Hantverkare

Är som bekant ett eget släkte, dessvärre ett släkte som jag aldrig kommit överens med, dåliga dagar kan jag gå så långt som att hävda att jag faktiskt hatar dessa män (det är ju oftast män). De är en slags hybrid emellan den gamla arbetarklassen och den gamla överklassen sämsta sidor. Hantverkaren utmärker sig genom sin vilja att postionera sig, en vilja så starka att den borde avrit värd ett eget kapitel i alla Pierre Bourdieu böcker som någosin givits ut. Trots en begränsad verbal förmåga tar det första bästa tillfälle i akt att bevisa sin yrkesmässig överlägsenhet, genom att slänga sig med termer såsom namn på polsktillverakade skruvar. För den drabbade blir det en mycket märklig upplevlse då man plötsligt reduceras till en konkurrenade hantverkare i en slags tuppig alfa-hanne fejd. Detta trots att den drabbade aldrig hållit i en hammare. För att ytterligare markerar sitt värde i samhällsbygget så fortsätter hantevkaren att på klassiskt manligt maner muttra för sig själv och mumla om diverse hinder. Dessa hinder består ofta i att huset inte är konstrurerat för ett digitalt telefonnät, eller att dörren är tysktillverkad, och inte svensktillverakad. Som allt borde vara enligt hantverkaren, som är märkligt gammeldags i sin syn på nationalstaten. Eftersom hanteverkaren är så överlägsen den vanlige mäninskan så kan obehindrat plocka upp sin okrossbara Ericsson telefon och ring upp sin fru för att diskutera om de ska köpa nöt elelr fläskfärs till fredagsmiddagen (hantverkare kommer alltid hem till folk på fredagar har alltid undrat vad de gör måndag-torsdag).

Men likväl måste de finnas precis som inbrottstjuven, bimbon, affärsmanen, horan, madonnan och sportjournalisten. Det är upp till oss andra att hitta vårt eget fält befriat från sadistiska rörmokare, kåta elektriker och rasistiska byggnadsarbetare.