kulturkonsumtion

Har varit utsökt i helgen, fredagen innebar filmfestival där de ofrivilliga och Hunger stod på schemat. Den förstnämnda leverarade det jag förväntade mig och stärkte bilden av att Ruben Östlund tillsammans med Farväl Falkenberg är den svenska filmens framtid. Skildringarna av hur vårat beteende färändras (oftast till det sämre) i grupp balanserade hela tiden perfekt på gränsen mellan skratt och djupt allvar. Dessutom har Ruben Östlund vågat bryta med det tradtionella berättandet, något jag till skillnad från den engelskt talande mannen i publiken som skällde ut Östlund under frågestunden, uppskattar.

Steve Mqueens (konstnären alltså) regidebut Hunger är tveklöst årets film. Varje bildsekvens är gjord med perfektionen som mål och det lyckas konsekvent, till slut bli även den mänskliga avföringen till något vackert. Dessutom är det en historia som i likhet med Östlunds berättar något om oss människor, här hur den ideoligiska kampen lätt blir till en personlig. Allt kryddat med strålande manus och skådespelare insatser. En bättre rekommendation än min finner ni här

Gårdagen förgylldes med en SVT Play (som faktiskt funkade för en gångs skull) sändningen av fredagens Beckman, Ohlson och Can
förutom att samtids underhållaren Björn Ranelid höll hov överraskades jag av att Schyfferts korrekta definition av pretentiösa inte var självklar för de övriga. För mig är det självklart att det innebär att ha höga prentantioner men att missa med att nå dit. Kay Pollaks deltagande var lite märkligt, mest för att jag mer ser honom mer som ondskefull än som ett pretto. Då jag personligen alltid funnit honom vara nära Max Webers defintion av sekt, dessutom verkar han i tradition av människor som tror sig tala till alla och tror sig funnit ett svar. Ett intryck som stärktes efter programmet. Men det var god underhållning med en hel del intressanta frågeställningar i ett program som gärna hade fått vara längre.

Om att leva med dödsångest

Jag pensionsparar inte och kommer med stor sannolikhet aldrig att göra det, i de irrationella delarna av min hjärna finns det ingen anledning till att agera som en fullfjädrar 30+ i en Brommavilla. Båda min biologiska föräldrar dog när de var 57 år av två sinsemellan olika men lika ovanliga och obotliga versioner av folksjukdomen cancer. En naturlig slutsats för egen del har därför varit att utgå i från att mitt liv tar slut vid 57 års ålder. Vilket faktiskt innebär att jag redan levt mer än hälften av mitt liv (det är såldes inte fel att betrakta mig som en del av medelåldersgruppen). Förvisso en egen konstruerad sanning men likväl en av de få saker i livet jag faktiskt tror på, faktum är att jag är lika orubblig i min tro på min egen död som den religiösa fanatikern är i sin tro på Gud. Även om jag föreställer mig att dennes tro generar i mervärden som hopp, lugn och andra närliggande floskler. Min egen övertygelse leder till stress och en ångest som stundtals är avgrundsdjup. Även om ångest är konstant så har den sina toppar och dalar. För en månad sedan var jag förkyld/hade någon form av virus som regerade i min medelålderskropp. För mig ett uppenbart tecken på att liemannen knackade på min dörr och undrade om jag var redo för ett parti schack, ett spel vars regler jag aldrig behärskat. Min obotliga cancer gick denna gång att bota med hjälp av hostmedicin och ångesten dämpades tillfälligt. Idag ska min fru till läkaren, en rutinkontroll skulle den rationella mannen i Brommavillan avfärda det hela med för mig är det ett problem av en helt annan magnitud. För det är inte egentligen inte min egen dödlighet som skrämmer mig mest även om den ockuperar delar av min hjärna alltför ofta, det är dom som står mig nära som är det centrala i min rädsla. Så samtidigt som jag försöker analysera inredningsbranschen balansera jag på kanten min egen fantasis avgrund. Ett veritabelt helvete befriat från självhjälpsfilosfins vegeterande på dumskallarnas sammansvärjning. En plats där det bara finns utrymme för mig och mina tankar och deras rädsla för det okända. Mitt rationella jag är fullt medveten om egoismen och dumheten i det är inlägget och att det inte lurar några faror bakom hörnet i mitt trygga innerstadsliv. En del av mig själv som de närmaste timmarna får stå tillbaka för en egoistisk rädsla och mitt livs stora skräck och trauma döden. Jag har inte ork och tid med det här har trots allt bara 26 år kvar att leva.

Till min fru: Om du läser det här så ber jag om ursäkt för att jag fläcker ut min dumhet i någon slags offentlighet. Men jag älskar dig överallt annat och du känner min rädsla till skillnad från omvärlden.
Älskar dig.

söndag

I dagens DN (pappersupplagan) har Emil Arvidson en kort text om Malcolm Gladwells nya bok Outliers. Texten avslutats med den helt riktiga iakttagelsen att samtiden vill instruktionsmanualer. En observation som stärks av floderna med självhjälpslitteratur som undergräver människors förmåga till att utveckla ett självständigt intellekt. Samma anda tycks prägla de mängder av böcker som forslas ut inom trendämnet kulturekonomi (där Gladwells hör hemma). Ett till grunden intellektuellt vädligt intressant ämne med böcker som snarare komplicerar än förenklar, men den samtid som bland annat möter mig varje dag är fylld med människors som vill ha manualer svart på vitt om du så vill. Fullt förståligt i ett informationsstressat samhälle, men avslutningen Arvidsons utmärkta notis fick mig att fundera på det ytterst oroande i att personer i 20 årsåldern i upprullade jeans vill ha manualer för hur de ska leva. I ett sådant klimat frodas mörkret.

Såg i går det relativt mediokra tredje avsnitt av 30 rocks tredje säsong, vad jag tror förstörde för mig var gästspelet av de mediokra Jennifer Aniston. Som alla (här på riktigt) vet slog igenom med Vänner på 90-talet, en serie vars storhet jag aldrig insåg, för mig var det en ointressant sit-com riktad till människors som saknade ambitioner med sin populärkuluturella diet. Vilket så småningom ledde till att jag började tycka illa om serien, ser det därför som en oroande tendens att Aniston dyker upp i 30 rock.

Ljuset i det stockholmska höstmörkret är i vanlig ordning filmfestivalen, första dagen visas Ruben Östlunds nya film de ofrivillga, eftersom jag i mångt och mycket förkroppsliga ordet patetisk (något jag är väldigt glad över) så vill jag fast det med all sannolikhet är helt fel se Ruben Östlund som en själsfrände. Dels för att han i sin nya film bearbetar en av mina gamla favoritteorier att människor i grupp är helt andra och ofta mycket dummare individer. En ansats som bara den borde föranleda att jag kysser honom om under veckan lyckas komma tillräckligt nära. Men för tillfället baserar jag kanske främst denna barnsliga tanke på hans uttalande i intervjun han gav i novembernumret av Rodeo. Ett citat i varje som jag tänker bära med mig den gråmulna söndag:

" Musikaler är fan det vidrigaste jag vet... Jag hatar också allsång på Skansen. Jag har inte lust att sjunga i kör och känna den där gemenskapen. Jag kan känna att jag är lite tråkig där. Men jag blir nästan aggressiv av tanken på att sitta tillsammans och sjunga i kör. Det hör väl i hop med en önskan om att vara individuell, om att visa att man är fristående, har egna tankar eller.... Grodorna och människorna är ju de enda som sjunger i kör."

P.S bilden är helt offtopic det är bara jag som för några sekunder blev helt uppfylld av mig själv.

samtidens ding ding värld

Visade just på svt debatt med janne josefsson var freakshow i relatid, magi

bisarr samtid

Att det finns personer som läser tidningen King är något mitt förstånd aldrig lyckats reda ut. Men efter att läst den här krönikan inser jag att de nått nya lågvattenmärke inom genre svenska herrmagasin. Vilket nästan föranleder en läsning.
Något helt annat känns som Malmö blir 2009 års Göteborg det vill säga den svenska stad som kommer att hajpas mest av Stockholm i det extremt centraliserade Sverige nästa år. Sist det begav sig var väl i början 00-talet då Malmö fick rollen som Sveriges Berlin, vad blir det denna gång?

Magi

har väntat i flera år på den definitiva uppgörelsen med den typ av musikjournalistik som blivit mattad med krystade referenser. har drömt om att kunna skriva det själv men som tur var fanns det någon som hade kompetensentack Johanna Karlsson

november

Jag är djupt förundrad och skeptiskt till alla de människor (de är faktiskt ett par stycken) som verkar glada i nu under november som vi alla vet är den stora prövningen för människor boendes norr om Berlin. Jag är fullständigt övertygad om att de är djupt störda, så tänk på det bakom varje november leende gömmer sig en psykopat eller bäst fall bara någon som är korkad.

mitt tjat

genom åren om vikten av god kulturell diet känns nu över tack vare Sarah Palin insatser under hösten. Tack Sarah, du visade alla att jag hela tiden hade rätt.

insikter

Denna vecka har faktiskt givit mig värdefulla insikter, kan inte minnas sist det skedde, känns utan att ta till överord ganska bra.
Den moderna discon har vädligt länge orienterats utifrån värdena fjord, multikulti och softrock, borde det inte vara så att soulen snart tittar in på ett litet hörn?

tänka utanför boxen

Mitt taffliga försök till en intressant överskriften är egentligen ett uttryck som förlorat sin kraft på grund av alla de miljarder freakenomics som använt det några gånger för mycket. Men om vi för en stund väljer att ta uttrycket på allvar så slår det mig dagligen att det fortfarande är de som har sin naturliga hemvist utanför den kommersiella produktionen av populärkultur som kan aspirera på att uppfylla grundkraven. Personer som genom sin egen nyfikenhet tränat sin analysförmåga, sitt kritiska tänkande och abstraktionsförmåga. Nu handlar förvisso världen mer än någonsin om att passa in och gör så som andra vill men jag har en naiv tro på att det unga personer som uppfyller dessa kan bidra med verk som kan betyda något om tio år. Till skillnad i från de som följer råd och rekommendationer, för dem återstår bara kortvariga hits.