Pengar

I det senaste numret av

BON

(som är bra) diskuterats pengar i det numera obligatoriska samtalet mediepersoner i mellan. Intressant ämne eftersom det faktiskt berör oss alla mer eller mindre, att sen deltagarna inte säger de mest intressanta sakerna i världen är en annan sak. Ett undantag utgör dock Cecilia von Krusenstjerna som skrivit romanen En spricka i kristallen som blev en dålig tv-serie (gör inte så mycket alla svenska serier är dåliga per definition). Hon är förmodligen den enda som avviker (Ken gör det såklart men då hans uppgift i mediasverige är att avvika känns det som en del av fiktionen) bland annat berättar Cecilia att hon blivit sol och vårad. Utan att ha tillgång till statistiken vågar jag hävda att det oftast är män som sol och vårar kvinnor på pengar. Tänkte därför ovanlighetens skull vara privat på bloggen. För cirka tio år seda blev nämligen jag sol och vårad på mitt fadersarv av en kvinna (som snarare var en flicka). En händelse som påverkat långt mycket mer än vad som tycks vara fallet med Cecilia von Krusenstjerna. De rent praktiska detaljerna är uppenbara inget sparkapital innebär att du aldrig kan investera i något ( gäller allt från mp-3 spelare och uppåt). Utan du är evigt dömd till att vara beroende av familjen så länge du har en sådan. En praktisk parentes i sammanhanget är att du får dras med restskatt i ett par år också vilket innebar att jag tvingades till intetsägande sommarjobb som sedan blev till intetsägande låglöneyrke på helttid och en utveckling som fortfarande går i baktakt. Så långt de praktiska aspekterna av att ha en såväl emotionell som ideologisk kvinnorroll. Värre är att de känslor som skapats gentemot pengar för min egen del, eller snarare det trauma ekonomi faktiskt innebär för min del. I begynnelsen fanns det ett sunt förhållande till pengar som medel till frihet, kunskap, trygghet och glädje, det fanns också en tro på att det gick att tjäna pengar trots ett begränsat intellekt och avsaknad av talang. Med denna inställning var en sund ekonomi och en välmående mage en logisk följd. Efter att fått erfara att djävulen bär Axsara, är jag numera livrädd för allt vad pengar heter och blotta synen av tiokrona gör mig nervös känslan av en femhundring i min ficka får svetten att forsa. Men det värsta är att jag givit upp hoppet om att kunna tjäna pengar, den enda egenskap som krävs för att bli rik.

Men det finns som bekant inget ont som inte har något gott med sig som det heter i sagan, förlusten av min ekonomiska trygghet formade mitt nya jag Martin 2.0 som bär få likheter med Martin 1.0. Ur askan reste sig en slyngel med tendenser till att hänfalla åt militanta populärkulturell elitism. Ett personlighetsdrag som inte bara kommunicerar med mitt väsens vagga på ett ypperligt vis det har givit mig en lyckligare tillvaro, ett rikare socialt liv och en kunskap om vem jag egentligen är. Så på ett plan är jag tacksam för att jag blev sol och vårad, men förhoppningen om att en dag återigen kunna göra en budget utan att spy finns där ständigt.

P.S Nya numret av BON är som sagt bra speciellt Martin Aagårds reportage om Basshunter.
P.S Min dröm är insåg jag nu att starta något som liknar Martin Bergmans popkollo. Men det är ett kollo som skall lära ut elitism inom populärkulturen anpassat för webbsamhället där allt blivit mainstream. Vem vill köpa iden (den kostar) av mig?