Tradtionell svensk humor

Följande rader är förmodligen som gjorda för att gravt misstolkas, men då ändå ingen kommer att läsa det så väljer undertecknad att skriva den helt oförargliga text ändå. Att Özz Nujen har varit en av de mest framgångsrika komikerna de senaste åren har knappast undgått någon, de senaste åren har dessutom fått sällskap av Shan Atci som profilerat sig på ett liknade sätt som Özz Nujen. De båda medverkar dessutom i det genomusla Teveteve, ett program som är en del av SVT fräscha nysatsning. Där Özz och Shan är som vanligt det vill säga tuffa killen i skolan som säger roliga saker, tyvärr så lyckas de bara var genomsnittliga i denna tuffa killar genre. Är personligen övertygad om att de flesta högstadieskolor i vårt land hyser förmågor långt mer begåvad än dessa två herrar. Trots detta ställer sig en relativt enad kritikerkår bakom dem, jag förutom Johan Croneman som faktiskt sågat Özz vid tillfälle. Men så är också Croneman briljant hans problem är att han är född i fel land, det kulturellt utvecklingsstörda Sverige. Vanligt är att Özz och Shans betydelse för integrationen lyfts fram, annat som ses som positivt är att de liksom en viss fotbollspelare representerar de nya Sverige. Jag skulle dock hävda att både Özz och Shan blir lurade av det fega medelklass Sverige.

Att bli behandlade styvmoderligt bara för att du har en annan kulturell bakgrund, känns inte vidare integrerande. Tvärtom så liknar det amerikanskt tjugotal och Louis Armstrong (kanske inte så illa men det är den bästa liknelse jag kan komma på just nu). Tyvärr så är jag rädd för att folket i stugorna delvis uppskattar dessa två komiker för att de spär på fördomarna i sina fantasilösa monologer. För om vi enbart ser till deras produktion tillför de ingen nytt och tillhör snarare det gamla Sverige. Förutsägbar grabbhumor är trist och ett steg tillbaka i utvecklingen oavsett vem som är avsändaren. Kommersiellt extra gångbar då den är nära besläktad med Olle Palmlöf och Bobbo Krulls lika meningslösa ”mobbarhumor”. Å tyvärr är jag rädd för att Özz och Shan kommer att betyda lika lite för integration som Jonas Gardell för de homosexuella i ett längre perspektiv. Däremot så kommer de vara av store betydelse för slentriankonsumenten som ha något lättförståligt att titta men samtidigt känna att de är med i samtiden. De värsta är att de kommer att utgöra mallen för kommande komiker med en annan bakgrund än kaviar och knäckebröd. En mall som dessvärre är otäckt stereotyp och som enbart kommer at bidra till att konservera våra gamla fördomar.