Har varit utsökt i helgen, fredagen innebar filmfestival där de ofrivilliga och Hunger stod på schemat. Den förstnämnda leverarade det jag förväntade mig och stärkte bilden av att Ruben Östlund tillsammans med Farväl Falkenberg är den svenska filmens framtid. Skildringarna av hur vårat beteende färändras (oftast till det sämre) i grupp balanserade hela tiden perfekt på gränsen mellan skratt och djupt allvar. Dessutom har Ruben Östlund vågat bryta med det tradtionella berättandet, något jag till skillnad från den engelskt talande mannen i publiken som skällde ut Östlund under frågestunden, uppskattar.
Steve Mqueens (konstnären alltså) regidebut Hunger är tveklöst årets film. Varje bildsekvens är gjord med perfektionen som mål och det lyckas konsekvent, till slut bli även den mänskliga avföringen till något vackert. Dessutom är det en historia som i likhet med Östlunds berättar något om oss människor, här hur den ideoligiska kampen lätt blir till en personlig. Allt kryddat med strålande manus och skådespelare insatser. En bättre rekommendation än min finner ni här
Gårdagen förgylldes med en SVT Play (som faktiskt funkade för en gångs skull) sändningen av fredagens Beckman, Ohlson och Can
förutom att samtids underhållaren Björn Ranelid höll hov överraskades jag av att Schyfferts korrekta definition av pretentiösa inte var självklar för de övriga. För mig är det självklart att det innebär att ha höga prentantioner men att missa med att nå dit. Kay Pollaks deltagande var lite märkligt, mest för att jag mer ser honom mer som ondskefull än som ett pretto. Då jag personligen alltid funnit honom vara nära Max Webers defintion av sekt, dessutom verkar han i tradition av människor som tror sig tala till alla och tror sig funnit ett svar. Ett intryck som stärktes efter programmet. Men det var god underhållning med en hel del intressanta frågeställningar i ett program som gärna hade fått vara längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar