tidigare inlägg

Angående dagens tidigare inlägg, jag avser främst ambitionen att skriva kritik inom modejournalistiken. Tankespåret dior homme looken=feminin och gentleman= förlegad är problematisk och känns vädligt tunn. Men som sagt initiativet gläder mig!

modekritik

Jag brukar ofta muttra (mest för mig själv) om att svensk modejournalistik helt saknar kritiska inslag utan bara en form av tipsjournalistik noterar att

Dennis Dahlqvist

i Expressen faktiskt ger just relevant modekritik. Ett trendbrott månne?

Namn

Du måste bara älska den dj som delar namn med en karaktär i Twin Peaks

Jacques Renault

för er som gillar the average new york groove är han set dessutom värda en

lyssning

Pengar

I det senaste numret av

BON

(som är bra) diskuterats pengar i det numera obligatoriska samtalet mediepersoner i mellan. Intressant ämne eftersom det faktiskt berör oss alla mer eller mindre, att sen deltagarna inte säger de mest intressanta sakerna i världen är en annan sak. Ett undantag utgör dock Cecilia von Krusenstjerna som skrivit romanen En spricka i kristallen som blev en dålig tv-serie (gör inte så mycket alla svenska serier är dåliga per definition). Hon är förmodligen den enda som avviker (Ken gör det såklart men då hans uppgift i mediasverige är att avvika känns det som en del av fiktionen) bland annat berättar Cecilia att hon blivit sol och vårad. Utan att ha tillgång till statistiken vågar jag hävda att det oftast är män som sol och vårar kvinnor på pengar. Tänkte därför ovanlighetens skull vara privat på bloggen. För cirka tio år seda blev nämligen jag sol och vårad på mitt fadersarv av en kvinna (som snarare var en flicka). En händelse som påverkat långt mycket mer än vad som tycks vara fallet med Cecilia von Krusenstjerna. De rent praktiska detaljerna är uppenbara inget sparkapital innebär att du aldrig kan investera i något ( gäller allt från mp-3 spelare och uppåt). Utan du är evigt dömd till att vara beroende av familjen så länge du har en sådan. En praktisk parentes i sammanhanget är att du får dras med restskatt i ett par år också vilket innebar att jag tvingades till intetsägande sommarjobb som sedan blev till intetsägande låglöneyrke på helttid och en utveckling som fortfarande går i baktakt. Så långt de praktiska aspekterna av att ha en såväl emotionell som ideologisk kvinnorroll. Värre är att de känslor som skapats gentemot pengar för min egen del, eller snarare det trauma ekonomi faktiskt innebär för min del. I begynnelsen fanns det ett sunt förhållande till pengar som medel till frihet, kunskap, trygghet och glädje, det fanns också en tro på att det gick att tjäna pengar trots ett begränsat intellekt och avsaknad av talang. Med denna inställning var en sund ekonomi och en välmående mage en logisk följd. Efter att fått erfara att djävulen bär Axsara, är jag numera livrädd för allt vad pengar heter och blotta synen av tiokrona gör mig nervös känslan av en femhundring i min ficka får svetten att forsa. Men det värsta är att jag givit upp hoppet om att kunna tjäna pengar, den enda egenskap som krävs för att bli rik.

Men det finns som bekant inget ont som inte har något gott med sig som det heter i sagan, förlusten av min ekonomiska trygghet formade mitt nya jag Martin 2.0 som bär få likheter med Martin 1.0. Ur askan reste sig en slyngel med tendenser till att hänfalla åt militanta populärkulturell elitism. Ett personlighetsdrag som inte bara kommunicerar med mitt väsens vagga på ett ypperligt vis det har givit mig en lyckligare tillvaro, ett rikare socialt liv och en kunskap om vem jag egentligen är. Så på ett plan är jag tacksam för att jag blev sol och vårad, men förhoppningen om att en dag återigen kunna göra en budget utan att spy finns där ständigt.

P.S Nya numret av BON är som sagt bra speciellt Martin Aagårds reportage om Basshunter.
P.S Min dröm är insåg jag nu att starta något som liknar Martin Bergmans popkollo. Men det är ett kollo som skall lära ut elitism inom populärkulturen anpassat för webbsamhället där allt blivit mainstream. Vem vill köpa iden (den kostar) av mig?

Deep

Personligen tycker jag att alla ska köpa i>Sven Weisemanns

Nya ep

underbart djup dubhouse. Om inte annat för att kunna nicka i takt till nu när helgen närmar sig.

På grund av slöhet från min sida och lite oerfarenhet från festfixarnas hann jag aldrig osa till den hajpade Novellfesten i morgon. Så det blir till att satsa på att se den sympatiske eklektikern

DJ Koze

på lördag istället. Även om veckans klubbhändelse i Sverige utspelar sig på Kalmar Nation i Uppsala i morgon då Cassy svänger förbi från Berlin.

cynism

"Besynnerlig? Du...När man väl fattat vilket skämt allting är, så är det enda vettiga att vara the comedian

Så säger karaktären The Comedian i Alan Mooores mästerverk

Watchmen

som blir film nästa år, dock är jag rädd för att filmen är vädligt dålig. Men serieboken från 1987 är mästerlig och the comedians cyniska skämt går lika bra att applicera på samtiden som de någonsin gjorde under det så kallade kalla kriget.

läsning

En vän rekommnderade i helgen

den här

intervjun i Observer med Ricky Gervais. Kankse var det för att jag av olika anledninagr slarvat med den globala läsningen på sistone, men läsning av den utmärkta intervjun med Mr. Gervais var välgörande och ingav lugn hos mig. els för den höga kvaliten skull men även för att Gervais återigen framstod som sympatisk och som en man med fler storverk i vardande. Hade nästan givit upp hoppet om denne lille runde man, tyckte han hade blivit lite för mycket myten om sig själv. Idel vettiga tankar om tv-skapande med nedanstående citat i färskt minne känns det so en omöjlighet att Gervais och Merchant nästa tv-serie kommer att bli dålig:

"'We wanted to show, for instance, that the sexual revolution was only really going on in Carnaby Street. Not Swindon. Not Reading. It is, essentially, about blue-collar people getting white-collar jobs.' And it is about people who would live and die in one town. 'Which was one of the big differences between then and now,' he says. 'So much, we forget, was door to door. Ten pence for a duster, the man from the pools, the insurance man; people saving a penny a time for their funeral. Tens of thousands of people knocking on doors. Also, you would get married at 18 and still live with your mum. And then, at that time, some would watch the telly, have their eyes opened to different countries. There's a line in it where we have a character being asked, "What do you want to go abroad for, there are parts of Reading you haven't seen?", so it's a bit like that."

Slog precis undrar vilken bild som skulle tona fram av Sveriges store man inom humorn David Batra om DN eller Svenskan gjorde en längre och välskriven intervju med honom.

Till vuxna som dricker mjölk.

jag minns min femtonårsdag av en anledning det var dagen då det inte längre var nödvändigt att dricka den avskyvärda drycken mjölk (du hade växt färdigt etc.) Dock finns det gott om människor i vårat land som är vuxna och dricker mjölk, det är inte bara ett onormalt beteende, det är något som djupt bekymmrar mig.

Mjölk är en symbol för fascisism, ett tvång i från ett förlegat samhälle. Att dricka mjölk efter det att du fyllt 15, är djupt stört och vädligt osmakligt. Därför måste vi stigmatisera mjölkdrickandet och göra det svårt för alla som dricker mjölk, lägre lön, sterilisering etc.

Ok, jag överdriver i vanlig ordning, men jag är till viss del ärlig ni som är vuxna och dricker mjölk sluta med det. Inte bara för att det är ett tecken på dålig smak, det är dessutom ett tecken på att du inte frigjort dig från folkhemmet, ett problem långt allvarligare än eventuella smakhierarkier.

kulturellt kapital

Amanda Svensson

är väl litteratur sveriges hetaste 20-åring sedan Karin Ström. Först gladde jag mig åt att en vanlig tonåring kunde komma från ingestans, men noterade i morgonens tidning att Expressens kulturchef Per Svensson är pappa till Amanda. Kulturellt kapital skriker Pierre Bourdieu från graven. Så frågan kvarstår är det möjligt att slå igenom utan någon kapitalform, förmodligen inte. Är jag bitter? Är jag avundsjuk? Ett rungande ja på båda påståendena.

Vila

Min aktivitet på den här bloggen kommer att vara ringa den närmaste tiden då de kreativa krafterna inte är det som utmärker mig för tillfället. I stället försöker jag hålla humöret uppp och fira vårens ankomst med Quiet Villages album och hoppas på en islossning.

Verkligheten

Är inte bara ett ord jag använt alldels för många gånger, det är ett fenomen som vi göra allt för att förtränga. En existens så sövande och intetsägande att vi ständigt måste omforma den, förneka den och ändra dess dramaturgi till okänlighet. Eftersom dess rätta ansikte skrämmer oss från vettet är lögnen om detsamma vad som håller oss vid liv. Därför är omedvetenheten om vår egen obegåvning en nödvändighet för överlevnad. Jag är ett exmpel på när verkligheten dessvärre har tagit en allt för stor plats. Av den enkla anledningen att jag till skillnad i från alla andra totalt obegåvade människor (vi är sjukt många) av någon outgrundlig anledning är smärtsamt medveten om mitt eget tillkortakommande. Så i stället för att göra idioterna sällskap i ankdammen stirra jag den groteska lögnen i ögonen, men det är för sent att simma tillbaka till strandkanten och sälla sig till fåren. När jag försöker beskriva det framgår min obegåvning med en kraftfull tydlighet, dessvärre försvinner budskapet och ropet på hjälp i alla de klicheer som tangetbordet staplar upp framför mig.

chefskap

I stora delar av världen är Ricky Gervais gestaltning av mellanchefen David Brent humorhistoria, i Italien är David Brent premiärminister. Känns lite sorgligt att landet där jag som åttaring förstod storheten med miljonstäder, är ett land du på intet vis kan ta på allvar.

kommentar

Jag finner kommentaren av Viggo Cavling (hurvida det nu verkligen är han tänker inte jag försöka utröna) på

Martin Jönssons

blogg intressant. För även om jag personligen uppskattar Jönsson blogg är jag rädd för att väldigt få (mediebubblan undantagen) läser den. Precis när jag är i färd med att analyserar detta, inser jag det meningslösa att på Sveriges minst lästa blogg (den här) skriva om något sådant. För vad gör det att 200 000 dumbommar läser blondin och schulman bloggar? Visst det är där pengarna hamnar men allt den andra finns kvar, nöjer mig med det, idag...

för er som glömt bort

Som liten var tv:n i centrum för mig och de mediokra dagrna som barn på den skånska landsbygden kryddades med smått naiva drömmar om att skriva tv-manus, något som helst skulle ske i USA. Känslan av magi infinner sig sällan längre och jag har blivit mer realistisk till min natur. Men en serie som fortfarande får mig att i dagdrömmen placerar mig själv i det stora landet i väster är

30 rock

. Då manusstrejk innebar ett uppehåll mitt i säsong två hoppas jag inget missat att den har startat igen idag och jag kan se fram emot en vår där den naiva pojken åter får en central roll i mitt liv.

R ' n ' B

Min relation till r'n'b är en aning splittrad, genre har aldrig haft en framskjuten position i någon av mina skivsamlingar, men att kalla den betydelselös i min livshistoria gör sig inte. Vid rätt tillfälle är en kommersiell r'n'b låt ovärderlig, personligen gillar jag inte uptempo r'n'b vars syfte är att du ska dansa, när det finns så mycket bra dansmusik varför dansa till något som är mediokert? Jag gillar de som snuddar vid balladfacket, smörlåtarna som i stället för att värja för klichéerna omfamnar dem. de banala kärlekstexterna som du en dag då allt känns eländigt faktiskt kan översätta så att de passar din egen kontext.

Men framför allt måste det finnas en bra video till, en video som inte heller ska värja för klichéer, men även innehålla den nödvändiga r'n'b motsägelsen. Låten som när jag får bestämma handlar om obesvarad alternativt förlorad kärlek framförs i videon med ett självförtroende om sin egen sexighet som står i total kontrast till budskapet i texten. När detta uppfylls är r'n'b vid rätt tillfälle oemotståndlig och attraherar oavsett du vill det eller ej den där lilla idioten inom dig som önskar att allt inte behövde vara så komplicerat. Han eller hon som vill att vi alla ska kolla på musikvideor och att informationsflödet skall vara begränsat. Därför gjorde sig r'n'b i mitt tycke mycket bättre på 90-talet när MTV och ZTV fortfarande spelade en roll. Därför känns det naturligt att hämta min egen favorit från 1993

Boyz II Men

som spelar på Berns i kväll uppfyller inte bara alla min krav på en r'n'b låt, de adderar dessutom en portion av den så förhatliga nostalgin, de tränger igenom mitt immunförsvar och får mig att minnas en jul innan död och dumhet utplånade våra släkt högtider. En jul då jag positionerade mig själv i grungefacket men i smyg älskade cd-singeln jag gav min kusin.

Mariah Carey

We belong together är visserligen från 2005 vilket är att beklaga, Mariah borde gjort denna låt tio år tidigare då hade den varit etta på min lista (som bara innehåller två låtar). Men i övrigt innehåller såväl låt som video alla de ovan beskrivna och nödvändiga ingredienser.

Enligt

Typealyzer

är den här bloggen att kategorisera som analytisk och strategisk, jag tackar och önskar att framför allt det sistnämnda hade överensstämt med verkligheten.

Sent skall syndarna vakna

Kommer ni håg förra året (eller var det 2006 allt smälter samman i samtidens allt mer ointressanta popkulturella smältdegel)då vädligt många på kultur och nöjessidor lyfte fram Alex Schulman som en begåvad nyskapare. Själv vill jag minnas det som om jag kommenterade för var det var, en vanlig svennkille som gillar 90-tals ironi och gör den folklig för att folk på landsbygden utvecklas i ultrarapid. Nu när han tillsammans med sin lillebror som får anses utgöra genomsnittet av den svenske mannen lanserar en pastisch på Spermaharen tycks tonen likna min egen för ett år sedan. Intressant, ett tecken på lågkonjktur kanske, det vill säga allt funkar inte längre vilket leder till att kritikerkåren återigen kan distansiera sig från folket och då krypa in i sina hälsosamma grotthålor?

Fredrik Strage

är bekymmrad över att ingen i Stockholm bryr sig om bristolsoundet längre. Visserligen är DN en lokaltidning, men när det gäller musik känns det bisarrt att inte lyfta blicken utanför Stockholms innerstad. Jag delar dina tankar Strage men det gäller bara finniga hipsters i Sveriges huvudstad (för övrigt en märklig postionering) som är så hopplöst omoderna att de låter andra diktera deras liv trots att funktionen av filter idag är totalt meningslös. (Minilouge gjorde en edit på Massive Attack redan 2006 och de är från Sverige.) Vi finner influenser från Bristolsound och drum and bass i våra dagliga flöden. Stockholm är inte världen.

Surgubben som jobbar på att försvinna.

Fö er som tänkte dansa i natt

i ordning som skulle kunna betecknas som random.
jaxson- shit happenz
rhadoo- slagare
basti grub- goran glimbel
youro and trago- primary roots (redshape remix)
Francesco Tristano- Melody (C2 remix)
gui boratto- haute couture
paolo driver- takashi
e bridge – altossucios
luna city express- seven (agnes club mix)
H..O.S.H- Steppenwolf (Jerome Sydenham blacktro remix)
modul and denim- evergreen

hälsningar från en omodern vit medelklassman

i stället för text

pudel

Jag tar tillbaka allt och köper en enkelbiljett

Vargen

plantskolan sverige

Peter Stormare hade tydligen kritiserat sitt gamla hemland något som tydligen föll

Maria Abrahamsson

i smaken. Inget som överraskar, men känns inte sådan utspel lite som schlagerfestivalen otidsenligt, trist etc. Visst är det så att myndigheter i Sverige utgår i från att vi alla är korkad och inte ens kan gå på toaletten själva, det har även jag personlig erfarenhet av (ganska mycket också skulle jag hävda). Men samtidigt är Sverige ett litet men välskött land med ett språk som är meningslöst (tydligen vill vissa försvara detta,ett märkligt ställningstagande 2008) men vi har väldigt goda förutsättningar att lyckas internationellt i den globaliserade världen. Vilket gör att de som verkligen vill slå mynt av sin begåvning kan göra som Peter Stormare söka lyckan i ett annat land. För tjugo år sedan kunde hans utspel betytt att han upplyste oss något, men idag vet troligen 15-åringarna på Östermalm mer om LA än Stormare. När jag var ung och idrottintresserad (primärt fotboll) talades det ofta om mindre klubbar som agerade planstkolor åt de stora och rika klubbarna. Vilket innebar att de producerade duktiga spelar som sedan började spela för de andra klubbarna som kunde skörda de ekonomiska frukterna av spelarnas skicklighet. Så tycker jag att vi ska betrakta oss som ett enda stort Norrland, den enda naturliga självbilden Sverige skall vara ett utflyttningsland när det gäller spetskompetens, det är en normal utveckling som alla bör välkomna. Sedan får vi medelmåttor hålla oss varma tillsammans framför brasan, som bränsle använder vi vårt eviga gnäll.

det här

har lyfts fram på några inflytelserika bloggar idag, lite småkul men är det inte dags att betrakta författare som Philip Roth som grabblitt? Nej säger någon det är deckare, knappast deckare är unisex, nej säger en annan män läser inte. Det stämmer säger jag men de räknar vi dagen till ära som statistiskt bortfall. Kvar är den ur bane killen (som är mer grabbig än vad han vill erkänna) som läser tex Philip Roth, såldes grabblitt. Den här pustlustiga analysen är säkert redan gjord, förmodligen av någon svensk i London, New York eller Tokyo.