Tittade i går på förhandsvisning av Strangers with candy med hypade Amy Sedaris i huvudrollen, gick bland annat att läsa en trevlig intervju med henne i senaste numret av tidningen Sex. För mig påminnde Amy insats lite om de där lagspelarna som kommentatorerna pratade sig varma för under fotbolls-vm. Hon gjorde andra bra, övriga skådelspelare gavs möjlighet att lysa med henne i centrum, hennes skådespeleri var habilt utan att innehålla den där lilla extra magin. Magisk var dock Philip Seymour Hoffman, som hade en liten biroll, hans magi bestod i en replik som leverades med absolut perfektion. När han kallar sin kollega (tillika hans flickvän) från skolöverstyrelsen för hora (whore), lät han det föregås av den där lilla sekundens tystnad som är nödvändig för att förlösa den inneboende komiken i det han uttrycker. Han eller snarare hans karaktär ger uttryck för år av sexuell frustration och dito misslyckande. Fullkomligt strålande och filmens absoluta höjdpunkt för undertecknad. I övrigt var filmen en skruvad och rolig beskrivning av bland annat den amerikanska skolan som påminnde mig väldigt mycket om den svenska skola som jag var en del av för 15 år sedan.
Det är svårt att inte fundera över sommarens och vårens modeord pophöger, förutom att det var en vädligt sen iaktaggelse från den populärkulturella överklassen, så har ordet tillåtits ta vädligt stora proptioner. Pophöger är väl egentligen mest en estetisk riktning, strukturellt påminner den mer om LO. Långt i från en mertiokrati utan mer en tungrodd ryggdungkarklubb. Men vem klandrar dem, inte jag i varje fall deras estetiska ideal överenstämmer med mina och vi strävar alla efter trygghet, det är naturligt och ett allmänmänskligt drag.
Ödets vägar ledde mig idag till Eskilstuna, väldigt mycket mer Sverige än vad Stockholm (innerstaden) är. Tror jag formulerade det så här i ett sms: fula kläder, ointresse för kultur, dåligt ordförråd och mopeder. Precis som i Strangers with Candy, skruvat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar