Vikten av att vårda

Den obligatoriska feel good komedin av Måns Herngren handlar i år om konstsim. Filmen i sig är jag helt ointresserad av men däremot har jag alltid gillat Jonas Inde, en man som håller sin demoner i schack med träning, i form av tennis. Eftersom jag gillar Inde vill jag ge honom en bättre benämning på det han gör när idkar terapi, nämligen vårda. Ett ord som till skillnad från träna inte indikerar ett intresse utan en insikt om att fysisk kroppsvård inte bara ger dig ett acceptabelt midjemått, det är i jämförelse med valfri teraput ett kostnadseffektivt alternativ när du ska hålla dina demoner i schack. Därför mötte jag den julafton med en löprunda i morse, föga överraskande var de södra delarna av Stockholms innerstad öde vid denna tidpunkt. Ett scenario som var väl lämpat för dusten med mina juldemoner som nu har gått i ide åtminstone till annandagen. Flykt från verkligheten säger vissa, jag håller inte riktigt med. Delvis för att verkligheten är en konstruktion, men även för den under senaste åren så folkliga trenden med terapi och själavård gör exakt samma sak (om den är bra) nämligen att hålla demonerna i schack. Det spelar ingen roll hur många fortbildningskurser i kognitiva alternativ din teraput gått inget fördrivs det kontrolleras endast. Samma effekt som när du vårdar såldes, med den skillnaden att i löpspåret är jag garanterade både lugn och intressanta samtalsämnen. Därför mina vänner ska ni inte glömma bort att vårda mellan julskinkan och nyårsbubblet. Om ni inte tillhör den positiva generationen vill säga då rekommenderar jag Norens En dramatikers dagbok och dokumentären om Ernst Hugo Järegård som SVT visar på söndag.

P.S Benämningen vårda lärde jag mig en gång i tiden av författaren Björn Ranelid även om hans förhållande till ordet var disparat så gjorde jag det till mitt eget.

I Stället för en egen lista

Boomkats lista över de 100 bästa albumen 2008, är inte bara superambtiös sett till antalet de avviker även en hel del från maistreampressens dito. Dessutom är den helt fel för + 30 man boendes innanför Stockholms tullare, en frestelse som är svår att motstå, därför gör jag den till min.

Framhävande av mig själv

Lite snabbt självskryt är upphovsman till den här artiklen

fejktider

trots att det går på tvärs emot min kommunikativa plattform går jag ofta utifrån förutsättningar med hull och hår inför julen (kan ha lite att göra med min materialistiska läggning). Men det är en falsk pose som som skapade endast för att utgöra ett lika bräckligt som naivt skydd emot den skräck för att rota i minnens mer känsliga vråer som präglat mig de senaste 10 åren. Fokuset på vilken fluga jag ska välja på juldagen hindrar mig i från att grubbla kring mina rötter. Tankegångar som förmodligen hade varit betydligt relevantare än att koketterar över ännu ett glas konjak i ett halvdant försök att dricka sig igenom tre dagars helg. Känns därför självklart att besöka den statliga spritbutiken i morgon och bunkra upp för ännu en jul med ytterst omsorgsfullt utvalda klappar av yttersta kvalité.

Pessimisten

Känner mig såväl fysiskt som själsligt utmattad för tillfället och ser egentligen mest fram emot att koppla ner mig i helgen och berika mitt inre med musik, film och litteratur, samt ta en och annan kamp med de inre demonerna. För fyra-fem år sedan hade en sådan helg definitivt inkluderat en runda i bloggosfären, men det var innan vi fick 13 miljoner bloggar i Sverige vars enda syfte är att ersätta det gamla CV:et. I dag har de flesta på dagis en blogg som ska ge dem drömjobbet och stärka deras möjligheter i den tuffa konkurrensen vad det nu betyder. Personligen finner jag det relativt tragiskt då det innebär att allt det som var intressant med bloggosfären numera är dött och begravet. Möjligheten för Kreti och Pleti att tala direkt ur hjärtat var det som inspirerade mig till läsning, nu när varje ord mejslas utifrån vad en potentiell framtida arbetsgivare må tycka om dig, känns bloggosfären trist och gammaldags, trots att den i själva verket synkroniserar med samtiden på ett utmärkt sätt. Så det är väl egentligen just den samtiden (ett ord jag lovar sluta använda nästa år) som är trist och intetsägande. Nästa år kommer mindre slutna communities bli lika folkliga som Lasse Kroner, min känsla är dock att det tonen kommer vara densamma, i dag nätverkar vi även med mormor och morfar, vem vet vilken öppning det kan ge i karriären? År 2008 kommer jag att minnas som året då innebandyintellektualismen slutligen segrade och bitterhetn vann över glädjen. Men trots det har året innehållit några guldkorn, men de återkommer jag till tillsammans med en mer nyanserad förklaring till mina irrationella utspel, men idag vill jag bara kräkas...

Åsikter

Åsikter är en form av positionering i den samtida ekonomverkligheten som känns allt mer avlägsen från mitt eget inre. Jag känner mig uppriktigt trött, ja nästan utbränd när det kommer till åsikter. Som allt mer förvandlats till en bisarr hybrid av löpsedelsrubriker där rankingen av dem utgår i från hur pass lättugad den är för den konsumerade bondebefolkningen vars enda mål är en omedelbar tillfredsställelse såväl oralt som analt. Samtidigt inser jag att min tilltagande avsky gentemot det som klassificeras som åsikter 2008 kan innebära dolkstöten för denna blogg, en skapelse som egentligen är till helt och hållet för mig själv (mycket praktiskt då det innebär att jag kan skita i att ingen läser den). Men personligen eller ej åsikter är trots allt en slags kärna för all blogg verksamhet därför befinner sig denna smått bisarra blogg i fara. Förhoppningsvis innebär julen ett själsligt stålbad innehållande intellektuella elexir för min del. Mirlakelkurer som förhoppningsvis kan återge mig tron.

En sista åsikt ska ni få av mig: Jesper Ganslandts film Skinnskatteberg är väldigt, väldigt vacker. Strålande musik som framförs av vackra män i en skog som får mig att förstå att alla konserter bör ske i skogen i framtiden. Kanske är det just den här filmen som återger mig hoppet. Framtiden får utvisa det sistnämnda.

Äntligen

Talas det öppet om det här

Bäst just nu

Om vi tänker på musikjournalister är tveklöst Rodeo redaktören Johanna Karlsson, artikeln under det vita täcket i senaste numret av tidningen manifesterar hennes briljans och hennes vilja att verkligen ta musik på allvar gör mig tårögd av glädje.
Du finner henne på Rodeobloggen

intressant

Själva filmen känns väl inte som den kommer att tränga in på den personliga tio i topp men den här intervjun med Dennis Gansel regissör till die welle finner jag ett intressant citat. Det är inget nytt eller revolutionerande men ett det är en iakttagelse som jag hoppas inte hamnar i floskel facket (som det mesta idag) det är alldeles för viktigt för det.

"Vi har Myspace och Facebook, vi är överallt, men det finns inget som vi verkligen kan engagera oss i, Samtidigt finns det inte längre något att göra uppror mot."

Herr Björk

Kanske är filmaktuelle något för filminstitutet att satsa på den dagen han känner sig färdig med forntiden (dvs Uppsala). Citerar från dagens SVD där Björk intervjuas med anledning av morgondagens premiär:

"Jag tycker att det är regissören som har helhetsansvaret. Det är hans version av mig som ska förmedlas."
När det gäller spelfilm vill jag då lägga till att manusförfattaren ska likställas med regissören.
Någon tänker gnällspik (gärna någon född på 80-talet)svensk film går emot en ny storhetstid säger hon som sände Bullen när jag var liten." Ja det finns en tendens till ljusning som helt beror på enskilda aktörers kompetens. Sen går det ändå att kalla mig gnällspik eller surgubbe, då jag för tillfället inte tycker att det svenska folket är värt något med kvalité. Vad de behöver är ett ordentligt trauma, det må låta fullständigt vanvettigt men jag tror det är något som skulle kunna göra det här landet intressant igen.

länge sen

Var det jag skrev här, en anledning tror jag uppenbarade sig i morse när jag kom på mig själv med att hunden som klev på före mig vid Skanstull var mycket intressantare än de människoliknande varelser som knuffade på mig hela vägen till Hötorget. Men än finns det hopp kanske återkommer jag med lite musiksynpunkter, nexttopia och annat tjafs. Annars kanske jag börjar räkna ner det röriga året 2008.

kulturkonsumtion

Har varit utsökt i helgen, fredagen innebar filmfestival där de ofrivilliga och Hunger stod på schemat. Den förstnämnda leverarade det jag förväntade mig och stärkte bilden av att Ruben Östlund tillsammans med Farväl Falkenberg är den svenska filmens framtid. Skildringarna av hur vårat beteende färändras (oftast till det sämre) i grupp balanserade hela tiden perfekt på gränsen mellan skratt och djupt allvar. Dessutom har Ruben Östlund vågat bryta med det tradtionella berättandet, något jag till skillnad från den engelskt talande mannen i publiken som skällde ut Östlund under frågestunden, uppskattar.

Steve Mqueens (konstnären alltså) regidebut Hunger är tveklöst årets film. Varje bildsekvens är gjord med perfektionen som mål och det lyckas konsekvent, till slut bli även den mänskliga avföringen till något vackert. Dessutom är det en historia som i likhet med Östlunds berättar något om oss människor, här hur den ideoligiska kampen lätt blir till en personlig. Allt kryddat med strålande manus och skådespelare insatser. En bättre rekommendation än min finner ni här

Gårdagen förgylldes med en SVT Play (som faktiskt funkade för en gångs skull) sändningen av fredagens Beckman, Ohlson och Can
förutom att samtids underhållaren Björn Ranelid höll hov överraskades jag av att Schyfferts korrekta definition av pretentiösa inte var självklar för de övriga. För mig är det självklart att det innebär att ha höga prentantioner men att missa med att nå dit. Kay Pollaks deltagande var lite märkligt, mest för att jag mer ser honom mer som ondskefull än som ett pretto. Då jag personligen alltid funnit honom vara nära Max Webers defintion av sekt, dessutom verkar han i tradition av människor som tror sig tala till alla och tror sig funnit ett svar. Ett intryck som stärktes efter programmet. Men det var god underhållning med en hel del intressanta frågeställningar i ett program som gärna hade fått vara längre.

Om att leva med dödsångest

Jag pensionsparar inte och kommer med stor sannolikhet aldrig att göra det, i de irrationella delarna av min hjärna finns det ingen anledning till att agera som en fullfjädrar 30+ i en Brommavilla. Båda min biologiska föräldrar dog när de var 57 år av två sinsemellan olika men lika ovanliga och obotliga versioner av folksjukdomen cancer. En naturlig slutsats för egen del har därför varit att utgå i från att mitt liv tar slut vid 57 års ålder. Vilket faktiskt innebär att jag redan levt mer än hälften av mitt liv (det är såldes inte fel att betrakta mig som en del av medelåldersgruppen). Förvisso en egen konstruerad sanning men likväl en av de få saker i livet jag faktiskt tror på, faktum är att jag är lika orubblig i min tro på min egen död som den religiösa fanatikern är i sin tro på Gud. Även om jag föreställer mig att dennes tro generar i mervärden som hopp, lugn och andra närliggande floskler. Min egen övertygelse leder till stress och en ångest som stundtals är avgrundsdjup. Även om ångest är konstant så har den sina toppar och dalar. För en månad sedan var jag förkyld/hade någon form av virus som regerade i min medelålderskropp. För mig ett uppenbart tecken på att liemannen knackade på min dörr och undrade om jag var redo för ett parti schack, ett spel vars regler jag aldrig behärskat. Min obotliga cancer gick denna gång att bota med hjälp av hostmedicin och ångesten dämpades tillfälligt. Idag ska min fru till läkaren, en rutinkontroll skulle den rationella mannen i Brommavillan avfärda det hela med för mig är det ett problem av en helt annan magnitud. För det är inte egentligen inte min egen dödlighet som skrämmer mig mest även om den ockuperar delar av min hjärna alltför ofta, det är dom som står mig nära som är det centrala i min rädsla. Så samtidigt som jag försöker analysera inredningsbranschen balansera jag på kanten min egen fantasis avgrund. Ett veritabelt helvete befriat från självhjälpsfilosfins vegeterande på dumskallarnas sammansvärjning. En plats där det bara finns utrymme för mig och mina tankar och deras rädsla för det okända. Mitt rationella jag är fullt medveten om egoismen och dumheten i det är inlägget och att det inte lurar några faror bakom hörnet i mitt trygga innerstadsliv. En del av mig själv som de närmaste timmarna får stå tillbaka för en egoistisk rädsla och mitt livs stora skräck och trauma döden. Jag har inte ork och tid med det här har trots allt bara 26 år kvar att leva.

Till min fru: Om du läser det här så ber jag om ursäkt för att jag fläcker ut min dumhet i någon slags offentlighet. Men jag älskar dig överallt annat och du känner min rädsla till skillnad från omvärlden.
Älskar dig.

söndag

I dagens DN (pappersupplagan) har Emil Arvidson en kort text om Malcolm Gladwells nya bok Outliers. Texten avslutats med den helt riktiga iakttagelsen att samtiden vill instruktionsmanualer. En observation som stärks av floderna med självhjälpslitteratur som undergräver människors förmåga till att utveckla ett självständigt intellekt. Samma anda tycks prägla de mängder av böcker som forslas ut inom trendämnet kulturekonomi (där Gladwells hör hemma). Ett till grunden intellektuellt vädligt intressant ämne med böcker som snarare komplicerar än förenklar, men den samtid som bland annat möter mig varje dag är fylld med människors som vill ha manualer svart på vitt om du så vill. Fullt förståligt i ett informationsstressat samhälle, men avslutningen Arvidsons utmärkta notis fick mig att fundera på det ytterst oroande i att personer i 20 årsåldern i upprullade jeans vill ha manualer för hur de ska leva. I ett sådant klimat frodas mörkret.

Såg i går det relativt mediokra tredje avsnitt av 30 rocks tredje säsong, vad jag tror förstörde för mig var gästspelet av de mediokra Jennifer Aniston. Som alla (här på riktigt) vet slog igenom med Vänner på 90-talet, en serie vars storhet jag aldrig insåg, för mig var det en ointressant sit-com riktad till människors som saknade ambitioner med sin populärkuluturella diet. Vilket så småningom ledde till att jag började tycka illa om serien, ser det därför som en oroande tendens att Aniston dyker upp i 30 rock.

Ljuset i det stockholmska höstmörkret är i vanlig ordning filmfestivalen, första dagen visas Ruben Östlunds nya film de ofrivillga, eftersom jag i mångt och mycket förkroppsliga ordet patetisk (något jag är väldigt glad över) så vill jag fast det med all sannolikhet är helt fel se Ruben Östlund som en själsfrände. Dels för att han i sin nya film bearbetar en av mina gamla favoritteorier att människor i grupp är helt andra och ofta mycket dummare individer. En ansats som bara den borde föranleda att jag kysser honom om under veckan lyckas komma tillräckligt nära. Men för tillfället baserar jag kanske främst denna barnsliga tanke på hans uttalande i intervjun han gav i novembernumret av Rodeo. Ett citat i varje som jag tänker bära med mig den gråmulna söndag:

" Musikaler är fan det vidrigaste jag vet... Jag hatar också allsång på Skansen. Jag har inte lust att sjunga i kör och känna den där gemenskapen. Jag kan känna att jag är lite tråkig där. Men jag blir nästan aggressiv av tanken på att sitta tillsammans och sjunga i kör. Det hör väl i hop med en önskan om att vara individuell, om att visa att man är fristående, har egna tankar eller.... Grodorna och människorna är ju de enda som sjunger i kör."

P.S bilden är helt offtopic det är bara jag som för några sekunder blev helt uppfylld av mig själv.

samtidens ding ding värld

Visade just på svt debatt med janne josefsson var freakshow i relatid, magi

bisarr samtid

Att det finns personer som läser tidningen King är något mitt förstånd aldrig lyckats reda ut. Men efter att läst den här krönikan inser jag att de nått nya lågvattenmärke inom genre svenska herrmagasin. Vilket nästan föranleder en läsning.
Något helt annat känns som Malmö blir 2009 års Göteborg det vill säga den svenska stad som kommer att hajpas mest av Stockholm i det extremt centraliserade Sverige nästa år. Sist det begav sig var väl i början 00-talet då Malmö fick rollen som Sveriges Berlin, vad blir det denna gång?

Magi

har väntat i flera år på den definitiva uppgörelsen med den typ av musikjournalistik som blivit mattad med krystade referenser. har drömt om att kunna skriva det själv men som tur var fanns det någon som hade kompetensentack Johanna Karlsson

november

Jag är djupt förundrad och skeptiskt till alla de människor (de är faktiskt ett par stycken) som verkar glada i nu under november som vi alla vet är den stora prövningen för människor boendes norr om Berlin. Jag är fullständigt övertygad om att de är djupt störda, så tänk på det bakom varje november leende gömmer sig en psykopat eller bäst fall bara någon som är korkad.

mitt tjat

genom åren om vikten av god kulturell diet känns nu över tack vare Sarah Palin insatser under hösten. Tack Sarah, du visade alla att jag hela tiden hade rätt.

insikter

Denna vecka har faktiskt givit mig värdefulla insikter, kan inte minnas sist det skedde, känns utan att ta till överord ganska bra.
Den moderna discon har vädligt länge orienterats utifrån värdena fjord, multikulti och softrock, borde det inte vara så att soulen snart tittar in på ett litet hörn?

tänka utanför boxen

Mitt taffliga försök till en intressant överskriften är egentligen ett uttryck som förlorat sin kraft på grund av alla de miljarder freakenomics som använt det några gånger för mycket. Men om vi för en stund väljer att ta uttrycket på allvar så slår det mig dagligen att det fortfarande är de som har sin naturliga hemvist utanför den kommersiella produktionen av populärkultur som kan aspirera på att uppfylla grundkraven. Personer som genom sin egen nyfikenhet tränat sin analysförmåga, sitt kritiska tänkande och abstraktionsförmåga. Nu handlar förvisso världen mer än någonsin om att passa in och gör så som andra vill men jag har en naiv tro på att det unga personer som uppfyller dessa kan bidra med verk som kan betyda något om tio år. Till skillnad i från de som följer råd och rekommendationer, för dem återstår bara kortvariga hits.

ord som bör förbjudas nu

- Entreprenör
- Kreativ
- Relevans
- Bryggan mellan
- kränkt
- konst
- verkligheten
- alla
- progressiv
- töntiga engelska ord som sägs av personer som tror att det ger dem makt.
- kaos
- folket

Vidare så vill jag upplysa om att James Bond är en barnfilm detta eftersom media inte är tydliga med det och att den inte verkar gå som matineföreställning. Om du har någon form av handikapp som präglar ditt intellekt på ett negativt sätt så går det givetvis bra att titta på den.
Bakom verkar det som en reklamskylt för Mcdonalds ska sättas upp på en stans reklamskolor, jag finner det ganska komiskt. För övrigt så är all printreklam en del av samtidshumorn, ofta ofrivilligt.

30 rock

I dag är det premiär för tredje säsongen av 30 rock och nu finns det ytterligare en anledning att gilla Tina Fey Joe the Plumber ogillar henne, snacka om kvalitetsgaranti. I fall någon undrar så är inte min mening att det är ska bli en tv-blogg, absolut inte.
En fråga varför styrs jag in på goggle.se när jag ska söka otroligt irriterande google och youtube på svenska är till för den svenska motsvarigheten till Joe.

Säsongsavslutningen

I söndags tog Mad Men säsong två slut (har bestämt att ingen följer den på kanal 9), något ledsamt men en ny säsong är väl görningen känns det som. Det mest intressant vara striden ekonom v.s kreatör det vill säga när Duck Philips som ny president förklarade att det var dags för nya tider där affären skulle stå i centrum. Bort från kreatörernas flum med andra ord, Don Draper svarade med att konstatera att Philips var perfekt som president för ett företag med de prioriteringarna, men att det inte var ett företag han tänkte tillhöra. Något som naturligtvis resulterade i barnslig gåshud hos mig (äckligt ord men kommer inte på någon synonym för tillfället). Intressant blir det när vi tänker på att ekonomen är samtidens kreatör, åtminstone fram tills dess att lågkonjukturen sätter sig psykologiskt. Apropå lågkonjunktur, är trött på spekulationer och ekonomiska kalkyler, det ändå som jag lystrar till i fortsättningen är hur kulturen tänker ta sig till detta och nyttja det som inspirationskälla.
Därmed sätter jag punkt för ett inlägg som jag är allt annat än nöjd med.

Don Draper en del av generation göra?

I kväll är det dags för sista delen för säsongen av Mad Men. Likheterna mellan Don Draper och Matthew Weiners tidigare skapelse Sopranos har varit en populär parallell på sistone med utgångspunkt i karaktären Don Drapers allt mer intensiva grubblande och försvinnande från byrån. personligen tycker jag att New York Magazines likeabilty test är roligare. För mad men nörden finns även inför säsongsfinalen.
Personligen tycker jag Don Draper är intressant eftersom hans vilja att skriva om sin egen historia är så otroligt samtida. Överskriften generation göra är en aning missvisande då den syftar på personer födda i mitten av 90-talet, jag är snarare ute efter personer födda på 80-talets andra hälft. Människor som är att betrakta som digital urinvånare, som sådan är det naturligt att digitalt diktera in egen historia. Deras historia blir ett digitalt pussel där de bästa delarna putsas för att sedan berätta en historia om en person som mer liknar en avtar än en verklig person. Något Don Draper klarar utan internet men framför allt är det han gör kontroversiellt då men naturligt idag och jag gillar det verkligen. Nu hoppas jag bara att min egna generationskamrater skall börja retuschera sina livshistorier så de bättre passar vår leende samtid.
Är personligen inte förtjust i House of Hollands kläder men en kollektion med utgångspunkt i gamla Bevan inger viss respekt. tyvärr verkar han inte förstått att det var den Dylan Mckay (de två första säsongerna) som var mest mode. Den märkliga avslutning på min text har som syfte att motivera mitt bildval.

intressant

Gräver för tillfället ner mig i vad progressiva och urbana människor gör i Mumabai Indien. Det indiska bloggracet ledde mig bland annat Det här. Finner där ett bra stycke som ger alla ledtrådar inför det projekt som hela skolan är involverade eftersom jag är snäll kille bjuder jag mina klasskamrater på nedanstående citat (analysen får var och en göra)

"In some ways, Arshi is just an Indian Bridget Jones. But in the West, that kind of post-feminism was possible because feminism came first. India, which has produced a female president, prime minister and business tycoons and whose universities are filled with brilliant women, has had its elite rebels. But it is leapfrogging into "Sex and the City" post-feminism without having had a broader-based women's revolution."

uselt

Såg precis Woody Allens senaste film Vicky Cristina Barcelona ett pekoral som brukade säga för inte så länge sedan. Plötsligt känns en paneldebatt om hur vi ska få den 350 år gamle Allen att sluta gör film som en god ide. Allen projicerar sin önskan om att vara det kreativa geniet som förför vackar kvinnor på yngre män nuförtiden, där påminner han om Jan Gulliou vars högsta dröm är att bära en rustning och ha ett fint svärd. Inget ont om dessa önskningar som utgångspunkter för ditt skapande problemet är att det görs så jävla dåligt, godnatt.

musik

Känner att det var länge sedan jag droppade lite låtar här på bloggen, så nedan följer såldes ett litet urval:
Fleetwood Mac - Keep On Going Cosmo Vitelli Edit
Soundstream- dance with me
Dan Lissviks kommande soloprojekt
Nina Simone- Sinnerman (Luciano remix)
The Sight Below With Her Kiss (I'd Pass The Sky)
St Etienne Only Love Can Break Your Heart (Andrew Weatherall Remix)
watson basin head (tolga fidon remix)
Shackelton - You bring me down (Peverlist remix)
The Black dog- A train by the Autobahn (DJ remix by Robert Hood)
Peech BoysDon't Make Me Wait (Todd Terje Edit)
Peter King African Dialects

ditten och datten

Om mitt föregående inlägg jag tror det kan sammanfattas så här: du tenderar att ställa höga krav på det du uppskattar.
Det dominerande i media är som bekant den ekonomiska krisen, en kris som kommer med jämna mellanrum som allt annat här i världen om vi accepterar en cirkulär världsuppfattning. Något som helt logiskt kommer följa på detta är ett ytterligare uppsving för konservatism och nationalism även det helt enligt den cirkulära mallen. Något som uppmärksammas i nya numret av Arena jag tänker då främst på intervjun med Elsie Claeson. Förutom att fru Claeson säger emot sig själv gällande bidrag och det hon tycks betrakta som en underklass (läs texten och ni kommer att förstå)så talar hon om konservatismen som en motreaktion. Helt riktigt men det känns i texten som hon upplever denna motreaktion som bestående (kan vara hennes ideliga referenser till biologin) vilket naturligtvis är fel den blomstrar snart sen vissnar den som allt annat i livet. Men så kan naturligtvis inte trender beskrivas för att det ska säljas läs Byt namn så förstår ni vad jag menar. En småunderhållande beskrivning om den cyniska medievärld vi lever i, därför är det logiskt och nödvändigt att DN positionerar sig emot denna bok här och här.

Sist men inte minst en av morgonens stora nyheter är att Jörg haider är död, han omkom tydligen i en bilolycka. Måste tyvärr erkänna att min första reaktion var att jag kom att tänka på Ingemar Bergmans formulering (från Laterna Magica) "det gladde mig".
Min sjukdom gjorde att jag missade gårdagens vernissage på Loyal av Suzannah Sinclair, därav bilden.

nya vinklar i nya tider

Är djupt nedbäddad i sängen idag men upplever då och då kortvariga formtoppar om lurar mig till att tro att nu vänder det då, då läser jag tex. nya numret av Rodeo. Ett nummer som bland annat innehåller det traditionella samtalet om mode, där det helt riktig konstateras att innehåll och kunskap och mode ej är viktigt för den yngre generation. Det är att köpa och konsumera som är essens av det senaste årens så kallade modeunder. Detta sägs på ett bra sätt i Rodeo (bättre än jag) men vad som slår mig att de i likhet med alla svenska tidningar tenderar till berätta de mer ointressanta historierna (förra numret undantaget då Cyril Hellman överraskade) men generellt sett så övervaskar svenska tidningar aldrig. Berätta om artistens som missbrukare i stället för som cool person det är ger garanterat bättre läsning. Exemplen är många och relativt enkla. Om lågkonjunkturen nu är här så är det dags för kulturen att byta skepnad och rita (skissa) upp den nya kartan. Men på modefronten fortsätter jag uppskatta de vänder sig till min generation, kanske den sista som fick ett innehåll i våra paket?

Till mina klasskamrater

I helgen läste jag senaste numret av Man about town det kändes som hela numret riktade sig direkt till min klass, varumärken dess kärna och visioner allt ur ett modeperspektiv såklart. Rekommenderad läsning för de som känner att de går i min klass såldes.

dagens läsning i det svenska medielandskapet

lysande

i bland tänker jag

Om Sarah Palin vore svensk hur skulle det då gå före henne i politiken, ganska bra tror jag. Vi byter då naturligtvis ut det typsikt amerikanska emot det svenska ditot. Tror att det är fråga vi måste ställa oss oftare i Sverige, när presidentvalet är över kanske det är dags för media att blicka inåt?
Läs om Sarah Palins solarievanor här

30 rock

I väntan på att säsong tre ska börja

avsaknad av inspiration

För tillfället letar jag eller snarare famlar efter ett tonläge som kan genomsyra allt jag gör inklusive de texter jag väljer att lägga ut på den här bloggen. Som vanligt när det gäller inspiration saknas det en tidsplan, därför lär den närmaste framtiden på year of madness präglas av frånvaro, intressantare än så är inte mitt liv för tillfället.
Till skillnad från mig så har Matthew Weiner mannen bakom tv-serien Mad Men inga problem med tonläge i sina skapelser, tvärtom på ett skickligt sätt har en bit för bit med en försiktighet som imponerar och i samtidens kontext dessutom överraskar byggt upp tv-världens just nu bästa tonläge. Sist konstaterade jag att männen börjat få motstånd, en tematik som en ännu tydligare plats i avsnitt nio året bästa avsnitt hittills. Där den till synes känslokalle Don Draper ger ypperligare exempel på kärnan i den gruppmentalitet han representerar, där ingruppen möts av enorm lojalitet oavsett om det är en inkontinent kollega eller en tillrättavisning emot kollegan som blivit tillsammans med ännu en sekreterare. en grundsten i Don Drapers moral är ju som bekant att aldrig vara otrogen med någon på jobbet (kunder omgärdas dock inte av denna moral). En mentalitet som vi finner inom idrotten, politiken, den kriminella världen och liknande sekter. Ett sätt att agera som man som har tagit andra uttryck i vår tid, men beteende är likväl detsamma vilket är av grunderna till min och andras fascination för Mad Men.
Intressant vara även Peggys utskällning av den genomvidrige Pete Cambell, en personlighetstyp vi alla möter dagligen den smått psykopatiske overachievern. Skulle kunna mala på i oändloghet om söndagens avsnitt men det skulle inte bara tråka ut eventuella läsare det synkar tyvärr inte med mitt tidsschema.

Medelklassen och reflektionen

Ägnade delar av gårdagen till att skumma igen senaste numret av magasinet Filter, som säger att de tror på sina läsare att de är intillgenta och kan dra slutsatserna själva. De har inte bara höga tankar om sina läsare de personifierar deras huvudsakliga målgrupp väldigt väl. För trots att tidningen görs i Göteborg känns den väldig mycket som Stockholm medelklass, godhjärtade med höga ambitioner och med ett gott självförtroende samtidigt som avsaknaden av självdistans och humor är uppenbara. Historien skall berättas och reflektionen skall läsaren stå för, men jag kan inte låta bli att undra om de verkligen gör det. Är det inte mer stöd och hjälp och öppningar till reflektion medelklassen behöver när du pustar ut mellan karriären och homestylingen? Säger inte att Filters artiklar inte kan ge detta, men lite mer utmanande ämnen hade inte skadat mellan varven. Sen bör det också tilläggas att alla svenskar kan rabbla Robyns karriär i sömnen vid det här laget. Hoppas i stället att Anders Rydells krönika i senaste BON smygs in huvudstadens lattedrickande medelklass intellektuella konsumtion.
Det skrivs och pratas ofta om Fredrik Reinfeldts personlighet, saknar dock texter och framförallt anekdoter om hans förflutna som häradsbetäckare i Täby och hur tiden som elitsoldat har präglat honom.

märkligt

Är nu för tiden student på Berghs, något som överraskat mig är att få verkar titta på briljanta Mad Men. Jag har visserligen inte gått till djupet med frågan i form av enkätundersökningar men försöken att prata om serien har städnigt fallit på att den tilltalade ej sett den. Detta förvånar mig inte bara för att serien är bra, utan även för att det faktiskt behandlar mycket av skolans kärna kommunikation. Visst samhälle, uttrycksformer, kanalval etc har förändrats men metoderna och strategierna känner du igen.

Senaste avsnittet då, i vanlig ordning överlåter jag den mer djuplodande analysen åt bloggar med tv-nisch. Men i korta ordalag så börjar männens vidriga och tidstypiska beteende bestraffa sig om än i liten skala. Något jag och min älskade fru som de 70-talister vi är jublade över. Vidare konstaterar jag återigen att styrkan i Mad Men är att karaktären utvecklas sakta och trevande vilket gynnar seriens hållbarhet.

det där valet

En enkel text om kärnan i det amerikanska valet (och de flesta val)stöter sällan på det i den svenska bloggosfären ni hittar den härer s

mitt i prick

Stötte på den här formuleringen som en beskrivning av Stockholm i det senaste numret av Forum AID:

"Det är så glest mellan förorterna i Stockholm att staden känns som ett gäng öar av bebyggelse som kastats ut i ett hav av mörk granskog."

Precis så ser jag på Stockholm tack Daniel Golling hade inte formulerat det bättre själv.

Californication säsong 2

Det verkar inte ha undgått någon att den dekadente författaren och kvinnokarlen Hank Moody är tillbaka spelade av David Duchovny som gav serien Californication lite extra trovärdighet när han nyligen kom ut som sexmissbrukare. Det skall ärligt erkännas att jag på förhand var skeptisk till en andra säsong, mycket av magin i första säsongen låg Hanks strävan att trots sina brister som äkta man och pappa vinna tillbaka sin familj, när nu har gjort det återstår att behålla den. Vilket inte bara resulterar i ett stort fokus på Hanks paket (som enligt sjuksköterskan av någon anledning klädd i syndigt svart är ett väldigt sexigt exemplar)klichéerna blir svårare att undvika och karaktärerna har inte utvecklats snarare tvärtom. Min favorit från första säsongen Marcy som tidigare balanserade den ointressanta skrikga ytliga LA kvinnan mot ett mänskligt djup på ett mästerligt sätt är i de två första avsnitten enbart skrikig och kola sugen. När det dessutom i avsnitt två antyds att Hank Moody ska i den gravt överskattad Neil Strauss fotspår (men i omvänd ordning då Neil Strauss blev sin kvinnokarl när han började skriva biografier, Hank vill ju komma i från detta beteende) är jag nästan redo att ge upp. Men det tänds ett litet hopp i slutet av avsnitt två När Hank hjälper sin agent Charlie som förlorat jobb då han precis som Hank blivit akterseglad av den nya kvinnligheten. En aning om att temat manlighet i kris, kommer att stå än mer i centrum denna säsong, gör sig gällande. Ett tema som dessvärre är fyllt av fallgropar och som beskrivs bäst utan att ta stöd i Neil Strauss redan kartlagda landskap. Jag hoppas Californication lyckas med detta även om jag tvekar, oavsett vad kommer jag troget att följa även denna säsong.

det blir en bra höst ändå

Sitter tillsammans med framtidens kommunikatörer och försöker putsa min kommande kommunikativa plattform, lite sent om vi beaktar mitt personnummer, men ändå lite småmysigt på något svårdefinerat sätt. Såg i går No No på dansens hus det var precis så bra som det antyds bland annat här. Egentligen alla aspekter av kultur som jag uppskattar förkroppsligat och nedmonterat till en uttrycksform, samtidigt fick jag svar på vart jag skall söka mig framöver när inspirationen tryter. Som det antyds ovan blir nog hösten bra ändå, men nu ska jag återgå till varumärkesanalysen, godnatt.

vikten av att vårda sitt eget varumärke

Överskriften är ett försök att hitta en överskrift till morgonens tankar som jag de senaste 10 minuterna förgäves försökt renodla så att de åtminstone skulle kunna framstå som normalbegåvade. Allt började med att den långt i från nya insikten om människors (åtminstone i lilla Sverige där jag bor)ständiga vilja att finna gemensamma värderingar och referenser i vår samtid, trots att allt tyder på att det inte borde vara så. Något som fick mig att tänka på att mainstream faktiskt vunnit i och med att alla nischar sina intressen så tidigt som de gör idag. Personer som lyssnar på icke kommersiell musik lägger all energi på detta vilket innebär att de ägnar sig åt konventionella val i övrigt, summan blir då grå men också spretig och mina ögon otydlig. Människor som tjänar mycket pengar handlar på Hm för de vill inte sticka ut från mängden även om deras plånboken uppenbarligen gör det. Vad vill jag ha sagt, vet faktiskt men jag tror det handlar om en förundran över att människor inte ser den röda tråden och att de levande varumärken. Då blir det spretiga och otydliga tilltalet nästintill provocerande. Som lite berömd grädde på moset utarmas kulturen av att vi i vår enfald fortfarande strävar efter minsta gemensamma nämnare, detta för att avsluta med att återknyta det första påståendet.

trend

Besökte i går moderådets trendseminarium, ordet trend känns åtminstone inom den del av fältet moderådet verkade vilja positionera sig var stendött ord. Ett intryck som förstärktes av kontentan var att allt är trendigt och att nyheterna är få. Samtidigt förundrades jag av var moderådet vill lägga sig vid St: Eriksplan eller i Täby Centrum? Kändes som de hamnade någonstans på vägen, Solna kanske?
Helt annan grej musikaliska elixir idag:
Shed: Shedding the past
Jay Haze och Yann Tiersen: comptine d'un autre ete le apres midi

revision

I gårdagens Studiobelinda intervjuades Charlotta Flinkenberg och Björn Ranelid, alla som läst denna blogg känner till min fascination för den sistnämnde som tillhör en av Sveriges mer svårintervjuade personer, inte för att han ogillar att prata, tvärtom. Är därför upriktigt imponerade av hur Belinda Olsson hanterade det hela, hon har till skillnad från Björn aldrig varit med på min favoritlista, kan på sikt vara dags för en revidering. Belinda är en utmärkt talkshow värld och bör ha en lysande framtid inom det mediet att se fram emot. Björn var i vanlig ordning formidabel.

Snart dags att kasta sig ner i tunnelbanan tar med mig den här playlisten:

Thomas Melchior Production Choir

Luke Solomon Spirits (Prins Thomas Disko-Tek Miks)

Dilo The Kittycat Track - Tolga Fidan's San Pedro Remix

Transform Transformation (Tobi Neumann & Matthew Styles' Analog Memory Remix)

Osunlade Momma's Groove (Original Mix)

Den skånske ekvibrilisten och entertainern Göran Skytte med bedriften att överträffa sig själv i dagens kröninka i SVD som jag tyvärr inte finner på nätet. Texten är en uppföljning på hans förra kröninka och avhandlar sexualiseringen i det offentliga. Tydligen har någon anklagat Skytte för att vara bigott och hysa sexualskräck, denne person replikerar Skytte med följande:
"du ska veta att jag personligen varit med om allt du önskar att du hade varit med om"
citat får mig att känna att jag vill se en tv-serie signerade mister skytte nu!

Vikten av förstå sin egen peaktime

Då jag börjat ta mina första stapplande steg i kommunikationsbranschen (genom att utbilda mig) är det svårt att inte kommentera den underhållande intervjun med Jennie Garth: Jag tror och hoppas att den typen av kommunikation är genomskådad sedan länge och endast förvandlats till ofrivillig komik som i sig kan skapa god reklam och hype. Men jag undrar lite vem hon vill vända sig till med sin personliga kommunikativa plattform?
På ett mer mänskligt plan är skär det såklart i hjärtat att se en person som har svårt att lämna tiden då hennes karriär/liv peakade. Det samma gäller den svergekatuelle (om vi ska tro Aftonbladet) Luke Perry. Men han ursäktas av att han i de tidiga avsnitten av Berverly Hills hade ovanligt snygga kläder, en underskattad modeikon.

Lovar att skriva om något lite intressantare, svårare, coolare etc nästa gång, kunde inte låta bli.

robert duffy

Det är mycket Robert Duffy nu intervju i New Yorker som jag missat han intervjuades även i sommarnummret av Contempatory Culture, lite blur och ost varning på det kanske? Men det ger uppenbarligen en effekt åtminstone på mig som gillar Duffy mer och mer

Dumheten och den dåliga humorn fick ett ansikte

Dumheten och den korkade humorn (kanske, kanske hade det varit kul för 60 år sedan) fick (återigen) ett ansikte. Dieten mina vänner dieten

Mycket nya intyck

Den gamla kliche beskriver min vardag väl för tillfället, återkommer med en summering av det och mycket annat på söndag. Så länge tittar jag på det här och återkallar de stora ögonblicken
den här

läsning

bra och viktigt:
http://www.nytimes.com/2008/08/15/opinion/15krugman.html?_r=1&scp=5&sq=Paul%20Krugman&st=cse&oref=slogin
http://sydsvenskan.se/firstpagefooter/article357319/Ett-spoke-atervander.html

kielos svar

I Katrine Keilos svar http://www.expressen.se/kultur/skribenter/katrinekielos/1.1263043/fel-maltavla
finner vi följande formulering:
"Demirbag-Sten försöker härleda sverigedemokraternas framgångar ur folkhemstanken. Hon hävdar att Jimmie Åkessons parti om man bortser från de främlingsfientliga inslagen är ”ett klassiskt välfärdsparti”. Detta är felaktigt.
Sverigedemokraterna vill avskaffa MBL, luckra upp las, öka de privata inslagen i offentlig sektor samt införa avdrag för hushållsnära tjänster. Partiet menar att facket har för stor makt samt att beskattning av ägande är principiellt fel. I de 144 kommuner där sverigedemokraterna har mandat har man i praktiken fungerat som ett stödparti för den borgerliga alliansen."

Helt korrekt om vi betraktar folkhemstanken ur ett slags statsvetarperspektiv jag är dock rädd för att det är ett stort analytiskt misstag. Sverigedemokraterna vill återupprätta fantasin folkhemmet, en nostalgisk produkt som appalerar till människors drömmar om förr. Det är den vi måste förstå om vis ka ta debatten.

klass och rasism

De mest intressanta debatterna brukar äga rum i skuggan av de stora idrottsevemangen som sakta men säkert maler ner befolkningens intellekt. Så även under OS Dilsa Demirbag-Sten skrev i Expressen om arbetarklassen och rasismen http://www.expressen.se/kultur/skribenter/dilsademirbagsten/1.1255915/klassens-ljus. Hon har sedan blivit bemöt av både Katrine Kielos och Daniel Suhonen. Men jag väljer att låta mitt fokus stanna vid Stens artikel för ett tag, till och börja med pekar hon mer eller mindre medvetet på ett stort problem. Omyndigförklarande av vanliga knegare (undviker medvetet termen arbetarklass då det är en otillräcklig definition) som en grupp som du inte ska kritisera, en ställning i samhället som ytterst förnedrade. Dessutom tar hon upp problemet med arbetarklass och rasism. Om du som jag är uppväxt i Skåne känner du snabbt igen dig, men tesen blri problematisk då det svenska systemet för klassindelning är otillräckligt (åtminstone det som används i massmedia) det utgår dels från ett icke existerande ssamhälle och vidare utgår det från inkomst och facktillhörighet och utelämnar i viss mån utbildning men framför allt invidens smak och kulturella diet. De grupper som tradtionellt varit mest främlingsfientliga i tex är till viss del det som i debatten kallas arbetarklass men framför allt en småföretagare och personer som uppbär yrken som tradtionellt har svårt att foga in sig i de klassiska politiska blocken (smålivs ägare, taxiförare etc.) och bönder. Grupper som inte räknas till arbetarklassen men om vi hade använt oss av ett mer komplext indelningssytem tror jag vi hade funnit nya grupper (många grupper) med medlemmar från arbetarklass och medelklass. Men än så tycks debatten utgå i från gamla klassdisskussioner och då är risken stor att debatörerna bara trampar vatten.

Hur som helst om du läser det gär Dilsa Dermibag Sten, kan vi inte ta en kaffe någon dag jag gillar din ansats i artikeln och tror vi skulle kunna en meningsfull diskussion i ämnet.

klen hipster debatt (igen)

Den flitigt kommenterade men mediokra artikeln om hipsters http://www.adbusters.org/magazine/79/hipster.html kan ni gärna parallelläsa med denna kommentar http://imomus.livejournal.com/390994.html. Då den tar upp en del brister i Adbuster artiklen, dock är jag inte helt överrens med författaren här heller finner faktiskt en poäng i en av kommentarerna de som annars städnigt misskrediteras.

" Hipster culture is not a monoculture - there are a million gradiations, all as full of people who are empty trendoids as they are of people who are doing genuinely interesting things."

Hipstertermen dras med samma problem som medelklass diton, den betecknar en grupp som är överbefolkade men tremen kvarstår och utgör idag beteckning för hela Sveriges befolkning. Vilket resulterar i att den förvandlas till ett urvattnat begrepp utan innehåll som utan ett bekskrivande prefix inte kan säga något om samtiden. Detsamma med betckningen hipster idag den beskriver en grupp som är överbefolkad ocg i sådan grupper tenderar de sämsta att synas och då kan vi göra det enkelt för oss och kalla dem konsumenter utan vare sig mening eller mål. Men verkligheten är som bekant mer komplicerad än så, något som ofta glöms eller alternativt väljs bort när det blir dags att göra en artikel i ämnet.

P.S Blogger har ändrat något i mina inställningar därav de taffliga länkarna.

Musik del 1

Lite musik som jag lyssnat på de senaste veckorna:

Sven Weismann Deep Passion
Heiko Voss Leave this city
Deepchord and Mike Huckaby Sound Of Thought (DeepChord Mix)
John Daly – Atlantis
Quixote Feat Lisa LI-Lund : "I Started To Dance"-Prins Thomas Diskomiks (Versatile Promo)
Ein Klein Nacht Muzik : "La Serenissima" (Modular Promo)
Henrik Schwarz/Ame/Dixon - D.P.O.M.B (Innervisions)
Mattias Aguyo Minimal (DJ Koze Maxi Version)
Toby Tobias the feeling - john daly remix
Mossa - body selector - swayzak remix
Jarle Brathen - Takras (Prins Thomas Edit)
Nina Simone - Take Care Of Business (Pilooski Edit)
Justus Köhncke- § 26 (Aaron Carl remix)
Glowing Glisses – Bassqueen
d ,julz yo momo - shinedoe remix
patrice_scott-azteck
Cassy- Idle Blues.

När det gäller dagens tidigare inlägg så gäller Weird Science brilijans om du utgår från Dark Knight som en genre film då ligger alltid utgångspunkten i serievärlden. Jag anser att det även går att betrakta filme som en vanlig actionfilm då blir det en annan diskussion som jag inte ämnar att vara en del av.

The Dark Knight

Det har skrivits alldels för mycket om denna film även i svenska medier, för mycket därför att det varit oerhört obegåvat med SVD:s recension som absoluta lågvatttenmärke. Jag hoppas det här http://www.weirdscience.se/?p=1205 intierade inlägget sätter stopp för skrivierierna.

Borde nämnt för länge sedan

Under sommarens semester besöktes modemuset i Antwerpen http://www.momu.be/ där en utställning av Veronique Branquinho visade sig vara fantastisk. Eftersom den var interaktiv och gick ut på att besökaren skulle ges en upplevelse, önskar att jag fick se fler utställningar likt den. Sedan hjälpte det så klart till att utställningen var kryddad med david Lynch referenser.
Noterar att Aeroplane spelar i Götet ikväll trist att ingen bjudit in dem till Stockholm.

Dieten

Återigen har det för mig uppenbarats genom små för stora delar av mänskligheten osynliga signaler vad dålig smak och en från barndomen felaktig kulturell diet kan ställa till med. Eller snarare så här jag fått det förtydligat för mig att det är den "lilla människan" med den dåliga smaken som bär huvudansvaret för historiens hemskheter, då deras klena diet urholkat deras hjärnor och därmed deras kritiska sinne till så milda grad att deras handlingar förvandlas till djävulens tentakler. därför bör de demokratiska rättigheterna graderas utifrån smak.

Droger grumlar till det

I det här fallet grumlar det till känselspröten i smakuppsättning inget fel på Ibiza men åtminstone jag hade hoppats på något annat än techhouse, men det kan vara frångan om genremissförstånd då danmusikens genrer ofta betyder olika i respektive land. Saxat från Beatportals nyhetsbrev

"Kate Moss, the hardcore tech house fan that she is, is currently located on Ibiza island. Her motives are unknown, but Beatportal has heard from a close friend that she is gearing up for the DC10 reopening party."

Mats Kolmisoppi

Det är en skam att jag under så många år (han debuterade 2001) lyckats missa Mats Kolmisoppi brilijanta författarskap. Om ni gjort samma misstag som undertecknad så ber jag er att korrigera detta misstag nu i helgen.

rasbiologi

I sportens värld återberättas det mesta som roliga anekdoter även historien om världens längsta basketspelare. En berättelse som gjort Adolf Hitler rörd till tårar http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3175&a=810495

bland det mest bisarra jag läst och det känns vädligt värdigt denna bloggs titel.

" När Fang Fengdi, en 189 centimeter lång landslagspelare i damlaget, skulle sluta sin basketkarriär, tänkte Shanghais idrottsmyndigheter att det vore bra om hennes gener gick i arv. Vem kunde hon tänkas gifta sig med? Hela hennes liv hade varit inriktat på basket, men innan hon hann börja leta efter en man hade idrottsmyndigheterna hittat en passande partner. Ansvaret för arrangerade giftermål låg på tidigare coacher. "Vi måste göra en massa arbete som äktenskapsmäklare", berättar Wang Yongfang, en tidigare ledare vid sportinstitutetet i Shanghai, i boken "Yao Ming", skriven av Brook Larmer och utgiven av Penguin Group Myndigheterna föreslog att Fang Fengdi skulle gifta sig med Yao Zhiyuan, en 208 centimeter lång jätte som också spelade basket på toppnivå. Shanghaitränarna försökte därför förmå de båda "tornen" att förstå att de var som gjorda för varandra. Det var en lagledare vid namn Liu Shiyu som förde dem samman. Han talade med dem enskilt och övertygade dem om det rätta med idén. Dessutom gav han dem kommunistpartiets godkännande. "

Jag beskyller på intet vis de som kallas sportjournalister för detta, men de är en del av något som aldrig granskas kritisk trots att de är en del av så många samhällsproblem som huliganism, rasism, homofobi, facisim och tydligen även rasibiologi. Alla som arbetar med och kring idrott borde på daglig basis fundera kring dessa problem, problematisera och intellektualisera sin egen tillvaro. Främst i ledet borde sportjournalister gå, men det verkar som (en bild som stärktes under fotbolls-em tidigare i somras) de mest är intresserad av att vara sportskalder.

Vykortsremix (eller så kommunicerade pojkar via vykort för nästan 20 år sedan)

Finns jag Öh, Öh

Sprucken budget röv

Bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä, bä

Genier foff

Haj Hej

Är ass Svettkuk

Stränderna varma och natten lång

Åderpåle Är din kudde mjölk

Ingen ville att Bill Cosby (alias Cliff Huxtable) skulle dela med sig av sitt liv i bokform. Ändå gjorde han det.

Idag såg jag världens vackraste tjej, jag dog

Hjärds Härads hembygdsförening

Ont i huvudet Finns slangen

De två kaviartuberna runkar

Twin Peaks bandet bajs

Runka lugnt Solen skiner

Ölen är god bröst

Bakfull kram

Bä på du Tyskar

Många trevliga pojkar och flickor utom en som blivit kollektivt mobbad. Ingen tycker om honom han kommer att minnas språkresan som något ont. Något som fullständigt tog knäcken på självförtroendet.

tillbaka

Har återkommit till vad somliga definerar som verkligheten efter vad som förmodligen är den bästa semestern hittils i mitt realtivt korta liv. Är själv övveraskad över den livsaptit jag känner inför hösten. Semestern gav i vanlig ordning en påminnelse om att det är detaljerna som gör storstaden, småsaker som Stockholm saknar (här har vi partytält på stureplan) samt att Sverige inte alls tillhör Europa (japp alla eu skeptiker är vinnare) men allt går att sortera in i mappen för gammal kunskap och upplevelsen från min semester behåller jag för mig själv. Jag hoppas att under veckan kunna gnälla lite på innerstadsmedelklassen samt ge er bild av hur tonåringar kommunicerade innan internet.

Konstaterar även att jag kände mig träffade av detta http://www.theatlantic.com/doc/200807/google som jag läste medan jag var uppkopplad på två datorer, tycker inte att någon skall följa det exemplet-
Konstaterar även att Lars Berge vägrar släppa nördtemat http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1495175.svd Men är det inte så att hipstern (åtminstone den svenska versionen) är en jock i gruden men har adderat lite nördfernissa? Om inte annat så blir en hipster sinom tid en jock precis som nörden. Så teorin i krönikan funkar inte riktigt.

note to self och sommaruppehåll

Jag åker i morgon på en enligt mig själv välförtjänt semsterturen i gammeleuropa. Det känns då naturligt att inte ta med datorn för att kunna skriva längs vägen (det är sånt betalbloggare alternativt välbesökta blogagre gör). något som innebär ett sommaruppehåll framt till slutet av månaden. Därför vänder sig resten av denna postning till mig själv, måste ju veta vad jag ska skriva efter semstern.

"Innerstadsmedelklassens missuppfattningar" tanken vara först att skriva om deras syn på missbrukare en syn som är präglade av myter, dumhet och naivitet. men i natt insåg jag att det finns en uppsjö arga texter att skriva när det kommer till inredningsmedelklassen i Stockholm.
Vykortsmix
Framtidsiver
Nackdelar med att nischa sig.
Avsaknaden av journalistiska texter som konstatera att det inte händer något.
Föraktet gentemot statistik.
till sist genomled igår en bedrövlig tågresa i sj:s regi de här låtarna räddade mig

Laurent Garnier - Back to my roots
Boob Holder - deep and spacey edit by gazeebo
Moodyman - Dem young sconies
Kenny Dixon Jr - Shades of Disco (1978)
Nhessingtons - You'r the summer (version by Yordas beat club)
Ricardo Villalobos- Minimoonstar (shackelton remix)
Lindstrom- The long way home (Prins Thomas remix)
Ayumi Hamasaki- Part of me (Carl Craig remix)
Life Beyond Mars (hela skivan)

Sommarmix

En trevlig sommarmix med mycket soul hittar ni http://www.residentadvisor.net/podcast-episode.aspx?id=109

Jerry Seinfeld svenskättad?

Besökte i går Grönsöö Slott och noterade då att vad som måste vara Jerry Seinfelds anfader, som hängde porträtt i ett av rummen. På grund av choken glömde jag fråga guiden om vem mannen på bilden var. Men likheten är omedelbar och ytterst slående.

natten

nattlig läsning och väntan på tröttheten
insikt om det meningslösa
tomma små medelklassidioter fyller dagarna
barnen blir smalare
inte bra de borde röka och dricka i tidiga år
stressdrömmar hur hinna med
hur planera
min mage är hård vill inte kommunciera
drömmarna stinker av en vidrig doft av nostalgi
funderar på den smygfacisim som präglar 70-talisterna

Inser att Ernst Kirchsteiger är infantil
det finns inget intellektuellt försvar för inredning bara uppgivenhet
beaktar svårigheterna med att leva ett liv i rewind
önskar att jag kunde sova
funderar på att springa men det känns utstuderat och framgånsgrikt
vill äta men fetmaskräcken är för stor, måste gå ner fem kilo i sommar
TV 4 är livsfarliga men folket börjar förstå kankse reser sig 90-talisterna då bli revolutionen blodig

funderar på Tv 4 sportens låga IQ
hur kan det kommersiella fungera som en postionering i kontrast till det usla vädret klockan 03.45 framtsår det allt mer som ett av livets stora mysterier
funderar på ordet hora och dess många användningsområden
abstinens
vi måste avskaffa bostadsrätten, att köpa en del i en förening är obegripligt för mig och endast ytterligare ett bevis för befolkningens hjärntvätt.
varför pratar vi inte om den omfattande inavel osm präglat den svenska landsbygden i generationer
längtar efter att sova på det sättet som jag gjorde innan 1984

den verkliga faran

När vi bekatar att det faktiskt kan bli så att Sverigedemokraterna tar en plats i riksdagen 2010, får vi inte glömma bort att det inte är de som på längre sikt är en fara för det svenska samhället. Den stora faran är ett parti som ironiskt nog allt mer påminner om något de tidigare framställt som sina diametrala motsats. Jag talar naturligtvis om folkpartiet som tycks ha blivit vädligt inspirerad av forum för levande historias granskning av kommunismen. Det florerar rykten om att Johan Perhsson helt snöat in på att läsa Wikipedia artiklar om det forna Sovjetunionen, allt för att hitta nya innovativa metoder att skrämma sina kolleger till tystnad med.

En som däremot lever som han lär och alltid tycks vara konskevens i sina gärningar är Björn Ranelid som idag sommarpratar för första gången. I mina ögon ter det sig märkligt att det är första gången Ranelid göra detta. Men det är väl bara ännu ett bevis för att de som vet minst om vad som är bra radio är de som är inlåsta i betongbunkern på Gärdet. Hur som helst så jag är övertygad om att det blir än av de fem bästa sommarpraten genom tiderna.

den nya tidens förmedlare

I vanlig ordning hittar vi intressanta diskussioner om den samtida kommunikationen/ journalistiken i sydsvenskan http://sydsvenskan.se/kultur/article339162.ece. Där Anders R Olsson hävdar menar på att de massiva protester som FRA lagen innebar inte vara folkligt förankrad utan var reslutat en bloggare med specialkunskaper(förenklingar av mig har dåligt med tid). Medan Anders Mildner menar på att bloggarna har ett reelt inflytande. Det märkliga är att egntligen borde dessa två herrar låtit sina texter smälta samman då båda egentligen har rätt. Bloggare har ett reelt inflytande, men dessa bloggare är knappast folkliga trots att det stora folkdjupet idag till fullo är integrerat i webb 2.0 samhället.

Den nya tidens förmedlare har sedan ett par år tillbaka växt fram (och upp) på nätet dessa män och kvinnor sätter agendan för framtiden det är vi väl alla överens om. Men lika naturligt och säkert är det att de som utvecklas till framtidens ledareskribenter som är fjärmade från folkdjupet. För när de letar hotspots i vasastan, bildgooglar Pelle Karlsson på Oksana och Chippen. Knappast något nytt under solen men i bland framställer media det som om att alla bloggare vore framtåskridande trendorakel med en vilja och förmåga att diktera samtidens villkor. Visst de märks mest men utgör en minoritet jag tror att det är vad Anders R Olsson egentligen vill säga, men texten grumlas av lite revirkissande. Att nå hela folket är det inte precis motsatsen till vad dagens samhälle handlar om och har det någonsin existerat att någon gjort det?

En vacklande elefant

Håller fortfarande på att återhämta mig rent fysiskt från årets upplaga av Sonarfestivalen, i vanlig ordning var det såklart fantastiskt,kul större delen av tiden. Men en del tendenser gick ändå att spåra, för i vanlig ordning är det på festerna utanför festivalen det händer. Som på klubben Row 14 där en man i rullstol försökte sälja ketamine (bedövningsmedel för hästar) och Oscar Mulero visade sig var en grym dj. Men i likhet med huvudmålet Sonarfestivalen tycker jag att även festerna runt omkring har tappat lite av sin fingertoppskänslan vad det gåller bokningar. Vilket innebar att en del av de tendenser vi kunnat skåda i dansmusiken det senaste året lyste med sin frånvaro i Barcelona. Sonar är en elefant bland de europeiska fesivalerna och en sådan när en sådan faller gör de det som bekant tungt.

Det kommer säkert dröja länge men det finns en tendens till lite för mycket oldies but goldies som lirar t-shirt techno och ecstasy mixar till apraka britters stora glädje. Fotbollsvärlden har i sommar fått lära sig att det nya Europa finns österut och technopubliken börjar så smått förstå att Östeuropa rymmer mer än BWO, Ingrosso house och champangesprut, jag tror det blir många svenska klubbkids som tar billigaste flyget till valfri festival i öst nästa sommar. Själv kommer jag nog stå headnodda i Barcelona ännu en gång för att sedan åka hem till barnvagnsregimen Sverige och hälsas välkommen av Izabella Scorupco modell, skådespelerska och mamma.

Bäst på festivalen: X-102 discovers the rings of saturn en koncentrerad Jeff Mills sprider sin mission.

Sämst på festivalen. Dagfestivalen på fredagen, Quiet Village framträdande visade sig vara en cd-skiva, var Matt Edwards för bakis? Någon förkalring gavs aldrig. Konono no 1 fick aldrig visum för att resa in i Spanien och fick ställa in sen var ljudet på Deepchord uselt. Allt detta sammantaget gjorde dagfestivalen fredag till en rikigt usel upplevelse.

fra antiklimax

När alliansen insåg att deras önskade målgrupp och våta dröm vit innerstads medelklass tyckte att det var en usel ide med avlyssning tog de till tillfällig reträtt i fra frågan. Alla vi som var emot det ska nog inte rop hej,

Hanne Kjöler

sammanfattar det bra.

Personligen anser jag att skadan redan är skedd, varför får jag anledning att återkomma till.
I morgon lämnar jag diskussione rom FRA och Zlatans knä bakom mig och drar till Barcelona och Sonarfestivalen. Kommer vara gammeldags och inte ha dator och blogg med mig, känns mest som en grej betalbloggaren gör. Men som vanligt när det gäller Sonar, återkommer jag på söndag/måndag med bilder och rapporter.
kram

sista dagen i en demokrati?

Det har skrivits mycket om den FRA-lag som med stor sannolikhet klubbas igenom imorgon, mycket bra en del dåligt. Jag skall inte sälla mig till den skara utan avser bara att konstatera att jag är bedrövad samt att vi har en statsminister som är tyst som en mus. En stastminister som mest verkar var rädd för att göra fel, det vore trevligt att en dag få veta vad Fredrik Reinfeldt tycker inte bara i frågan om den hemska FRA-lagen utan i allt annat.

P.S Ni bör bära svarta klädsel i morgon om avlyssningslagen klubbas igenom och börja kryptera era mejl.

läsning

Alltid lika trevligt med en ideologisk vänner i bebisfrågan

Byt namn

de nya grabbarna

Natten mellan fredag och lördag befann jag mig under 7 minuter på ett tunnelbanetåg mellan t-centralen och skanstull. Minuter som var fullt tillräcklig för att kartlägga den nya grabbigheten så pass ytligt att det nästan kan aspirera på en plats i P1:s långkörare Spanarna. Natten till ära bar jag fluga naturligtvis noggrant placerade i en modern kontext, men en fluga blir fick jag lära mig, i havet av t-shirts med tryck något att ironisera över. Självklart var det två grabbar (betonar här g) som noterade min enligt dem Sofi Farhman dikterade klädsel. Hade det varit för tio år sedan skulle det varit naturligt att dessa två härliga grabbar var två fotbolls alternativ hockeykillar. Men då denna manliga stereotyp i takt med med Stockholms ökade storstadskomplex drivits ut ur staden var det i stället ett homosexuellt par. Inget märkligt med det inget kan år 2008 kännas naturligare än att två homosexuella på ett öh, öh maner ironisera över en vädlklädd (kan inte sägas om dem) hetroman och i det stora hela är det enbart positivt förutom jag personligen har vädligt svårt för avsaknad av intelligent humor, men det är som bekant en annan historia.

Homosexuell betecknar en sexuell läggning där gillar ditt eget kön, men om vi tar bort den sexuella aspekten skulle ordet homo kunna beteckna en minoritet som inte har med sexuell läggning att göra. En tankekonstruktion som fick mig att fundera kring en framtida fiktiv minoritet. En vit hetroman i medelklassen som är intierad och ytterst kunnig på sitt ämne (obs, obs inte jag). Hans naturliga hemvist torde vara Stockholm staden med coola gayklubbar för hetrokillar i 18-års åldern som vill lära sig att krama sin kompisar. En sådan plats måste vara ideal för framtidens hetrosexuella homo.

Min analys

av det jag valde att kalla en hype kring bandet Coldplay. Med hype avsåg jag en uppvärdering av det före detta töntbandet i så kallade hipsterkretsar. Har insett att min analys var både fel och förhastade. Texten är hastverk som jag med lite perspektiv på mitt tilltag ångrar. Det inträffade ger mig anledning till eftertanke vilket med stro sannolikhet kommer att drabba kvanitet på denna blogg ytterst negativt. Medan den här bloggen vilar ett tag skall ägan mig åt bokbål, överst i högen placerar jag gamla stofiler som Bordieu och Featherstone. I stället köper ska jag köpa på mig lite mer modern kultursociologi (management)

läsning

Två texter från den svenska massmediefloran som jag tycker ni ska läsa

Anders Mildner om svårigheten att komma i kontakt med forskare

Hassan Loo Sattarvandi om förortskildringar i svensk kultur

note to self. Visa upp den mer utåtblickande sidan i din kommunikation

Hör upp SR!

I morse visade sig P 1 från sin sämre sida (subjektiv bedömning) genom att störa vår näringsrika frukost med ett reportage om att barn har blöja alldels för länge. ett segt och vädligt långt reportage där orden kiss och bajs förekommer frekvent helt utan ironi. Lite väl magstarkt för min del 06.30 på morgonen. När de sedan cirka tio minuter senare följer upp med en paneldiskussion även denna seg och utdragen började jag använda ord som inte ens lämpar sig för webben, kände jag att det fick vara nog för den här morgonen. Ganska snart ångrade jag mitt något pubertala beteende vid köksbordet och tänkte därför om. Tanken är ju att Martin 3.0 skall tänka positivt och kreativt, kläckte därför vid sjusnåret en ide, den riktar sig till Sveriges Radio som om någon anställd från betongbunkern läser det här mejla mig så kan vi snacka siffror sen. varför startar inte SR en kanal som exlusivt vänder sig till föräldrar med småbarn? Det är babyboom i landet, nisch är framtid, småbarnsföräldrar är en attraktiv målgrupp. Sen egentligen undrar jag vad SR väntar på? Dessutom bör man knyta till sig profilerna Linda Skugge och Sigge Eklund personer som tidigare profilerat sig i ämnet. Ser endast vinnare i den här ekvationen, SR jag väntar på att få komma och pitcha iden hos er!

svammel

Det fanns när helgen ännu var ung en tanke om ett resenomang som skulle utgå i från den morgonpanel bestående av Tomas Idergard, Ursula Berge och Birger Schlaug som diskuterade veckan som gått i fredagens morgonprogram (SVT) Där Idergårds påminnelse till Ursula Berge om att alla till skillnad i från dem själva inte bodde i Stockholms innerstad och därmed hade en annan syn på saker ting, skulle utgöra grunden för min analys. Den skulle ta fasta på varför vänstermedelklass är längre från landsorten en vad borgerlig medelklass är och hur det kommer sig att den är så totalt uppslukade av ett universum som endast existerar i teorin? Men om det nu någonsin fanns några avgörande slutsatser att dra utifrån detta resenomang försvann de på vägen från fredag till måndag.

I stället konstaterar jag med fotbolls-em runt hörnet att sportjournalistik endast borde få existera i två former, direktsändning (naturligtvis utan kommentatorer då de är förolämpande emot människors intelligens)eller

så här

.
Alla andra fomer av denna journalistiska avart borde om inte avskaffas så åtminstone i frågasättas.
Bilden ovan är i fall någon undrar mitt sätt att visa respekt emot den avlidne Yves Saint Laurent.

coldplayhypen

Hypen kring

Coldplays

album har inletts i Stockholm och förmodligen i dess vänort London. De baleriska klockorna har börjat ringa lite varstans, en teroetisk postionering som accentueras av att Brian Eno anlitats som producent. Personligen tycker jag att allting stannar på just ett teoretiskt plan, visst finns det en hel del Mountain of One intron men för mig blir det ändå mest myspysig indiskanrock för en regnig höstdag i slutändan. Men hypen är ur en popteoretisk synvinkel både nödvändig och väntad även om ordet baleric allt mer framstår det mest missbrukade de senaste fyra åren. En grund i vad som kallas balerica var väl från början att de lokala dj pojkarna tvingades spela vad de hade, därav en del okoventionella låtval. Vilket ger det en naturlig koppling till quilty pleasure, som var en mikrotrend för ett par år sedan. Men rötterna från denna trend möter proggdisco trenden som allt mer glider över i att hi fi musik börjar bli coolt. Där tycker jag Coldplay passar in alldels utmärkt och jag har full förståelse för att innovatörerna måste inta denna position i popuniversumet. Men jag är lite orolig över vad det gamla hederliga hobbyskrået högtalarekonstruktörerna ska känna inför denna i deras ögon oväntade klasssresa.

Lite musik att möta fredagseftermiddagen med:

Beyond the Wizards Sleeve- Words
Bruce Springsteen - Im on Fire (Cousin coles bad desire mix) femte veckan nu, på min mentala lista.
Santigao Salzar- Sci Fi Xicano
Sety- Mogane- (Guillaume and the coctu dumonts remix)
Woolfy v.s Projections- Absynth
Soulphiction- changes (like rmx)
Phantom Slasher- Woman
Mathias Kaden- Swahili

Lön

I kölvattnet av strejk med tak för lägsta lön kan jag inte låta bli att undra över relevansen med att titta på lönen per månad? Är inte lönen på arbetade timme mer intressant? Då skulle det förmodligen visa sig att de så kallade prestigeyrken är löjligt underbetalda och att tex statligt anställda är den nya ekonomiska överklassen. Men jag inser att det är att svära i den pragmatiska kyrkan så för att göra det hela ännu värre viskar jag rörlig lön...

Progressivt

När jag lyssnade på

den här

podcasten med Quiet Village förvånades jag inte över att finna Led Zeppelin i deras playlist. Ett val som är i en närmast perfekt samklang med en en viss del av samtiden. Inslag av progressiv hårdrock är postionering för en förmedlare av populärkultur 2008. Det i kombination med att förmedlaren börjat uppnå en i sammanhanget anmärkningsvärt hög ålder gör att gittaren känns hetare laptopen i år. Det är förvisso mer folkrock än progressiv hårdrock men jag finner ljudbilden nära besläktade dessutom är det väldigt bra. Jag talar om

The amazingswedes

som ni bör ge några minuter av ert surfande, vackert så det förslår.

det gamla vanliga tjatet

Känslan av att vi har två (minst) parallelt existerande kulturvärldar är knappast revoultionerande. Där den yngre som är verskam i de nya medieformerna är den som driver utvecklingen framåt. Sen har vi en gammal förstockad som klamrar sig fast vid minnet av 1968. Men som

Anders Mildner

påpekade i sitt snart två månader gamla blogginlägg pratar de unga siffror och pengar (och det gjorde de väl förr med för den delen). Visst är det till en början en frisk och behövlig postionering gentemot de gamla tankesätten, men med en lågkonjuktur i antågande känns vasastanskulturen lite tunn och behovet av andra lite mer obekväma röster gör sig återigen påmind. Någon som inte vet hur du använder Excel osv. Tjatet blir mest luddigt och trist och jag tangera vid närmare eftertanke de gamla 68:orna. Läs Mildners gamla inlägg i stället.

Jag älskar verkligen att

Lokko

aldrig ger sig i sin kamp emot melodifestivalen/eurovision song contest. Fler borde visa den viljan, för om Sverige vore ett helt friskt land borde vi ha samam inställning till skiten som de har i England. Att fallet inte är sådant behöver jag liksom inte kommentera.

p.s Roberto Bolano kombinerade förmodligen kvalite med excel så han är inte helt optimal som bidlval, men han var en underbar författare och det var länge sedan jag hade med en bild här på bloggen.

Ursprung

Alla som varit snälla (emot mig då) nog att läsa den här bloggen mer än en gång vet om att jag i likhet med flesta i Sverige har mina så kallade rötter en svensk småstad med alla dess pikanta tillbehör. Då jag tillhörde dem som aldrig riktigt förstod storheten i det lokala utan på ett tidigt stadium föredrog det globala, därför var det naturligt att dra när gymnasiet var avklarat. Eftersom jag tillhörde grupp tre av utflyttarna var det naturligt för mig att hata min hemstad. Varför ska jag alldels strax förklara men först är det på sin plats att jag redogör för de tidigare nämnda grupperna.

Grupp 1 innehåller alla de som lämnar småstaden inte för att de ogillar dess konservatism och småsinthet snarare tvärtom. Men universitetsstäderna eller huvudstaden lockar med prestigeutbildningar och goda löner. Framgångar som i gengäld kan krydda tillvaron för grannskapet är den stolte fadern eller modern koketterar med sin dotter eller sons makalösa framgångar. Dessa utflyttare har sällan eller aldrig upplevt några motgångar och är ofta sportiga till sin natur. De skulle kunna tänka sig att flytta hem igen men då de ofta träffar en likasinnade från en tvillingstad någonstans i Sverige slutar de ofta med en kompromiss (läs sommarstuga).

Grupp 2 är de som flyttar emot sin vilja, i Sverige innebär det rent historiskt att det rör sin om bruksorter. Men denna typ har än så länge varit ovanlig i jämlika lagomlandet Sverige, men det finns indikationer på att en ändring kan komma till stånd även här. Denna typ av utflyttare är ytterst ovanlig i matriket där jag kommer ifrån så jag väljer att lämna den okommenterad.

Grupp 3 den grupp jag själv tillhör innehåller en blandad kompott personer som någon gång under uppväxten insett att hemstaden är otillräcklig på ett mentalt, estetisk, politisk, etc. vis. Kort sagt småstaden suger. För invånarna i denna grupp blir det naturligt att postionera sig gentemot hemstaden. Under tonåren använder du de strategier som anses vara i bäst samklang med den samtid du inbillar dig utspelar sig någon annanstans. På min tid var det ironin, idag har jag inte en aning om vilka grepp kidsen använder sig av. När kliver in i 20 års ålder känner du att det som en ideologiskt utflyttad är nödvändigt att markera ditt avståndstagande så pass kraftfullt att du börjar hata din hemstad. En fas som brukar var fram till att säga 25 årsåldern då de allt fler börjar ge vika. Eftersom deras föräldrar nästan alltid bor kvar tvingas de om inte annat för familjefridens skull att kliva in i försoningsfasen. Det är då du kan börja uppskatta din barndoms skogar och återigen beställa capricciosa på den lokala pizzerian utan att vara ironisk. Många skulle kalla det att bli vuxen, men egentligen är det en produkt av den ständiga dialog med hembygden som oförtruttet pågått under åren som förflutit sedan de vitala tonåren. En försoningsfas fylld av revsionism. Mina föräldrar hade den goda eller dåliga (jag vacklar en aning här) att flytta från den attraktiva Skåneregionen medan jag befann mig i hatfasen. Något som för mig innebar att den ovan nämnda dialogen fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat. Något som innebär att jag för evigt är dömd till en tillvaro i den pubertalt inspirerade hatfasen. Ett faktum som allt mer bekymrar mig även om jag ofta upplever en lättnad över att aldrig riktigt passa in det stora 30 plus medelklass segmentet som barrikaderat ytan innanför tullarna i Stockholm. Men mest av allt saknar jag nog min barndoms capricciosa.

Viktig läsning

Den här

artikeln i Expressen är nyttig läsning för alla (däribland jag) som fortfarande glorifierar bananrepubliken Italien.

marknadsföring, typ

I början av året när det fortfarande var kallt och mörkt testade jag att ge ut en gammal text på print on demand förlaget Vulkan. Min tanke var till en början att inte idka någon form av marknadsföring, men det känns så otroligt omodernt så här kommer en uppmaning några månader för sent

Köp

Angående lite mer seriösa böcker:
Vissa vill gärna göra gällande att modet intellektualiserats i Sverige de senaste åren, trots det skrivs det inte mycket teori inom mode. Ett undantag utgörs av

Lars Holmberg

. Om ni intresserad av introduktion till hur du med sociologin som hjälp kan analysera mode rekommenderas boken varmt.

Sommarens disco

Åtminstone sett ur svenska ögon är förmodligen

Century

, alltså för er som gillade A Mountain of One förra året och i år gillar ni kanske Quiet Village alternativt asiatisk folkmusik. Tack Kristofer för tipset

kvällstechno

Plankar tipset från Resident Advisor men det är techno som funkar så är när det bara är sekunder kvar av veckans första dag och det lär funka på dansgolvet

Santiago Salazar

Konsensus

Instämmer i alla hyllningskörer vad det gäller två saker: Konsten att att gråta i kör är en mästerlig film, och återigen funderar jag över hur svensk film kan vara mer eller mindre sämst i världen medan danskarna är så bra? Henrik Tideman är brilijant konsensus sedan länge men har ju i veckan som bekant fått en renässans med dokumentären Tidemans straffsparkar på Sveriges bästa tv-kanal tv 8
trevlig helg

lite skryt

Har visserligen inte läst Bengt Liljegrens bok om Adolf Hitler men om jag ska tro

den här

recensionen i gårdagens DN är det old news vad det gäller slutsatserna. Faktiskt så gamla att de är identiska med de jag själv drog som gymnasist i mitt specialarbete 8en analys av Mein Kampf). Antingen var mitt arbete vädligt bra (föga troligt då det knappast förekommer bra specialarbeten) eller så är gemen mans kunskaper om Hitler så bedrövliga att de faktiskt tror på gamla myter som dålig barndom etc. Hur som helst kände jag mig i en halv sekund som intellektuell när jag läste recensionen så jag kände att det var läge att framhäva Martin 1.0 lite för ovanlighetens skull.

tidigare inlägg

Angående dagens tidigare inlägg, jag avser främst ambitionen att skriva kritik inom modejournalistiken. Tankespåret dior homme looken=feminin och gentleman= förlegad är problematisk och känns vädligt tunn. Men som sagt initiativet gläder mig!

modekritik

Jag brukar ofta muttra (mest för mig själv) om att svensk modejournalistik helt saknar kritiska inslag utan bara en form av tipsjournalistik noterar att

Dennis Dahlqvist

i Expressen faktiskt ger just relevant modekritik. Ett trendbrott månne?

Namn

Du måste bara älska den dj som delar namn med en karaktär i Twin Peaks

Jacques Renault

för er som gillar the average new york groove är han set dessutom värda en

lyssning

Pengar

I det senaste numret av

BON

(som är bra) diskuterats pengar i det numera obligatoriska samtalet mediepersoner i mellan. Intressant ämne eftersom det faktiskt berör oss alla mer eller mindre, att sen deltagarna inte säger de mest intressanta sakerna i världen är en annan sak. Ett undantag utgör dock Cecilia von Krusenstjerna som skrivit romanen En spricka i kristallen som blev en dålig tv-serie (gör inte så mycket alla svenska serier är dåliga per definition). Hon är förmodligen den enda som avviker (Ken gör det såklart men då hans uppgift i mediasverige är att avvika känns det som en del av fiktionen) bland annat berättar Cecilia att hon blivit sol och vårad. Utan att ha tillgång till statistiken vågar jag hävda att det oftast är män som sol och vårar kvinnor på pengar. Tänkte därför ovanlighetens skull vara privat på bloggen. För cirka tio år seda blev nämligen jag sol och vårad på mitt fadersarv av en kvinna (som snarare var en flicka). En händelse som påverkat långt mycket mer än vad som tycks vara fallet med Cecilia von Krusenstjerna. De rent praktiska detaljerna är uppenbara inget sparkapital innebär att du aldrig kan investera i något ( gäller allt från mp-3 spelare och uppåt). Utan du är evigt dömd till att vara beroende av familjen så länge du har en sådan. En praktisk parentes i sammanhanget är att du får dras med restskatt i ett par år också vilket innebar att jag tvingades till intetsägande sommarjobb som sedan blev till intetsägande låglöneyrke på helttid och en utveckling som fortfarande går i baktakt. Så långt de praktiska aspekterna av att ha en såväl emotionell som ideologisk kvinnorroll. Värre är att de känslor som skapats gentemot pengar för min egen del, eller snarare det trauma ekonomi faktiskt innebär för min del. I begynnelsen fanns det ett sunt förhållande till pengar som medel till frihet, kunskap, trygghet och glädje, det fanns också en tro på att det gick att tjäna pengar trots ett begränsat intellekt och avsaknad av talang. Med denna inställning var en sund ekonomi och en välmående mage en logisk följd. Efter att fått erfara att djävulen bär Axsara, är jag numera livrädd för allt vad pengar heter och blotta synen av tiokrona gör mig nervös känslan av en femhundring i min ficka får svetten att forsa. Men det värsta är att jag givit upp hoppet om att kunna tjäna pengar, den enda egenskap som krävs för att bli rik.

Men det finns som bekant inget ont som inte har något gott med sig som det heter i sagan, förlusten av min ekonomiska trygghet formade mitt nya jag Martin 2.0 som bär få likheter med Martin 1.0. Ur askan reste sig en slyngel med tendenser till att hänfalla åt militanta populärkulturell elitism. Ett personlighetsdrag som inte bara kommunicerar med mitt väsens vagga på ett ypperligt vis det har givit mig en lyckligare tillvaro, ett rikare socialt liv och en kunskap om vem jag egentligen är. Så på ett plan är jag tacksam för att jag blev sol och vårad, men förhoppningen om att en dag återigen kunna göra en budget utan att spy finns där ständigt.

P.S Nya numret av BON är som sagt bra speciellt Martin Aagårds reportage om Basshunter.
P.S Min dröm är insåg jag nu att starta något som liknar Martin Bergmans popkollo. Men det är ett kollo som skall lära ut elitism inom populärkulturen anpassat för webbsamhället där allt blivit mainstream. Vem vill köpa iden (den kostar) av mig?

Deep

Personligen tycker jag att alla ska köpa i>Sven Weisemanns

Nya ep

underbart djup dubhouse. Om inte annat för att kunna nicka i takt till nu när helgen närmar sig.

På grund av slöhet från min sida och lite oerfarenhet från festfixarnas hann jag aldrig osa till den hajpade Novellfesten i morgon. Så det blir till att satsa på att se den sympatiske eklektikern

DJ Koze

på lördag istället. Även om veckans klubbhändelse i Sverige utspelar sig på Kalmar Nation i Uppsala i morgon då Cassy svänger förbi från Berlin.

cynism

"Besynnerlig? Du...När man väl fattat vilket skämt allting är, så är det enda vettiga att vara the comedian

Så säger karaktären The Comedian i Alan Mooores mästerverk

Watchmen

som blir film nästa år, dock är jag rädd för att filmen är vädligt dålig. Men serieboken från 1987 är mästerlig och the comedians cyniska skämt går lika bra att applicera på samtiden som de någonsin gjorde under det så kallade kalla kriget.

läsning

En vän rekommnderade i helgen

den här

intervjun i Observer med Ricky Gervais. Kankse var det för att jag av olika anledninagr slarvat med den globala läsningen på sistone, men läsning av den utmärkta intervjun med Mr. Gervais var välgörande och ingav lugn hos mig. els för den höga kvaliten skull men även för att Gervais återigen framstod som sympatisk och som en man med fler storverk i vardande. Hade nästan givit upp hoppet om denne lille runde man, tyckte han hade blivit lite för mycket myten om sig själv. Idel vettiga tankar om tv-skapande med nedanstående citat i färskt minne känns det so en omöjlighet att Gervais och Merchant nästa tv-serie kommer att bli dålig:

"'We wanted to show, for instance, that the sexual revolution was only really going on in Carnaby Street. Not Swindon. Not Reading. It is, essentially, about blue-collar people getting white-collar jobs.' And it is about people who would live and die in one town. 'Which was one of the big differences between then and now,' he says. 'So much, we forget, was door to door. Ten pence for a duster, the man from the pools, the insurance man; people saving a penny a time for their funeral. Tens of thousands of people knocking on doors. Also, you would get married at 18 and still live with your mum. And then, at that time, some would watch the telly, have their eyes opened to different countries. There's a line in it where we have a character being asked, "What do you want to go abroad for, there are parts of Reading you haven't seen?", so it's a bit like that."

Slog precis undrar vilken bild som skulle tona fram av Sveriges store man inom humorn David Batra om DN eller Svenskan gjorde en längre och välskriven intervju med honom.