Bröderna Marx (igen...)

Gårdagskvällen slutade med att jag sökte runt på diverse filmklipp med bröderna Marx på youtube. Det roligaste och mest bisarra var ett med en gammal Groucho Marx som gäst i Bill Cosbys talkshow (han hade tydligen en sådan), Cosby i M. Jackson frisyr (70-talsvarianten). Groucho var elegant i dubbelknäppt kavaj i marinblått med ljusblå polo under. Vad som möjligtvis drog ner helhetsintrycket var hans svarta basker (tillsammans med den spanska speakover rösten). Kanske är det nostalgi som gör att jag gillar bröderna marx och framför allt Groucho så mycket. Som liten drömde jag medan jag beskådade matinefilmerna på svt att gå i Grouchos fotspår. Något som inte inträffat, faktum är att ingenting inträffat i mitt liv, men det är en annan och mycket gnälligare historia.

Önskar i bland att jag fick skriva en lång artikel om bröderna marx, men som så mycket annat är det väldigt, väldigt gjort. Däremot kan jag för de som är lyckliga innehavare av The complete New Yorker, varmt rekommndera att läsa Grouchos brev till redaktörerna på The New Yorker i numret som kom den 2 februari 1929.

Sex i Stockholm

I dagens nummer av lokalblaskan City (www.city.se) möts på sidan 4 av rubriken "Nu tar tjejer för sig av sex". Texten presenterar sedan i positiva ordalag en undersökning som Veckorevyn låtit göra bland tjejer i åldern 15-26 år. Det lyfts fram att stockholmstjejerna har lärt sig att ta för sig och njuter av sex. Under själva artiklen kan vi beskåda lite siffror från undersökningen, då kan vi bland annat läsa att 46 % aldrig har haft sex mot sin egen vilja, vilket innebär att 54 % vid åtminstone något tillfälle skulle haft sex mot sin egen vilja. Alltså fler som upplevt sig tvingade till sexuella aktiviteter än de som inte upplevt sig själva vara det i en sådan situation. Det märkliga är att det lämnas helt okommenterat, är det jag som är förrvirrad och gammeldags, men är den siffran (54%)inte en negativ sådan? texten ger intrycket av allt är frid och fröjd om du bor i Stockholm och vill knulla jämlikt. Fast undersökningen säger faktiskt något annat, nu känner jag inte till antalet vet ej svar men det förklarar fortfarande inte det faktum att det är okommenterat i texten.

Tonåren

Sommaren är en tid då nostalgin ofta ligger nära till hands av många olika skäl, du har gott om tid, i mitt fall inga pengar vilket ger dig ännu mer dötid. Du tenderar att se mer okomplicerat på tillvaron, eller åtminstone önskar du att tillvaron var okomplicerad. Personligen har de senaste dagarna präglats av nostalgi och minnen av svunna sommrar. Fokus har av någon anledning legat på tonåren, kan inte riktigt förklara varför då det är en meningslös tid i livet. Men det drev mig att i text försöka konkretisera vad tonåren innebar för mig som individ. Det något halvhjärtade försöket följer nedan:

Allting handlade om att utplåna sin egen personlighet, ett lika säkert som befängt val. När strategier skulle utkristalliseras, chanser tillvaratas valde jag att odla grungeskägg . Dickens byttes emot Hefner och ekvibrilism emot ett ordförråd utan egentligt innehåll, knappt värdigt en mänsklig organism. Samma personer som en gång velat frånta mig mina egna rättigheter till ett värdigt liv, gjorde jag nu allt för att efterlikna. Bilder vars konforma utstrålning jag inte längre kan realtera till, en verklighet jag numera avser att utplåna, ett kapitel i min livshistoria som bör rivas ut och placeras på närmaste eldstad. Det anpassningsbara leendet på de blekta och underexponerade bilderna ger mig numera en förnimmelse av känslor som i det närmaste kan beskrivas som ett sunt förakt inför min egen undermåliga personlighet. Avsaknaden av modet att välja min egen väg och cementera mitt vackra utanförskap gör sig ständigt påmind genom den själlösa och tomma blicken som totalt dominerar de vidriga fotona.

Min vilja att avskriva detta kapitel ur min livshistoria överstiger dess eventuella värde, för min utveckling. Livet består av ett antal korta möten baserade på slumpen, vänner du vinner och vänner du avpoleterar. Ett liv så kort att varje sekund blir viktigt, varje handling är bara en del av en större strategi, obegriplig för de flesta inklusive mig själv. Varje dag måste vårdas ömt i strävan emot att nå fulländning. Perfektion är den enda drivkraft som den moderna människan rimligen kan ha kvar. Färden emot det mänskliga fulländandet inleds den dag du födds, men har faser mer intensiva än andra. En sådan fas är tonåren, då varje beslut måste vägas på guldskål då dess enda syfte är att ge dig konkurrensfördelar längre fram i ditt så kallad liv. Vid inträdet i denna ytterst känsliga fas valde jag att ställa mig själv schack matt. Bilder väcker vaga minnen till liv, om ett utanförskap som knappast längre existerade i ordets reella mening. Strategierna eller snarare avsaknaden av dessa grundlades i ett horribelt inrett rum, som var mitt eget usla verk med svettrunkande som mitt intellektuella verktyg. Tid tycktes existera i överflöd.

Manlig gemenskap

Intressant postning på rodeobloggen om manligt umgänge med utgångspunkt i tv-serien Entourage http://www.rodeomagazine.se/blogg/?p=191. Serien är ju som bekant baserad på Mark Wahlbergs liv i Hollywood under 90-talet, därför känns det avslutande inlägget i postningen relevant:

"Så varför tittar vi? Jag gör ju också det, hela tiden. För att kunna säga saker som "you need to trust me the way you trust your daddy’s trustfund" till folk på krogen, antar jag. För Ari och Drama. För att Entourage är en underhållande påminnelse om hur livet kunde sett ut om vi inte hade läst Under det rosa täcket och Susan Faludi i slutet av 90-talet.

Eller åtminstone hade flickvänner som gjorde det."

Ovanstående slutsats gäller troligen en väldigt begränsad skara där en majoritet lever och verkar i en urban miljö. Det vore intressant att se siffror på hur många som egentligen läste Faludi och under det rosa täcket, eller Sirenernas sång (1999) som jag fick av min mamma och inte av någon flickvän. Förmodligen betydligt färre än vad som läser svenska deckare eller Arn-böcker. Visst saker har blivit marginellt bättre, det vill säga det har blivit lite svårare för killar som gillar att fisa, brottas och dra dåliga skämt (tre grundpelare i manlig gemenskap). Men jag är övertygad om att det för den stora massan fortfarande är den dominerande umgängesformen. Låt vara att den i dag dyker upp i nya kontexter, exempelvis alla de reklamare som bevittnade Neil Strauss när han lanserade sin bok Spelet på Hedengrens bokhandel. Deras öh, öhande skiljde sig bara nämnvärt från den småländske bondson som jag gjorde lumpen med, vars organ alltid upplevde en erotisk retning när han fick sjunga nationalsången. De var mer mediatränade och bättre i samklang med samtiden, men önskan om den enkla och okomplicerade tillvaron var lika närvarande som någonsin i Vaggeryd.

Det till det yttre manliga umgängesmönster är på intet vis könsbundet, har mött kvinnliga gemenskaper uppbyggda på samma principer, den ytliga fernissan må skilja sig men målet är detsamma den okomplicerade tillvaron. Besök valfritt kårhus tillhörande något av landets högskolor så kommer ni förstå precis vad jag menar. Metrosexuella (ett fenomen lika omodernt som hjulet som lanserades som något nytt ikvällstidningarna för ett par år sedan) killar röda som kräftor har ölhävartävling med sin lika röda flickvänner. Visst saker har blivit bättre i den urbana miljön har en del sociala varelser tämts och lärt sig att uppträda lite mer vårdat och tillknäppt. Vissa trivs med det och känner att de hittat hem, andra räknar dagarna till nästa semester.

Hatar egentligen att vara den gnällige cynikern, skadad av dålig omklädningsrumsestetik och märliga inviter till brottningskamper under sin uppväxttid. Det sistnämda förstår jag fortfarande inget av, låt vara att vissa tonårspojkar inte fått prata om sexualitet eftersom deras fädrar hatar bögar och därför måste försöka ta på andra killar. Detta maskerar de igenom att klä det hela i den manligaste av kontexter, våldets. Har du tänkt ett steg nedanför din kuk, inser du det helt meningslösa i att brottas. Det är obekvämt, det gör ont och är helt ointressant. Jag hoppas den umgängesformen försvann med den besynnerliga Jackasskulten för ett par år sedan.

Måste verkligen sluta var den stroppige cynikern och utveckla en mer positivistisk nisch. Men det vore önskvärt med en diskussion om den manliga mentaliteten (hemskt ord men kommer inte på något bättre). Men trenden verkar vara att vi bestämt att allt är bra, så vi pratar statistik istället. Tror tyvärr inte att det är riktigt så enkelt. Mina socialpornografiska vandringar i mänsklighetens utmarker, säger något annat.

P.S 1. Tack Angelica för att delgav dina nya skivköp på Kompakt Living.
P.S 2 Gillade verkligen Björn Af Kleens försvar av shortsbärande i Expressen. Trevligt för mig som gillar detta plagg. Dock tillhör jag skaran som fått genomlida sommaren 2006 utan pengar så för min del är det vita fila tennishorts (dammodell) och gubbiga melka dito som gäller istället för ralph lauren.

Brilijant skådespeleri

Tittade i går på förhandsvisning av Strangers with candy med hypade Amy Sedaris i huvudrollen, gick bland annat att läsa en trevlig intervju med henne i senaste numret av tidningen Sex. För mig påminnde Amy insats lite om de där lagspelarna som kommentatorerna pratade sig varma för under fotbolls-vm. Hon gjorde andra bra, övriga skådelspelare gavs möjlighet att lysa med henne i centrum, hennes skådespeleri var habilt utan att innehålla den där lilla extra magin. Magisk var dock Philip Seymour Hoffman, som hade en liten biroll, hans magi bestod i en replik som leverades med absolut perfektion. När han kallar sin kollega (tillika hans flickvän) från skolöverstyrelsen för hora (whore), lät han det föregås av den där lilla sekundens tystnad som är nödvändig för att förlösa den inneboende komiken i det han uttrycker. Han eller snarare hans karaktär ger uttryck för år av sexuell frustration och dito misslyckande. Fullkomligt strålande och filmens absoluta höjdpunkt för undertecknad. I övrigt var filmen en skruvad och rolig beskrivning av bland annat den amerikanska skolan som påminnde mig väldigt mycket om den svenska skola som jag var en del av för 15 år sedan.

Det är svårt att inte fundera över sommarens och vårens modeord pophöger, förutom att det var en vädligt sen iaktaggelse från den populärkulturella överklassen, så har ordet tillåtits ta vädligt stora proptioner. Pophöger är väl egentligen mest en estetisk riktning, strukturellt påminner den mer om LO. Långt i från en mertiokrati utan mer en tungrodd ryggdungkarklubb. Men vem klandrar dem, inte jag i varje fall deras estetiska ideal överenstämmer med mina och vi strävar alla efter trygghet, det är naturligt och ett allmänmänskligt drag.

Ödets vägar ledde mig idag till Eskilstuna, väldigt mycket mer Sverige än vad Stockholm (innerstaden) är. Tror jag formulerade det så här i ett sms: fula kläder, ointresse för kultur, dåligt ordförråd och mopeder. Precis som i Strangers with Candy, skruvat...

höstens val.

Valet och allt vad det innebär kan väl sägas ha börjat nu när pr-veckan i almedalen är avslutad, ett val som spås att bli jämt och det känns för ovanlighetens skull ovisst vilka som skall regera Sverige de kommande fyra åren. För mig personligen kommer valet att te sig ointressant då jag redan nu i mitt i högsommaren tagit det lika väntade som logiska beslutet att rösta blankt (dessa röster räknas i 2006 års val). Inför euorovalet 2003 kände jag mig förtväntansfull och uppsluppen och min närvaro vid valurnorna kändes mer relevant än någonsin. Denna gång orkar jag möjligtvis uppbringa ett svalt ointresse. Visst är det en missnöjesröstning men inte emot staten utan emot mig själv, eftersom jag slutligen accepterat subjektivteten som omgärdar det mesta i våra liv. Tillhörande en generation där självförverkligande har varit både medlet och målet känns det naturligt att införliva även rösträtten i den subjektiva sfären och låta min livvsituation avgöra hur jag skall rösta. Då jag sjäsligt och intellektuellt på det indviduella planet befinner mig i ett ingemansland upplever undertecknad att en blankröst är det enda acceptabla alternativet.

Om det är ett tillfredställande alternativ låter jag den ovissa framtiden utvisa, men även om mina handlingar och mål endast kretsar kring mig själv och mina närmaste och vårat välbefinande. Så hoppas jag att den lapp som lämnar min händer 2010, innehåller namnet på ett parti. Den ytliga justeringen av välfärdstaten 2006 överlåter jag till någon annan, det rör sig trots allt om ytlig fernissa. Valrörelsen skall jag i stället ägna åt att fortsätta jaga bekräftelse och positiv feedback. Precis som alla medmäninskor på denna jord oavsett om de har valt att positionera sig till höger eller till vänster på den osynliga politiska linjen.

Vägval

I går besegrade Italien värdlandet Tyskland i fotbolls-vm och kvalificerade sig på så vis för finalen på söndag. För första gånegn under spektaklet fotbolls-vm så brydde jag mig, Italien är det enda lag jag hyser känslor för, när Sverige fick brons den där sommaren för hundra år sedan var det Italiens final emot Brasilien som var det viktiga för mig. Visst Italien är en bananrepublik, kvinnosynen har en hel del i övrigt att önska och mutor har samma status som allemansrätten har i Sverige.

Som åttaåring besökte jag tillsammans med min mamma Italien, på schemat stod en veckas rundresa och en vecka i Rimini. Det var den första veckan som förändrad allt för mig, kan inte i efterhand peka på något speciellt men kärleken var direkt och vädligt omtumlande. Givetvis var det svårt att undgå fotbollens roll i detta land, så det blev naturligt för mig att ha Italien som favoritlag. Detta var innan jag var medveten om det svenska landslagets exsistens (nationalstatstänkande har alltid kännst ointressant för mig), när väl den uppdagades fortsatte jag att ha Italien som mitt favoritlag.

Ett val som går helt i min linje med min livvstil att aldrig följa normen i den kontext varti jag agerar. Då jag konsekvent befunnit mig i fel fält under mitt liv, har dessa vägval var ostrategiska, i bland rentav obegåvade. Men dessa till synes felaktiga val är en stor del av min identitet och jag börjar betvivla att det någonsin går att förändra. Frågan är bara vad som skulle hända om jag fann mitt eget fält? Skulle jag då tvångsmässigt börjar läsa deckare och Liza Marklund böcker? Eller skulle känslan av att ett hem äntligen var funnet överväldiga mig, så att jag ägnade mina dagar åt att skönmåla mig själv och mina vänners smak?

Det sistnämnda vore naturligtvis önskvärt ur många aspekter, men vad skulle då vara min drivkraft. Den styrka som jag nu hämtar ur hat, avundsjuka och missnöje var skulle jag då finna den? Kanske skulle jag gå upp några kilo trivas ypperligt och bara uppleva slentrian och i bland några fem minuters kickar? Tror aldrig jag får veta, är övertygad om att jag den 5 juli 2007, skriver ett nästintill identiskt inlägg på denna blog. Jag kommer fortfarande hålla på Italien i fotboll och jag kommer då som nu tvångsmässigt dissa alla deckare.

Två ord.

Har alltid gillat tidningen Rodeo den tycks ha en ambition som många andra svenskspråkiga tidningar saknar. Därför blev jag en aning besviken när jag i det senaste numret på sidan 22 i bildtexten till månadens look läser de avslutande orden bra där. Dessa två till synes positiva ord blir om de sätts samman förkastliga rent ideologiskt och hör inte hemma vare sig till höger eller vänster i det popkulturella fältet. De både härstammar och är fastcementerade i unkna omklädningsrum och fängelsegym, orden bra där som är tänkta att utgöra en egen mening i sin ursprungsbetydelse är en grundsymbol i en manlig gemenskap som är strikt homofob till sin karaktär och där verkliga känslor och eftertänksamhet är tabu. Trist att dessa ord skulle dyka upp just där på samma sida som innehåller en text om att Busnel skall börja säljas på speakeasy. Det kan tyckas gnälligt av mig, men jag är idag på det där griniga trista humöret som gör att företeelser likt ovan nämnda tränger sig fram genom hjärnbarken och plötslig ter sig väldigt väsentliga.

Hembygd

För åtta år sedan lämnade jag mitt födelselandskap Skåne bakom mig, förmodligen för gott. Då Skåne är ett litet landskap såg jag hela landskapet (möjligtvis Helsingborg borträknat) som min hembygd. Vänner av buskishumor i dubbelironiskt paket har säkert redan funnit denna guldklimp på YouTube http://www.youtube.com/watch?v=WdSQVL6NsTM&eurl=http%3A%2F%2Fvideo%2Efeber%2Ese%2F. Men faktum är att det är precis så jag minns mäninskor från min uppväxt. Så efter ett par tittar, sätter jag skrattet i halsen. Det byts istället emot en mer svårbegriplig ångest och alla tendenser till hemlängtan och nostalgi kvävs av en sund skepsis och en viss oro infinner sig inför höstens kommunalval i min forna hemkommun.

Inget att säga.

Det är juli månad, vilket innebär semester, passivitet, dränering av all tänkbar kreativitet. Har inget att skriva, inget att säga, tycker absolut ingenting för tillfället jag är tomt blad men inte i inledningen av något utan ett blad som stannat upp i utvecklingen. Denna postning är tvångsmässig, tro inget annat. Väljer därför den enkla vägen att skriver ner lite artister/låtar som passar mig just nu i skrivande stund.

- Cobblestone Jazz
- Damian Lasarus Essential Mix 11/6
- Jurgen Pappe Take That (är med Kompakt Total 7, som är riktigt trevlig)
- Superpitcher: Tonite
- Speicher 38 Oxia och Gui Boratto delar.
- mlle. caro och frank garcia: far away
- Fabric 29
- Bill Youngman
- Adam Beyer- Stereotypes
- Dominik Eulberg- Der Buchendrucker
- Justus Köhncke- Love and Dancing, känns lite som den gamle Justus.
Samt lite andra godingar...