visar vägen för alla de som borde ta sitt intellektuella ansvar (oftast inte politiker). Jag hoppas innerligt att fler följer i hans spår, Maciej Zaremba har givit oss alla nycklarna nu måste de som är lämpade våga öppna den gamla rostiga dörr från 30 -talet som är grunden i SD:s politik.

apropå tidigare inlägg

Läs gärna Maciej Zaremba utmärkta artikelserie speciellt dagens artikel om SD:s syn på svenskhet (som jag ej hittat på nätet) läs det så länge
Hur som helst likheterna med 1991 är slående speciellt när vi tänker på SD: s kultursyn som beskrivs i dagens DN (som jag inte länkar till). Kort summering grundtesen är önskan om en tillbakagång till det gamla folkhemmet, något jag rantat om tidigare.

Påminnelse

Nästa år är det val då kan det vara värt att redan nu att påminna om sambandet mellan folklig kultur och politiskt vansinne, dels den här artikeln mest för att den visar att skillnaden i retorik är minimla jämfört med videon ovan, som väl beskriver ett Sverige som jag växte upp i.
Sambandet folklighet, vansinne och dålig musik har aldrig varit tydligare.

beteendevetenskap i vardagen

De senaste tio åren har alla från den kallhamrade vd:n till den fascistoide väktaren kokettera med kunskaper i beteendevetenskap gärna inhämtade från någon självhjälpsbok vars naturliga målgrupp är de som precis lärt sig läsa. Att markandsförare i likhet med så många andra (ledareskribenter tex) befinner sig på ruta 1 A när gäller detta har jag under året lärt mig att leva med. Men någonstans hoppas jag att det är dags för nästa steg, kanske kan den här artikeln ge en push i rätt riktning. Minns ämnet som en ett kärt samtalsämne vid middagsbordet under de det tidiga 90-talet och det är ju där den till absurdum förenklade självhjälpsreligionen befinner sig.

40 +

Blev ett omedvetet tema denna helg med dokumnetären om Olle ljungström och intervjun med Johan Kling i det senaste numret av BON som elixir. Två i sig skilda personer men med det gemensamt att de har en bra historia som inte bara är intressant att ta till sig utan dessutom utvecklande. Därmed uppfyllde de två disparata historierna grundkritierna för god populärkultur och jag lär få anledningen att återkomma till dem

En skitdag

Ovanstående rubrik syftar endast till de dystopiska och smått perverterade bilder jag projicerar på omgivningen en slaskig onsdag morgon 2009 i kungariket. År 2009 alltså transparens, wireless och pirater m.m men inget är större än kungahuset (möjligen dess kusin melodifestivalen). Landet ska befinna sig i glädjeyra nu när Victoria får gifta sig med en man av folket det är utveckling anno 2009 det. Borde fundera på om jag ska skratta eller gråta men tyvärr ligger en uppkastning närmast till hands för tillfället. Det enklaste vore att plita ner några rader om medier som blivit se och hör men det känns som en grej för Twitter och det är allt för enkelt. För vad som fascinerar mig alternativt äcklar mig är människors intresse för detta (kvällstidningar har säkerligen en bra försäljningsdag idag). Blir uppriktigt deprimerad över tanken på alla människors vars liv är så sorgliga och dränerat på livsenergi att de kombinera det chipsfrosseri det de låtit gå i takt med dålig musik den senaste månaden med att känna glädje över att en snart 32-årig kvinna får gifta sig med sin kille. Detta efter att regeringen sagt jag först (även om det mest är en formalitet). De mer seriösa anhängarna tänker jag inte kommentera då de är i själva verket är en installation utförda på uppdraget av Nordiska Museet och jag har aldrig avsett att sparka på museala föremål. Väljer att i stället att ödmjukt att glädjas med dessa begravda människor, det ropas redan om att det här kommer stärka folket känslor för monarkin och att det var behövligt med glädje nyheter mitt i allt elände. Just detta bekymrar mig är det dit vi har kommit? Ska vi vara glada, för vad? Att folk nu kan kolla på usla tv-inslag och köpa dålig kvalité igen, vad har jag missat här?

Vore inte en diskussion om varför människor liv är så sorgliga att de bryr sig om ett kungabröllop mer fruktbar. Eller varför inte lite intierade tankar om hur modernt det känns med kungahuset nu 2009? En positiv sak innan jag avslutar den här illaluktande ordsvadan, nu hoppas jag att vi slipper höra något om progressiva svenskar i teknisk framkant på ett tag, den ofrivilliga komiken skulle bli allt för uppenbar då.
Om bildens relevans, tja om du inte vet det så läser du ändå inte den här skiten.

veckans känsla

det här gamla klassiska klippet berör mig och ligger dessvärre nära mina egna känslor den här veckan och med det önskar jag en trevlig helg.

lite socialt media tragg

Om du är en av de 112 000 som följer Lance Armstrong på Twitter så är det här "old news". Hans cykel är stulen något han rapporterade om och la dessutom ut bild på allt via sin Twitter. Vilket såklart blir till nyheter här och här. Allt känns naturligtvis väldigt modernt, om du inte tillhör Lance skara av följare på Twitter så kan jag faktiskt rekommendera dig att göra det, en av de mer läsvärd inte bara för att det han skriver hamnar i The Guardian.
Det här beskriver ganska bra första dagen i Pirate Bay rättegången. Än så länge är Sam Sundberg och Anders Rydells bok betydligt mer spännande.

Rasist Skåne

Ett påstående som beskrivs väl i den här texten. Som Niklas Orrenius påpekar så är det inte särdeles konstruktiv att resten av Sverige tar på sig Bror Duktig kostymen och skrockar om de korkade rasisterna i Skåne. Samtidigt så känns det i urbana delar av Skåne argumentet om mångfalden i Skåne och hur mycket kontinentalt Malmö är än Stockholm (vilket är sant vid en ytlig analys) känns inte den heller så fruktbar. Då jag råkar vara född i just Skåne så har det funnits både erfarenheter och tankar i ämnet. Även om jag allt mer cementeras in den händelselösa stockholmska medelklasslunken så är det ett ämne som förbryllar och berör. Tidigare så har dessa tankar ofta landat i Skånes infrastruktur och dess tradition med missnöjesyttringar. En analys som dock känns både tunn och en aning barnslig, men det går inte att bortse att det som gör Skåne kontinentalt är inte mångkulturen eller dess urbana puls. Det kontinentala draget är väl snarare dels relativa tätbefolkning samt konservatism och främlingsfientlighet Drag som påminner en hel del om det övriga Europa, dit Sverige i stort inte hör. Även om jag tror att det som hände i Rosengård snarare handlar om ett problem inte bara med polisen utbildning och värderingar. Utan faktiskt även med deras bristande bildning och intelligens (den gamla rantan om vikten av kulturell diet ni vet)än vad det skulle ha att göra med något specifikt skånskt. Därför välkomnar jag den genomlysning som poliskåren nu genomgår i media, samtidigt som jag beklagar att den snart är över. Personligen hoppas jag återkomma i ämnet så fort tankarna strukturerats.

En helt annan grej som lite oväntat börjat intressera mig i veckan är den vilja samtiden har att göra vuxna av barn så fort som möjligt. Är rädd för att det kan vara förödande för den unika kreativa förmåga som barn faktiskt besitter. En skaparförmåga som aldrig återkommer senare i livet, dumt då att döda den direkt.

Söndag

Om veckans tidigare inlägg att Stockholm inte skulle vara en del av Europa, det bör i det cyniska sammanhanget nämnas att det sammanfaller väl med stadens USP. Framförallt stadens kreativa skicklighet att omvandla medborgarnas inneboende kylighet till att vara "the essence of cool" imponerar, så om jag vore stadens politiker skulle jag vårda exotismen och utanförskapet ömt.
En ny vecka närmar sig och känslan av att jag måste ta mig ur min populärkulturella svacka växer sig allt starkare. På kort sikt innebär det att jag måste släta över det pinsamma faktum att jag inte hunnit se vare sig Revolutionary Road och Frost/Nixon i veckan. Tillsammans med att imponera på potentiella arbetsgivare blir det veckans viktigaste mål.
Avrundar veckan med att återupptäcka den här godingen samt fylla på med:
Alva Noto- Xerrox Monophaser 2
Tim Hecker Borderlands
Rubber Room Take Me
Telefon Tel Aviv made a tree on the wold
Steve Lawler Kalimba (Shed Turtle Shield Mix)

Hur dum får man bli

Har haft mycket på agendan i dag och och inte givits tid att kommentera dagens inrikesnyhet. Poliserna i Malmö och deras omdöme mer läsning finner du lämpligen hos Sydis. Allt har väl sagts och min tanke är inte att bidra till en debatt bara uttrycka hur ledsen jag är för att polisen ger all de (ganska många) som slutat lita på dem rätt.
Bra kommentar finner ni här

Stockholm inte en del av Europa

När jag i lördag tillsammans med en prisvärd Long Island Ice Tea (det där med skatterna ni vet) satt i Berlin brevid en av de många svenskar som som bosatt sig i staden kände jag mig som representant för den svenska tråkigheten tvingad att beröra den gamla klichen om det dekadenta Berlin. Ganska snart tvingades vi dock konstatera att det endast rörde sig om uttryckssätt som var normala inslag i all europeiska städer med självrespekt. Något som naturligtvis inte gällde Stockholm, något vi dock ursäktade staden för med att den faktiskt inte är en del av Europa, något som gäller hela Sverige. Då avser jag inte bara det faktum att vår landmassa är avskild från övriga Europa, vår ovilja gentemot gemenskapen som präglat vår medlemskap i EU sedan inträdet 1994 präglar alltjämt vårt kynne. Sedan spelar det ingen roll hur många billiga flygbiljetter Ryan Air krängt till festsugna 20-åringar de senaste 10 åren. Problemet är i mångt mycket vi 30 plussare som är präglad av vår uppväxt i moralismens högborg, en farsot som innebär att vi är mördande tråkiga i vår ambition att passera 100 års strecket mentalt innan vi fyllt 35. Exempel på det ser jag framför mig just nu i SVT:s kulturpanel Eric Schuldt och Karin Magnusson två vädligt kompetenta journalister men deras vilja att vara mentalt så nära 100 års strecket som möjligt gör att tråkigheten dövar alla tänkbara budskap. Naturligtvis präglas diskussionen av den svenska moralismen. Ett intellektuellt arv som är vårt enda och vars grundtanke är att vi är lite bättre än alla andra, en teoribildning som ligger vädligt nära en del vidriga tankar på högerkanten.
Jag har i säkert tio år väntat på att det skall mjukas upp och förvandlas till ödmjukhet istället har jag fått se min egen generation gå sina föräldrars fotspår bara snäppet tråkigare. Hoppet står nu till de yngre men själv tvingades jag i helgen inse att jag måste röra på mig för att kunna andas igen, kanske blir det europeisk luft...

Logiskt

Har väntat på det här sen Obama tillträdde.

Jag och Noren

När jag förra året i likhet med annan korrekt innerstads medelklass läste Lars Norens dagbok, var det hans beskrivning av den ångest han upplever efter att han shoppat. Detta eftersom det är ett av få drag han och jag tycks dela, mellan raderna tyckte jag mig läsa att även hans konsumtionseskapader kunde resultera i hjärtklappning och ett fysiskt illamående. Som i går när jag efter att ha köpt den "där telefonen" kom ut från butiken och plötsligt kände för att kräkas, innan dess hade hela min vistelse i butiken präglats av feberliknande svettningar och minst sagt svajiga ben. Ett syndrom som tycks uppstå varenda gång jag ska införskaffa något nytt åt mig själv. Då föregås ändå varje köpögonblick av månader med avgrundsdjup ångest. Men det sorgliga är att detta tycks bli mitt enda bidrag till någon form av sund debatt om konsumtion, ögonblicket då jag förvandlar min ångest till handling väntar fortfarande på sin debut. Tillfället då jag låter den stora klumpen i min mage bli till en aktion lyser helt med sin frånvaro. En insikt som bekymrar mig och när jag tänker på att Lars Noren är likadan då blir oron än större.
Frågan är om jag dövar min ångest via konsumtion eller om den orsakar densamma, det känns som om det är hög tid att besvara den frågan 2009.

I all hast

Lite snabba reflektioner:
Det är ytterst glädjande att Lukas Moodysson numera tycks tenderar till att överlåta analysen åt betraktaren. En anledning till att jag alltid gillat David Lynch är att han gjort just detta, vilket är enligt mig är en fantastisk tillgång i alla former av konstnärskap.
Obama, Obama allt är redan sagt men det ska bli spännande att följa honom och se i fall han även är en doer. Eller är han en Reinfeldt? Det vill säga en kommunikatör som skapar en bild av sig själv som en doer när han i själva verket är motsatsen. Då menar jag att doer måste var 100 % emotionellt närvarande jag tittar alltså inte på eventuella siffror vad det gäller politiska åtgärder. Jag tror och hoppas att Obama kommer att vara emotionellt närvarande under de närmaste fyra åren.
- Jag väntar fortfarande på att Svenska filminstitutet och svenska institutet ska presentera Woody Allens nya projekt Robin, Kleerup Stockholm en mångmiljonsatsning. Samtidigt som Nils Petter Sundgren på kultursidorna i Expressen går till attack emot sina kolleger för det avtal de skrivit på- att aldrig såga en Woody Allen film. Detta som ännu en reflektion på det obegripliga faktum att svenskar verkar ha gillat filmen Vicky Christina Barcelona. Ett typiskt utslag av "talkerfenomenet"

Twitter trenden

Är som bekant stark i Sverige (läs Stockholm) artiklen i Veckans Affärer känns logisk men i likhet med Johan Wirfält ser jag fram emot den första livstilsbaserade artikeln. Frågan är som så många gånger för vem har bäst tajming.
I går kväll bestämde jag för att ignorera rekla/kommunikationsbranschens komplex gällande den intellektuella statusen branschen är fiktionens kusin därför bör det goda historieberättandet vara i centrum.

Påminnelse

I kväll tycker hoppas jag att så många som möjligt trotsar vintermörkret och tar sig till Debaser Medis och kollar på Amazing se här

Observation

Noterar att användandet av Twitter ökat i Stockholmskretsar. Undrar om det har något att göra med tidningen Rodeo vurm för detta kommunikationsverktyg?

Tillbaka till grunderna

Tjatet om Liza Marklund och den eventuella sanningshalten i hennes böcker väcker gamla mardrömmar till iv för mig. Det är de om "based on a true story" och alla (de är många) som ser det som indikation på att det vankas kvalite. Ett förhållningssätt som alltid förbryllat mig, inte minst för att det alltid vara ett tydligt tecken på bristande kvalitet. Dessutom gör det mig ytterligt skeptisk när du måste skriva ut att du hämtat inspiration från det vi kallar verkligheten, känns som en sista desperat åtgärd. Men nu är ju Marklund en av Sveriges största författare så jag ser fram emot när läsarna ska börja tala ut om "sveket".
Kristin Lundell undrar i dagens i dagens tv-kröninka om det räcker med ett fluffigt hår (Elisabeth Höglund) för att roa folk. Svaret är dessvärre ja, så alla filmare, tv-skapare och reklammän där ute sluta gnugga geniknölarna den breda målgruppen är lätt att underhålla...

I morgon

Har min gode vän Kristofer Flensmarck releasefest för sin nya bok Almanacka. Kom dit gäller såväl er som förstått hur progressiv samtidslyriken är som er som missat det faktumet. Allt går av staplen på Speakeasy i morgon.
P.S Jag kommer vara en av dom som spelar lite musik i bakgrunden som förhoppningsvis tillför något till kvällen.

Twitter

Använder sporadiskt Twitter sen ett par månader sen som om någon som känner mig läser det här så vet ni.

Grattis

Till min gamle barndomsidol TinTin som fyller 80 år idag! En karaktär som förgyllde tiden då kunskapen om peaktime och varumärke var befriande okända.

Lite läsning här här, här och här

Föredettingar

Det är mest slöhet och ett av julen däst sinne som hindrat mig i från att se den hyllade filmen The Wrestler. Men efter att ha läst Karolina Ramqvists krönika idag ämnar jag att ändra på det. Kröninkan är inte bara en uppvisning i hur en nöjeskröninka skall vara disponerad och skriven den behandlar jus det aspekter av filmen som lockat mig. Samma lockelse fick mig att bygga min julledighet kring författaren Philip Roth, som bättre än någon annan kan beskriva känslan av att de bästa av ditt liv har passerat. Eller på svenengelska din "peaktime" är passerad, det som återstår är tristess och nedräkning till den sista dagen. Wrestler handlar om precis det om att ha passerat sitt eget zenit, en förståelse som hos de flesta existerar rent intellektuellt mer sällan emotionellt. Det är förmodligen därför detta dilemma så ofta utgör stommen till en god historia. Idrottslivet är fylld av exempel på utövare som vägrar att acceptera att de passerat sitt bäst före datum, likadant är det med många musiker. Naturligtvis finns det som alltid undantag, men deras historier känns alltid för mycket som blockbusters med för mycket socker på och fångar sällan mitt intresse. Ett populärkulturell figur som jag hela tiden tyckt utgöra arketypen för hasbeen är Hank Moody gestaltade av David Duchovny i Californication. Tyvärr är det en aspekt av karaktären som av den Neill Strauss influerade hyllningskören helt glömts bort. Jag tror att detta fenomen eller snarare känsla kommer att sprida sig utanför kändisvärlden och gälla även mannen och kvinnan på gatan. Naturligt i en samtid där självförverkligandet och det personliga varumärkesbyggandet står i centrum. En strömning som inte bara kommer att höja vår emotionella toppar den kommer även att fördjupa våra dalar.

Egentligen räcker det med att gå till sig själv, oavsett hur subjektiv jag än må vara när det kommer till mitt eget självförverkligande så kan jag omöjligen argumentera för att en peak har skett för mitt varumärke. Trots det vaknar jag varje morgon med en oro över att detta är dagen då det ska offentliggöras att jag har passerat mitt eget bäst före datum. Paradoxalt skulle det ske utan att jag uppnått en peak där jag givits möjlighet att sola mig i glansen av min egen kreativitets förträfflighet. det optimala misslyckande i vår tid att passera ut bakvägen utan att någon i salongen sett dig. Att trots en kamp som på ytan stundtals framstått som ambitiös misslyckats så fatalt att du inte lyckats peaka innan det är dags att sälla sig till skaran av föredettingar. Visst har det blivit gynnsammare för min generation då vi tillåts av vara barn lite längre än vad fallet var med våra föräldrar, men det finns tidslinjer även för en avdankad ironiker. Mycket tyder på att 2009 blir ett avgörande år för mig, antingen gör jag mig av med den blockering som lagt som ett lock på le creuset gryta över min kreativitet och krattar manegen för min egen pekatime. Eller så väljer jag att acceptera att det inte bara är den fysiska förmågan som passerat sin prestationstopp och övergår till cynismens rike på heltid. Det känns verkligen så att det är i år det måste ske, om jag inte vill ägna resten av mitt liv med att berätta historier som alltid börjar med om bara...

Morgonens text

Visserligen skriven ur ett amerikanskt perspektiv ytterst men denna ytterst kyliga morgon känns det som om den här texten ramar in morgonens känsla väldigt väl. Speciellt när min omedelbara fysiska närhet de närmaste timmarna lär fundera mycket i de här banorna under vintern/våren.

Mer musik

Finns troligen inte på någon streamingtjänst nära dig ännu men du gör vacker musik som berör mig väldigt mycket för tillfället. Hoppas därför att många besöker Debaser Medis den 17 januari för att lyssna på The Amazing Swedes

Länken

Till dagens kröninka i SVD

Bra om Spotify

I dagens nöjeskrönika (återkommer med länk senare under dagen när webbredaktionen på SVD gått upp) kommer Sam Sundberg (för övrigt glädjande att han blivit ny krönikör) med väldigt relevant kritik emot Spotify. Åtminstone för alla de vars musikintresse sträcker sig utanför mainstreamutbudet. Sedan jag skaffade Spotify i höstas har jag smågnällt över att utbudet är allt för klent, visst det är strålande i sociala sammanhang där musiken är väldigt sekundär och när du är trött eller inte har tillgång till din musiksamling. Precis som Sam Sundberg påpekar har utbudet blivit sämre, mer gammal Magnus Uggla än Martyn. Det handlar om rättigheter men till skillnad från Sam Sundberg tror jag inte att det är ett problem att Spotify blir en slaskkanal, för det är precis vad den primära målgruppen vill ha. Men det finns många där ute som hyser intresse och kärlek till musiken för dem förblir Spotif och alla liknande streamingstjänster som kommer att lanseras under året endast ett komplement. Ett perfektalternativ när du vet att en uppspelning av den där nya editen du gillar som mycket bara leder till att din obildade omgivning häcklar dig.

Obligatorisk

Del i undervisningen i svenska skolor bör filmen Boy A bli. Bara i Storbritannien kan de göra en så bra film om vikten av att alla har rätt till en andra chans. Filmen berättar om att vi måste förlåta unga människor som begår hemska handlingar, hur dåliga kvällstidningar vi än må läsa.

Kärleksaffär

Det har under många år existerat en kärleksaffär mellan de populärkultur korrekta delarna av Sverige och dito i USA. Ett av favoritobjekten i Sverige är den amerikanska "indiefilmen" och i USA torde den svenska "indiemusiken" vara favorit mjukisdjuret för tillfället. Som svensk måste jag koncentrera mig den gränslösa kärlek den svenska kritikerkåren hyser till den amerikanska indiescenen, senast Stockholm Filmfestivals vinnaren Frozen River, i likhet med all amerikansk indeifilm en okej film. Som i Sverige garanteras superlativ och kärlek, jag hoppas därför att de filmintresserad släpper greppet om bostadsrätten på Södermalm med den tillhörande korrekta dvd-samlingen vidgar sin blick under 2009. Då kanske jag får första gången under min livstid får uppleva att en så kallad indiefilm får en etta i betyg av svensk dagstidning. När det gäller amerikanernas förkärlek för den svenska indiescenen, så överlåter jag den analysen åt någon annan åtminstone för tillfället.