Helgambivalens.

Helgen är nyckfull tid, för de flesta innebär det förväntningar av vitt skilda slag, stress, njutning, misslyckande etc. Allt tillsammans utgör en allt för ofta misslyckad helgdrink, ett misslyckande som ofta går att härleda till våra högt ställda förväntningar. Tidningar gör sitt till för att hetsa upp stämmningen med en aldrig sinande uppsjö av bilagor, trevlig läsning om fenomenet fann jag i NY Times http://www.nytimes.com/2006/04/28/arts/28essa.html?_r=1&th&emc=th&oref=slogin. I likhet med många andra vet jag inte riktigt hur denna helg skall utformas, då jag lämnat studentliv bakom mig är inte längre valborgshelgen av någon betydelse för mig, gillade inte ens den när jag var en naiv student i Uppsala. Dessutom är jag arbetslös eller som jag föredrar att se det arbetsökande, något som begränsar mina rättigheter till helgens förlustelser, åtminstone i allmänhetens ögon.

Känslan av tillkortakommande agerar som ett effektivt bålverk gentemot euforin. Känslan av att jag stagnerat på allt för många plan hindar lyckoruset ifrån att ta över min kropp. Avundsjukan gentemot alla de enreprenörer, kreatörer, konstnärer och skribenter som verkligen lyckats blockerar min egen kreativitet och hindrar därmed mig ifrån att fira min egen storhet. Men allt detta är bara ett bisarrt förlustande i min egen person och borde om vi beaktar bloggens beskrivning inte hör hemma här. Eller är det dags för en revidering av min målsättning? Revisionism tycks ju vara inne.

TV

Nej, jag tänker inte börja blogga om tv, det görs redan av så många svenskspråkiga bloggare, dessutom gör de det hela på ett ytterst intierat vis, dessutom ofta välskrivet. De mest kända exemplet är Kjell Hägglunds blogg Weird Science http://www.weirdscience.se/. Men i likhet med de andra bloggarna i ämnet, som jag stött på behandlar den främst icke-svenska produktioner, väldigt naturligt idagens samhälle när din nationstillhörighet inte längre utgör ett hinder för din konsumtion (även om det ofta leder till en vilja att lämna landet, något som Andres Lokko redogjorde för tidgare detta år i SVD innan han lämnade Stockholm för London). Personligen har jag dock svårt även om jag i likhet med flesta inom mitt fält mestadels konsumera produktioner som är utom-svenska, att upphöra att förvånas över undermåligheten hos svenskproducerad tv (gäller även film). Om vi bortser från vissa dokumentärer har det i mitt tycke inte gjorts något nyskapande med konstnärliga visoner de senaste åren, spung möjligtvis undantaget.

Som ung tonåring fascinerades jag av Killinggängets produktioner under det tidga 90-talet, och för all del allt som de producerat därefter. Trodde dock att deras kreativitet skulle smitta av sig och inspirera unga tv-mäninskor. I stället ser jag en utveckling som går emot det motsatta. Snarare ser jag en tillbakagång präglad av ängsla och feghet, helt befriad från visoner och experimentlusta. Visst vi saknar en brutalrealistisk tradtion inom svensk public service. Som snarare har utmärkt sig med reportage där en idealistisk reporter från Stockholm åker ut i skogen och träffar en tant eller farbror, unik såväl till sin karaktär och vad det gäller häsla. Sedan får denne person representera den s.k "lilla mäninskan". Men även om vi bortser i från vår tradition av okreativ präktighet är det ändå märkligt vad usel all svensk tv är i dag. Om någon har funnit ett mer intierat svar på denna fråga, så var vänlig att höra av er till mig.

Äldre personligheter som i viss mån berört tv-och filmvärlden som tex Carl Johan De Geer, känns märkligt nog mer vitala och absolut mer nyskapande än dagens tv-makare. Även om det inte är samma medium så kan jag inte låta bli att notera att Carl Johan De Geers foton som ställs ut på Moderna Museumet för tillfället, känns väldigt mycket fräschare än allt SVT producerar idag. Kanske dags att reprisera Tårtan igen?

Nu tror jag inte vi kommer att få se någon förändring, vilket faktiskt inte gör något i dessa tider, när nationsgränserna inte begränsar din konsumtion längre. Synd bara när alla flyttat till de mer attraktiva städerna ute i vida världen. Kan dock inte motså att leka med tanken på att SVT anställer Lukas Moodyson som ansvarig för dramasektionen. Ni kan tycka vad ni vill om denne man, men han tycks alltid gå den väg han själv önskar och hans personlighet tycks vara precis vad vår statstelevision behöver. Om han skulle vilja jobba där eller inte, det är en helt annan sak.

Helgdans

Om du är intresserad av klubbliv och bor i huvudstaden rekommnderas naturligtvis Go Bang som bjudit in Ame på lördag http://www.sonarkollektiv.com/artists/%C2me/. För tillfället aktiella med: Henrik Schwarz/Âme/Dixon - Where We At EP: Eftersom själskryt ligger mig varmt om hjärtat tänkte jag nedan dela med mig av en recension gjord av min på sidan labyrint där jag hösten 2004 recenserade deras självbetitlade debutalbum, recension går även att läsa här: http://www.labyrint.nu/text.asp?id=3865

Ungefär en gång i veckan hittar jag någon ny bra tysk artist eller grupp, om det är från Kompakt, B-pitch Control eller Sonar Kollektiv spelar liksom ingen roll. Kompakt och B-pitch Control är de hippa just nu men denna recension avhandlar Âmes självbetitlade album som ges ut på Sonar Kollektiv.

Âme består av två killar från Kassel, Kristian Beyer och Frank Wiedemann, båda födda 1973. Kristian Beyer säger sig vara influerad av både Detroit- och New York-housen, han nämner i en presentation på Sonar Kollektivs hemsida artister som Moodyman, Carl Craig och Metro Area. Frank Wiederman verkar däremot ha hämtat sin inspiration från den europeiska scenen, då han bland annat nämner Jazzanova, och Chateau Flight som sina förebilder. Inspirationskällor som märks och som på skivan leder fram till intressanta möten mellan den amerikanska housetraditionen och den europeiska scenens dito . Som lyssnare befinner du dig den ena stunden i en taxi någonstans i Paris, för att nästa sekund stå och sippa drinkar på någon av de hippaste klubbarna i New York.

Det var länge sedan jag hörde ett så genomarbetat och vitalt deephousealbum, att Âme funnit sin hemvist på just Sonar Kollektiv är ingen överraskning då de kompletterar bolagets gedigna urval av artister på ett ypperligt vis. De är länken emellan Siriusmo och Forss, med både sväng och minimalism på sitt visitkort. Nu hoppas jag få höra deras Metro Area-influerade Sarari eller någon annan av albumets mer dansanta låtar på klubbarna i Stockholm i vinter.

SCB

Att Statistiska Centralbyrån är fantastisk torde vara oemotsagt, som liten tjock pojke älskade jag att lära mig folkmängden i Sveriges olika kommuner, då med faktakalendern som bibel. har nu med hjälp av http://www.scb.se/default____30.asp beslutat mig för att återuppta detta något märkliga intresse. Ser verkligen fram emot att återigen kunna triumfera med att känna till invånareantalet i Bengtfors igen. Vill även tacka min granne som väckte mig genom att vråla "Jävla skitdag!" i trapphuset. Utan den väckning hade jag aldrig insett att det var dags att åter ta upp min gamla hobby.

Idrottsdebatt.

Personligen gläder ditt mig att den annars så omhuldade idrottsrörelsen på sistone om än trevande börjat utsättas för vad som kan liknas för en kritisk granskning i senaste numret av magasinet Arena http://www.arenagruppen.se/ag5/start.asp kan vi läsa en intressant artikel av kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö och Claudio M Tamburrini om idrotten och dess genussyn. Eller snarare ställs frågan om varför män och kvinnor inte tävlar tillsammans på sin spets. I andra artiklar tas även det hetroidealet som råder inom idrottsrörelsen upp. Ett ideal som har diskuteras realtivt flitigt de senaste dagarna framför allt i alla sportfantikers husorgan aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,814741,00.html.

Det apropå den enligt utövare rådande nolltoleransen gentemot homosexuella inom idrottsrörelsen. Vill därför påminna om Justin Fashanu ni kan läsa en summering av hans karriär här http://en.wikipedia.org/wiki/Justin_Fashanu (väljer att hedra honom med en bild ovan)En man som verkligen fick lida för att han var homosexuell och duktigt i fotboll, detta dessutom i England, där omklädningsrumsjargongen verkar vara ännu värre än i lilla Sverige. Att sedan tv 4-programmet drevet gjorde ett inslag om elitsatsning bland barn, låter jag var okommenterat något som för övrigt gäller hela det programmet.
Till sist en fråga, när ska P3 säljas ut och få agera reklamkanal tillsammans med radio rix och övriga, fast då på lika villkor?

Lyssnar på: Triple R Friends are silence,

Nostalgi.

Efter att ha varit utan tillgång till internet med allt vad det innebär går jag emot ljusare tider i flera bemärkelser idag då min Internetleverantörs eminente tekniker löste mina problem tidgare idag. Att mitt Internetbehov liknar det behov heroinisten har av sitt heroin var inget nytt för mig, men det var lika obehagligt som vanligt. En sida av det hela är att jag varit utelämnade till min morgontidning som främsta nyhetskälla de två senaste veckorna, i morse kunde jag såldes läsa följande krönika http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_12459259.asp. Där Erika Hallhagen raljerar om nostalgi som om det vore något som utmärkte 70-talisterna, en ståndpunkt som varit comme il faut sedan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gav ut sin bok "Två nötcreme och en moviebox" 2003. Deras humor byggde då i stort sett enbart på 80-tals referenser.

Se i stället deras utmärkta intervjuprogram på Kanal 5, bäst just nu när det gäller svenskproducerad tv. Nostalgi är något som utmärker alla människor, det enda speciella med 70-talisterna torde väl vara att de gick in i informationsåldern som nästan vuxna, och kunde därför nästan lära sig dess fulla potential. Nostalgi är inte bara ett tecken på som det hävdats på många håll en vägran att växa upp. Snarare är det ett tecken på att du sociologiskt sett börjar bli gammal och inte är intresserad av att nya saker längre, att du sedan ursäktar det med att du är nostalgisk, ja det är väl upp till dig själv men hävda inte att det beror på att du inte vill växa upp. Att de säljs kommersiella produkter som blidkar en generations nostalgi, det är väl knappast något nytt det heller.

Nostalgi.

Efter att ha varit utan tillgång till internet med allt vad det innebär går jag emot ljusare tider i flera bemärkelser idag då min Internetleverantörs eminente tekniker löste mina problem tidgare idag. Att mitt Internetbehov liknar det behov heroinisten har av sitt heroin var inget nytt för mig, men det var lika obehagligt som vanligt. En sida av det hela är att jag varit utelämnade till min morgontidning som främsta nyhetskälla de två senaste veckorna, i morse kunde jag såldes läsa följande krönika http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_12459259.asp. Där Erika Hallhagen raljerar om nostalgi som om det vore något som utmärkte 70-talisterna, en ståndpunkt som varit comme il faut sedan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gav ut sin bok "Två nötcreme och en moviebox" 2003. Deras humor byggde då i stort sett enbart på 80-tals referenser.

Se i stället deras utmärkta intervjuprogram på Kanal 5, bäst just nu när det gäller svenskproducerad tv. Nostalgi är något som utmärker alla människor, det enda speciella med 70-talisterna torde väl vara att de gick in i informationsåldern som nästan vuxna, och kunde därför nästan lära sig dess fulla potential. Nostalgi är väl inte bara ett tecken på som det hävdats på många håll en vägran att växa upp. Snarare är det ett tecken på att du sociologiskt sett börjar bli gammal och inte är intresserad av att nya saker längre, att du sedan ursäktar det med att du är nostalgisk, ja det är väl upp till dig själv men hävda inte att det beror på att du inte vill växa upp. Att de säljs kommersiella produkter som blidkar en generations nostalgi, det är väl knappast något nytt det heller.

Magisk Tv.

Har personligen så länge jag kan minnas alltid ansett dokumentär genre var den ädlaste av tv/film formen. När dokumentären träffar rätt är den fantastisk, då den skildrar vår samtid och verklighet på ett oöverträffat vis. Du bör egentligen aldrig kommentera en dokumnetär då den oftast talar för sig själv. Alla ni som såg "Sherriffen i Ryd" (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2300&lid=puff_570751&lpos=lasMer) i går på SVT, vet vad jag talar om. Den beskrev ett Sverige utanför den urbana miljön (en ganska stor del av sverige mao) där längtan efter det gamla samhället sätter agendan. Vi fick följa Ryds envåldshärskare Kjell som tagit saken i egna händer och bildat en skyddskommitte. Minnen av Clas Rizell och Lasse Frids dokumentär är fortfarande alldels för färska för några mer initierade kommentarer så jag ber att få återkomma i ämnet. Men den framkallade en en hel del traumatiska minnen från min barndom, och stärkte min ide om att mäninskan är en av de få saker i vår samtid som aldrig utvecklas.

Skada

I går såg jag äntligen Good Night and Good Luck, en alldels utmärkt film. I en av rollerna fann jag till min stora glädje Ray Wise, glädje därför jag som gammal twin peaks och david lynch entusiast känner honom som Leland Palmer. Hans rollkaraktär i Good Night and Good Luck var deprimerad efter en skilsmässa och minspelet kändes igen från Twin peaks. När han i filmens senare del tog sitt liv, började jag hejdlöst att gråta inte på grund av hans rollkaraktärs tragiska självmord utanför att det vara Leland som dog. Ett relativt stört beetende och troligtvis ett bevis på att jag bör ta mig ut i samhället idag och se vanliga mäninskor inte personer på filmduken eller på www.imdb.com.

Lyssnar på: DJ Koze: remixen på Grandmotha
Arthur Russel: First Thought Best Thought
SCSI 9 fullängdare The Line of nine.
Matthew Dear Fabric 27
samt en massa techno-tolvor som jag behåller för mig själv.

Anekdot.

Ankedoten har en något felaktig status som enbart underhållande, nästinill flåshurtig. Personligen anser jag anekdoten vara ett utmärkt redskap som berättelseform men den fugerar även utmärkt när du vill belysa samtidsfenomen (naturligtvis även dåtidsfenomen). För er som mot bättre vetande läst inlägg på denna blogg är det inte ett obekant faktum att jag stundtals hyser ett visst agg gentemot vår samtid. Vill belysa det så kallad agg med en vacker anekdot från min tonårstid.

Kan inte minnas exakt datum men troligtvis var det senare delen av höstterminen 1991, vilket för mig inenbar åttonde klass av grundskolans nio. I religionsundervisningen hade vi kommit fram till islam. Varje kapitel om de respektive religionerna (de som fick plats i vår allt annat än digra religionsbok) avslutades med ett par instuderingsfrågor. Eller snarare ett par frågor av enkel karaktär på den text du läst. Dessa frågor Skulle du under lektionen lösa tilllsammans med din bänkkamrat. För mig och min bänkkamrat kom hela lektionen istället att handla om hur det gick för de två som delade bänk framför hos; Fredrik och Tobias. De hade liksom vi läst texten och gav sig ivrigt i kast med frågorna men av någon anledning lyckades de fastna på den första vars frågeställning var: Vilka är de fem grundpelarna i islam? Tobias och Fredrik bläddrade ivrigt fram och tillbaka i boken allt medan deras förvåning tilltog. Efter tag frågade Tobias sin kamrat Fredrik om hur många pelare denne lyckats hitta, tyvärr hade Fredrik bara funnit tre stycken. Samma antal som Tobias hade funnit. Tobias förklarade uppgivet att han hade letat i hela boken men att han faktiskt bara kunde finna tre bilder i hela religionsboken som hade pelare som motiv. Ett faktum som innebar att Fredrik och Tobias aldrig hann bearbeta de andra frågorna. Vid redovisning inför läraren konstaterade de rakryggat att de gjort sitt yttersta men att det faktiskt inte fanns fem bilder föreställande pelare i vår religionsbok. I bland räker det inte att bara läsa en text...

La Musik

Tänkte göra lite skamlösa reklam för mig själv, på la musik hemsida kan du läsa en intervju med Marcus Guetner gjord av mig http://www.livetsgoda.se/musik/index1.asp?huvud=musik&under=artiklar&id=376. Texten följer även nedan:

Marcus Guetner har inte dansat till musik sedan han var 13 år gammal och om han får välja en favoritlåt blir det Björks allt annat än dansanta ”All is full love”. Han började lyssna på musik osedvanligt tidigt och ägde sina första turntables vid fjorton års ålder. Troligtvis är det jag som i min begränsade värld konstruerat en syn på Guetner som en musiker med en slags intellektuell hållning till sitt musikskapande. Hans nya skiva Lovely Society skiljer sig från förra årets magnifika ambientäventyr på 1981, men stärker likväl min känsla av Marcus Guetner som en kreatör i technolandskapets absoluta utmarker. Mitt intresse för Guetner kombinerat med min önskan att få dansa till ”back in the days” ledde till att jag via Jeannine på Kompakt etablerade en mejlkontakt med Guetner. Med en förhoppning om att kanske få svar på några av mina frågor.
MC: När började du göra musik?

MG: Efter att ha varit dj I två år upptäckte jag programvaror för att göra egen elektronisk musik. När jag slutade skolan sexton år gammal, så hade jag mer tid till att göra musik. Mängden utrustning nådde snart groteska mängder, vilket gav mig insikten att det inte var så jag ville producera musik. Så jag sålde all utrustning och skaffade mig istället en massa mjukvara. Efter det började saker och ting falla på plats. När jag var 19 år släppte jag min första platta på festplatten, sen dess är musik mitt yrke.

MC: Är det någon artist som varit en inspirationskälla för dig?

MG: Det faktum att jag började lyssna och köpa musik väldigt tidigt har inneburit har jag inspirerats av många olika musikstilar samtidigt. När det gäller ambient-soundet så har artister som klf och gas format min inställning till musik.

MC: Jag finner din nya skiva Lovely Society väldigt intressant, det är svårt att avgöra om det är techno, tech-house eller något helt annat. Jag får en känsla av att du inte gillar genrer, stämmer det?

MG: När jag producerar har jag friheten att inte vara låst till en genre. Med alla de resurser jag har till förfogande så är jag inte begränsad och jag försöker alltid kombinera ljud och olika stilar i mina produktioner. Kanske är det därför Lovely society inte går att lyssna på vare sig hemma eller i en klubbmiljö.

MC: Vad betyder techno för dig?

MG: Varje stil har sitt typiska sound, t.ex. gitarrer I rockmusik och stråkar I klassisk musik. Men det är annorlunda när det gäller techno. Det finns inget speciellt ljud eller instrument som är karakteriserar technon. Det är en typ av musik som tillåter producenten att använda i stort sett vilket ljud som helst i sitt arbete. Oavsett om det är ljudet av ett instrument eller ett ljud som du får av att slå på en kastrull med en träsked. En annan aspekt av techno som jag gillar är det konstanta flödet som guidar dig genom hela kvällen oavsett om du är på en fest eller en klubb. Antingen älskar du det eller så går du hem. När jag lyssnar på annan musik under en längre period så får jag känslan av att det är enskilda spår eller låtar. Medan techno kan var en enda komposition genom hela lyssningen (exempel mix-cd: s).

MC: Jag får intrycket av att Regensburg är viktigt för dig. Berätta lite om Regensburg och vad det är som gör staden speciell för dig?

MG: Regensburg har egentlig mening ingen elektronisk musikscen. Det är enklare för mig att leva i Regensburg och producera musik och slippa att bli medvetet eller omedvetet influerad av andra producenter. I en större stad som Berlin eller Köln skulle det vara en omöjlighet. Regensburg är en stad där du kan fly från det hektiska tempot, men trots att det är en relativt liten stad så har du allt du behöver.

Marcus Guetner är aktuell med albumet Lovely Society (Ware) som släpptes 6 mars. Du kan läsa mer om honom på http://www.m-guentner.de


Martin Cöster

Idrott och sex

Ett av dagens mest diskuterade utspel torde vara Clas Borgströms (jämo) önskan om att Sverige skall bojkotta fotbolls-vm i Tyskland http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=575&a=534087&previousRenderType=6. Detta på grund av den förväntade invasionen av prostituerade, något som fått flertalet krönikörer att attackera tangenterna http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1077&a=534163&previousRenderType=3
En från januari med liten annan synvinkel http://www.expressen.se/index.jsp?a=506340
I sedavanlig ordning lär sportfansen argumentera för sin sak på grottisnivå, sen vem som har rätt och fel är en annan sak jag talar om disskusion som kommer att följa. Den kan vi med fog förvänta oss väldigt lite av. Vill därför dra mitt strå till stacken.
En arbetskamrat berättade en gång för mig om sin gamle vän som tidigare med framgång representerat curlinglandslaget. Ett härligt gäng som brukade ro sig med att just det, köpa sex. Inga värderingar i det vill bara med i dagens hetaste ämne.