Hantverkare

Är som bekant ett eget släkte, dessvärre ett släkte som jag aldrig kommit överens med, dåliga dagar kan jag gå så långt som att hävda att jag faktiskt hatar dessa män (det är ju oftast män). De är en slags hybrid emellan den gamla arbetarklassen och den gamla överklassen sämsta sidor. Hantverkaren utmärker sig genom sin vilja att postionera sig, en vilja så starka att den borde avrit värd ett eget kapitel i alla Pierre Bourdieu böcker som någosin givits ut. Trots en begränsad verbal förmåga tar det första bästa tillfälle i akt att bevisa sin yrkesmässig överlägsenhet, genom att slänga sig med termer såsom namn på polsktillverakade skruvar. För den drabbade blir det en mycket märklig upplevlse då man plötsligt reduceras till en konkurrenade hantverkare i en slags tuppig alfa-hanne fejd. Detta trots att den drabbade aldrig hållit i en hammare. För att ytterligare markerar sitt värde i samhällsbygget så fortsätter hantevkaren att på klassiskt manligt maner muttra för sig själv och mumla om diverse hinder. Dessa hinder består ofta i att huset inte är konstrurerat för ett digitalt telefonnät, eller att dörren är tysktillverkad, och inte svensktillverakad. Som allt borde vara enligt hantverkaren, som är märkligt gammeldags i sin syn på nationalstaten. Eftersom hanteverkaren är så överlägsen den vanlige mäninskan så kan obehindrat plocka upp sin okrossbara Ericsson telefon och ring upp sin fru för att diskutera om de ska köpa nöt elelr fläskfärs till fredagsmiddagen (hantverkare kommer alltid hem till folk på fredagar har alltid undrat vad de gör måndag-torsdag).

Men likväl måste de finnas precis som inbrottstjuven, bimbon, affärsmanen, horan, madonnan och sportjournalisten. Det är upp till oss andra att hitta vårt eget fält befriat från sadistiska rörmokare, kåta elektriker och rasistiska byggnadsarbetare.

Varför

Tyckte Virtananen var jobbig redan när han bodde i NY, men fruktade än mer dagen han skulle återvända till Sverige och förstöra med sin korkade analyser av meningslösa saker. Föga överraskande är han aftonbaldets flaggskepp i en av alla deras menlösa kampanjer som dumma mäninskor bosatta i radhus någonstans i Täby läser med intresse: http://www.aftonbladet.se/slutaroka/blogg/

Respekt!

Att Berlin är en fantastisk och speciell stad är troligen uppenbart för det flesta bildade människor nuförtiden. En av de starkaste anledningar till stadens speciella karisma är dess avsaknad av den strömlinjeformade trendmedvetenhet som råder i Sverige. I Berlin tillåts de mest olikartade stilar och smakriktningar att samexisterar och bildar på så vis en fascinerande hybrid, inte helt olika den underliga mattallrik jag och mina vänner blev serverade i just Berlin under den gångna veckan. Nu var det inte maten som i sig var tämligen usel som var behållningen med den cubanska restaurang vars namn jag dessvärre glömt bort, anledningen till att denna ytterst mediokra restaurang fann en väg till våra hjärtan var av en annan art. Det var personalens sätt att agera som fick oss att ta restaurangen till våra hjärtan, ett agerande som delikat balanserade på gränsen emellan white trash och exotism och harmonierade perfekt med kundklientelet.

Inledningsvis så omöjliggjordes all verbal kommunikation då det dånade svenne-latinsk musik ur de illa placerade högtalarna. Personalens uppmärksamhet var ytterst svår att få, då både pina colada och daquri tycktes ha flödat under kvällen, den dagliga fyllan hade uppenbarligen ingjut dem med mod. För i minimala toppar som exponerade de väl tilltagna bilringarna valde personalen att ägna sig åt orytmisk salsadans med inslag av illa tajmade utrop. Efter en lång stunds diskret gestikulerande, lyckades vi fånga en persons uppmärksamhet, väljer att benämna henne som person då det råder stor osäkerhet kring om hon var personal eller bara en vanlig stamgäst i en vit topp, ett plagg som naturligtvis slutade precis under hennes bröst. Vinet som för övrigt var det mest lättdruckna jag någonsin kommit i närheten av befann sig snart framför våra giriga fingrar. Maten vi beställt skulle kunna beskrivas som en slags cubansk exotiska tallrik, med frityr som gemensam nämnare. Efter att under en lång stund bevittnat den förmodade ägarens desperata försök att fixa en trekant med två tyska etnotanter befann sig plötsligt en cubansk tapas tallrik framför våra näsor. Fylld med lokala läckerheter, som gav intrycket av att vara inköpta på Lidl.

När vi efter en stunds tvekan började dissekera den jättelika potatisbomben fylld med mjukost, inträffade en vändpunkt för hela kvällen, lika oväntade som bisarr. Tre nya gäster äntrade restaurangen, ett tämligen ointressant par därför var det naturligt att all vår uppmärksamhet riktades emot den tredje nykomlingen. En man i trettiofemårs- åldern inte helt olik den gamle colmibianske fotbollsmålvakten Rene Higuita äntrade scenen i förd en väl tilltagen skinnrock. Han inledde artigt med att hälsa på den förmodade ägaren som fortfarande inte hade fått till någon trekant med de tyska etnotnaterna, en hälsning som mannen i skinnrocken något överraskande följde upp med att slå sin knytnäve en gång emot sitt bröst. En gest som används flitigt på svenska fängelsegårdar där tiden alltjämt står still. Efter att på det streetsmarta sätt visat sin respekt för ägaren, gav han övriga personer i kärngänget en mer restriktiv uppmärksamhet. Det skedde en påtaglig förändring av den tidigare så uppsluppna stämningen. Musiken tonades ner och dansen upphörde, restaurangen bytte skepnad från multikulti restaurang till en stel innerstadskrog. Inom loppet av ett par minuter var vi de gladaste och stimmigast gästerna på stället detta trots att vi höll igen på klassiskt svenskt maner. Anledningen till vår nyfunna glädje var naturligtvis mannen i skinnrock, som ägnade sig åt att snatta cigaretter av resturangens kärngäng samt att göra komiska men hotfulla gester adresserade till oss.

Efter uppskattningsvis en halvtimme som präglades av ytterst tryckt stämning spelade den förmodade ägaren som fortfarande inte nått längre i sin jakt på trekant än en kindpuss, ut sitt trumfkort. En illa dold spritflaska överräcktes med en överraskande elegans till mannen i skinnrock, som plötsligt visade prov på den respekt han själv signalerat när han äntrade lokalen. På en given signal, skruvades stereon upp och sidfläsket började åter dallra i baktakt med de latinska rytmerna. Vi det här laget hade vi lyckats petas oss igenom de olika varianterna av friterade cubanska läckerheter. Som efterrätt fick vi kämpa för att få servitrisens uppmärksamhet detta för att kunna ges möjlighet att betala vår middag. Föga överraskande visade sig detta vara en uppgift som krävde en stor portion tålamod, en egenskap kvällen lyckligtvis nog givit oss. När vi äntligen lyckades ta oss därifrån diskuterade vi om den märkliga upplevelsen verkligen kompenserade den mediokra maten. Någonstans mitt i vår diskussion passerade vi en tex-mex bar ungefär 200 meter längre ner på gatan. I baren satt en kille med skinnrock inte helt olik den colombianske målvakten Rene Higuita, med ett lätt knytnävsslag på sitt bröst visade han sin respekt för ägaren. Då enades vi om att upplevelsen mer än väl kompenserade den mediokra maten.


Lyssnar på P1

Uppmaning

Lyssna på Mathew Jonson: Followed by angels http://www.itiswhatitisrecordings.com/main.html
Fortsätt sen med Anja Schneider Creaky Thoughts http://www.anjaschneider.com/

Berlin

Är fantastiskt ochh där skall jag tillbringa de närmaste fem dagarna så därför blir det inag inslag på year of madness från min sida på ett tag.

lyssnar på : Jori Hulkkonen feat. the youngsters dirty life.

länk: http://www.berghain.de/

bajs

Vill bara påminna alla om att det fortfarande är den statligt fiansierade verksamheten som är galnast och galnast av alla verksamheter är fortfarande http://www.tjackabajs.nu/

pinsamt litterärt försök

Jag inte hinner skriva något vettigt denna vecka men är löjligt fixerad vid att year of madness har någorlunda god uppdatering, så väljer jag en dålig modell. En modell som innebär att jag slänger ut ett pinsamt litterärt försök av undertecknad på bloggen. Följer nedan:

Chipspåsen ligger kvar, den ligger en aning mer åt vänster och är numera kompletterad med en ölburk, kanske har den tappat i färg, eller kanske i utstrålning. För min motvilja gentemot den är inte lika stark, inte lika aggressiv. I dag känner jag bara en uppgivenhet inför dess fula logotyp. Höstskruden som omger mig är vacker, men samtidigt kall, tom och avlägsen. En plats skall väcka känslor, minne och associationer. Om platsen vill aspirera på att vara en bra och trivsam plats skall den stimulera alla dessa känslor. Den kalla, tomma och vackra höstskrud som omger vattnet med guppande fritidsbåtar stimulera varken mina känslor eller mina minnen. Däremot kittlar den min stundom goda associationsförmåga. En förmåga som är direkt länkad till mina känslor, de bor inne i hjärnans medelpunkt, tillsammans med det vi kallar för minnen. Den döende vassen, för den håller faktiskt på att dö, finns ingen anledning att hyckla och gömma deras falnande livslust i ett poetiskt skimmer. De få insekter som klarat sig dansar en sista dans kring de en gång så ståndaktiga vasstråna. Men deras gamle lekkamrat vill inte leka mera. Inte ens höstvindarna kan få de patetiska vasstråna att spela i samklang. De låter mer som ett dåligt garageband från Fagersta, än som de fullfjädrade och skolade musiker, de var när solen fyllde deras gryta med liv, kärlek och vitalitet.

Vet inte om det är vasstråna eller de zombieliknade joggarna som stimulerar en reaktion från associationsförmågan till känslor, som sedan kör ett spjut rakt ner i mina minnen. För vattnets kluckande får mig att tänka på vattenriket, ett vattenrike är en omskrivning på våtmark, som i sin tur är en beskrivning av en plats där du måste ha gummistövlar och skärgårdsdoktortröja på dig. Något du matchar med en kikare som du lite chickt låter hänga i ett snöre runt halsen över skärgårdsdoktortröjan. Kanske är det denna association som får mig att tänka på Martin. Martin var en kille som förutom att han bara samma namn som jag, var ”the american dream”, fast i nordvästra Skåne. Han hade visserligen varit utbytesstudent i USA, men han var likväl så svensk det gick att bli. Martin var bäst i allting (han hade dock en väldigt ful handstil, precis som jag har) och då menar jag verkligen allting. Han hade 5,0 i betyg, 2,0 på högskoleprovet, innehade alla skolrekord i idrott, han var jävligt snygg och väldigt omtyckt. Av någon anledning så gillade han mig, vid ett tillfälle när han och jag var ute och vandrade i vattenriket (gjorde meningslösa saker på den tiden) uttryckte han till och med en beundran för mig och min personlighet. Förstod aldrig hur en person som han kunde gilla en sån som jag, en medelmåtta som ogillar alla normer. Men denna kalla, tomma och med vattenrikets ögon sett avlägsna plats ger mig nyckeln till att förstå hans märkliga åsikt. Martin skulle om han passerade nu komma löpandes, i ett högt tempo givetvis eftersom det är viktigt för honom att ligga på en hög pulsnivå. Fokuserade på nästa framgång i sitt extremt framgångsrika liv skulle han aldrig se chipspåsen, som aldrig skulle kunna visa honom vassen, båtarna och vattenriket. Betraktelser som kunde ha lett honom till svar på frågor, om hans eget liv, om varför just han blev the American Dream, fast i nordvästra Skåne. Men allt detta skulle bytas bort emot personliga rekord, pulsklockor och rutor på magen.

Eftersom mina minnen är kopplade till mina känslor, så vajar vassen rakt in i mitt hjärta. De döende höstlöven symboliserar min döende kärlek, för livet, mänskligheten och mitt eget varande. Den ensamme mannen med hunden symboliserar min längtan, efter den oskuldsfulla och kravlösa kärleken. Den grumliga vattenytan får mig att minnas hur det var att älska, men även om hur det var bli älskad. Hans fårade ansikte i samklang med vassens dödsdans som nu spelas upp inför våra ögon, gör mig vettskrämd. Min associationsförmåga berättar för mina känslor som viskar till mina minnen. Om jag sluter mina ögon kan jag höra vassen berätta för mig att sådan kärlek aldrig kommer drabba mig igen, även jag kommer att köpa en hund, en samtalspartner, en älskarinna.

Min färd i eskapismens landskap får ett brutalt slut när en skolklass dundrar fram som en ovig noshörning framför mig. De drar mig in i verkligheten igen och upplyser mig om att trots det moderna samhällets utvecklingsiver, så står dess främsta byggsten människan still i sin utveckling. Jag avskyr skolklasser, speciellt denna som berövat mig på min associationsförmåga, korkat igen mina känslovener och stängt porten till mina minnen. Men nu vet jag att herr Padda inte bor här.

year of madness

year of madness

Tradtionell svensk humor

Följande rader är förmodligen som gjorda för att gravt misstolkas, men då ändå ingen kommer att läsa det så väljer undertecknad att skriva den helt oförargliga text ändå. Att Özz Nujen har varit en av de mest framgångsrika komikerna de senaste åren har knappast undgått någon, de senaste åren har dessutom fått sällskap av Shan Atci som profilerat sig på ett liknade sätt som Özz Nujen. De båda medverkar dessutom i det genomusla Teveteve, ett program som är en del av SVT fräscha nysatsning. Där Özz och Shan är som vanligt det vill säga tuffa killen i skolan som säger roliga saker, tyvärr så lyckas de bara var genomsnittliga i denna tuffa killar genre. Är personligen övertygad om att de flesta högstadieskolor i vårt land hyser förmågor långt mer begåvad än dessa två herrar. Trots detta ställer sig en relativt enad kritikerkår bakom dem, jag förutom Johan Croneman som faktiskt sågat Özz vid tillfälle. Men så är också Croneman briljant hans problem är att han är född i fel land, det kulturellt utvecklingsstörda Sverige. Vanligt är att Özz och Shans betydelse för integrationen lyfts fram, annat som ses som positivt är att de liksom en viss fotbollspelare representerar de nya Sverige. Jag skulle dock hävda att både Özz och Shan blir lurade av det fega medelklass Sverige.

Att bli behandlade styvmoderligt bara för att du har en annan kulturell bakgrund, känns inte vidare integrerande. Tvärtom så liknar det amerikanskt tjugotal och Louis Armstrong (kanske inte så illa men det är den bästa liknelse jag kan komma på just nu). Tyvärr så är jag rädd för att folket i stugorna delvis uppskattar dessa två komiker för att de spär på fördomarna i sina fantasilösa monologer. För om vi enbart ser till deras produktion tillför de ingen nytt och tillhör snarare det gamla Sverige. Förutsägbar grabbhumor är trist och ett steg tillbaka i utvecklingen oavsett vem som är avsändaren. Kommersiellt extra gångbar då den är nära besläktad med Olle Palmlöf och Bobbo Krulls lika meningslösa ”mobbarhumor”. Å tyvärr är jag rädd för att Özz och Shan kommer att betyda lika lite för integration som Jonas Gardell för de homosexuella i ett längre perspektiv. Däremot så kommer de vara av store betydelse för slentriankonsumenten som ha något lättförståligt att titta men samtidigt känna att de är med i samtiden. De värsta är att de kommer att utgöra mallen för kommande komiker med en annan bakgrund än kaviar och knäckebröd. En mall som dessvärre är otäckt stereotyp och som enbart kommer at bidra till att konservera våra gamla fördomar.

Galenskap

Jag presenterar ett litet men viktigt axplock år 2005 året då galenskapen vann:

http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,625424,00.html

http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,625246,00.html

Intervju

Då ingen vill ha den så tillfaller den Year of Madness:

Efter mängder med remixer och tolvor under vintern som aldrig verkar vilja ta slut, har längtan inte bara efter värme växt sig stark utan även saknaden av djup svårtillgänglig musik någonstans mellan house och techno. Svaret på denna längtan (om det nu är så att fler än jag känner detta akuta behov) kan vara Frank Martiniq. Denne 29-årige tysk släpper i april sitt fjärde album på fem år, detta tillsammans med mängder 12” ger bilden av ännu en produktiv artist från det hippa Cologne. För min del skulle han lika gärna kunnat komma från Falun, för det inte avsändaren som räknas denna gång. Utan ambitionen att i mp3 spelarens tidevarv, där det oftast handlar om en enskild låt, göra ett album som inte känns som en samling av enskilda låtar. Det finns en rät linje i Little Fluffy Crowds som gör att du kan drömma dig bort ifrån grådasket och träda in i musikens komplexa värld. Skivans elva låtar känns som ett enda sammanhängande spår som balanserar mellan svårtillgänglig melankoli och dansanta rytmer. Det var denna ambition som fick mig att åtminstone försöka ta reda på vad Frank Martiniq själv tyckte, för det är trots allt han och inte jag som står för ambitionerna denna bedrövliga vår.



M: Löjlig men viktig fråga, vem är du?

F: Löjligt och oviktigt svar:
Jag är en 29 årig kille som består av:
50 % musik
25 % svart humor
23 % läsa böcker, sporta lite, kolla på film, njuta av livet
2 % söker efter den stora kärleken ;)


M: Vilken målsättning har du med din musik?

F: Jag tror att det viktigaste i livet är att realisera sina drömmar. Det är anledning till att jag försöker försörja mig på min musik. Musik är dessutom ett globalt språk som alla förstår och något som gör människor lyckliga. På dansgolvet kan alla glömma sina problem i några timmar och jag anser att alla som är kapabla att skapa positiva känslor är väldigt välkomma i vår annars så kyliga värld.

M: Vad känner du själv när lyssnar på din egen musik, och vilka typ av känslor tror du att den förmedlar till konsumenten?


F: I bland så är relationen mellan mig och mina låtar väldigt komplex eftersom jag ofta tycker att de inte är riktigt klara. Men jag kan inte säga vad människor känner när de hör min musik men jag hoppas att de gillar den.

M: Din skiva känns verkligen som en skiva, något som är väldigt ovanligt idag, när det allt mer handlar o matt komponera en bra låt.

F: Fram till 2003 tänkte jag alltid I albumformat (Little fluffy crowds är mitt fjärde album på fem år). Jag gillar det formatet eftersom du kan visa flera olika sidor av dig själv. Jag har aldrig velat göra ett album som är mer än en samling danslåtar. Men jag vet att det är mycket enklare att sälja en tolva än ett helt album.


M: Microhouse och techno är två termer som används för att kategorisera din musik, vad anser du om den fullständiga djungel av kategorier som omgärdar elektronisk musik?

F: Jag slutade tänka på kategorier för ett par år sedan. I dag tänker jag endast i två kategorier: bra musik och dålig musik. Det spelar ingen roll i fall det är en rocklåt eller en klassik komposition. Men jag förstå att de flesta människor behöver olika kategorier.

M: Vilka artister och vilken musik har inspirerat dig?

F: Jag var ett stort fan av Depeche Mode och några andra elektroniska band (som Front 242) I slutet av 80-talet. Jag hade aldrig hört något liknande innan. Under 90-talet var jag en stor fan av musiker som Carl Craig, Aphex Twin eller Herbert.



M: Du är ofta ute i Europa och spelar på klubbar vilken är den bästa klubben I Europa enligt dig?

F: Kan inte besvara den frågan utan att känna till alla klubbar I Europa. Men jag gillar till exempel ”the registratur” i München eller ”Dachkantine” i Zürich. Men min bästa spelning förra året var på svartklubb i Glasgow. De stängde klockan tre men fram till dess så var folk fullständigt galna. Det var definitivt en försmak av den sista dagen på jorden.


M: Vilken låt är bäst att avsluta ett dj set med?

F: Det är kul att avsluta ett set med mr.oizo`s “analog worms attack (Track) en riktigt bra låt…


Frank Martiniq är aktuell med det kommande albumet Little fluffy crowds (Boxer Recordings) som släpps 18/4 samt 12” Boost Remixed (Boxer Sport).


Martin Cöster

Konserttips

Annie till Sverige
Norska Annie kommer till Sverige för tre spelningar i maj. Debutalbumet Anniemal släpptes i höstas.
Datum:10 maj Göteborg, Sticky Fingers11 maj Stockholm, Mondo12 maj Malmö, KB
http://www.luger.se/