Respekt!

Att Berlin är en fantastisk och speciell stad är troligen uppenbart för det flesta bildade människor nuförtiden. En av de starkaste anledningar till stadens speciella karisma är dess avsaknad av den strömlinjeformade trendmedvetenhet som råder i Sverige. I Berlin tillåts de mest olikartade stilar och smakriktningar att samexisterar och bildar på så vis en fascinerande hybrid, inte helt olika den underliga mattallrik jag och mina vänner blev serverade i just Berlin under den gångna veckan. Nu var det inte maten som i sig var tämligen usel som var behållningen med den cubanska restaurang vars namn jag dessvärre glömt bort, anledningen till att denna ytterst mediokra restaurang fann en väg till våra hjärtan var av en annan art. Det var personalens sätt att agera som fick oss att ta restaurangen till våra hjärtan, ett agerande som delikat balanserade på gränsen emellan white trash och exotism och harmonierade perfekt med kundklientelet.

Inledningsvis så omöjliggjordes all verbal kommunikation då det dånade svenne-latinsk musik ur de illa placerade högtalarna. Personalens uppmärksamhet var ytterst svår att få, då både pina colada och daquri tycktes ha flödat under kvällen, den dagliga fyllan hade uppenbarligen ingjut dem med mod. För i minimala toppar som exponerade de väl tilltagna bilringarna valde personalen att ägna sig åt orytmisk salsadans med inslag av illa tajmade utrop. Efter en lång stunds diskret gestikulerande, lyckades vi fånga en persons uppmärksamhet, väljer att benämna henne som person då det råder stor osäkerhet kring om hon var personal eller bara en vanlig stamgäst i en vit topp, ett plagg som naturligtvis slutade precis under hennes bröst. Vinet som för övrigt var det mest lättdruckna jag någonsin kommit i närheten av befann sig snart framför våra giriga fingrar. Maten vi beställt skulle kunna beskrivas som en slags cubansk exotiska tallrik, med frityr som gemensam nämnare. Efter att under en lång stund bevittnat den förmodade ägarens desperata försök att fixa en trekant med två tyska etnotanter befann sig plötsligt en cubansk tapas tallrik framför våra näsor. Fylld med lokala läckerheter, som gav intrycket av att vara inköpta på Lidl.

När vi efter en stunds tvekan började dissekera den jättelika potatisbomben fylld med mjukost, inträffade en vändpunkt för hela kvällen, lika oväntade som bisarr. Tre nya gäster äntrade restaurangen, ett tämligen ointressant par därför var det naturligt att all vår uppmärksamhet riktades emot den tredje nykomlingen. En man i trettiofemårs- åldern inte helt olik den gamle colmibianske fotbollsmålvakten Rene Higuita äntrade scenen i förd en väl tilltagen skinnrock. Han inledde artigt med att hälsa på den förmodade ägaren som fortfarande inte hade fått till någon trekant med de tyska etnotnaterna, en hälsning som mannen i skinnrocken något överraskande följde upp med att slå sin knytnäve en gång emot sitt bröst. En gest som används flitigt på svenska fängelsegårdar där tiden alltjämt står still. Efter att på det streetsmarta sätt visat sin respekt för ägaren, gav han övriga personer i kärngänget en mer restriktiv uppmärksamhet. Det skedde en påtaglig förändring av den tidigare så uppsluppna stämningen. Musiken tonades ner och dansen upphörde, restaurangen bytte skepnad från multikulti restaurang till en stel innerstadskrog. Inom loppet av ett par minuter var vi de gladaste och stimmigast gästerna på stället detta trots att vi höll igen på klassiskt svenskt maner. Anledningen till vår nyfunna glädje var naturligtvis mannen i skinnrock, som ägnade sig åt att snatta cigaretter av resturangens kärngäng samt att göra komiska men hotfulla gester adresserade till oss.

Efter uppskattningsvis en halvtimme som präglades av ytterst tryckt stämning spelade den förmodade ägaren som fortfarande inte nått längre i sin jakt på trekant än en kindpuss, ut sitt trumfkort. En illa dold spritflaska överräcktes med en överraskande elegans till mannen i skinnrock, som plötsligt visade prov på den respekt han själv signalerat när han äntrade lokalen. På en given signal, skruvades stereon upp och sidfläsket började åter dallra i baktakt med de latinska rytmerna. Vi det här laget hade vi lyckats petas oss igenom de olika varianterna av friterade cubanska läckerheter. Som efterrätt fick vi kämpa för att få servitrisens uppmärksamhet detta för att kunna ges möjlighet att betala vår middag. Föga överraskande visade sig detta vara en uppgift som krävde en stor portion tålamod, en egenskap kvällen lyckligtvis nog givit oss. När vi äntligen lyckades ta oss därifrån diskuterade vi om den märkliga upplevelsen verkligen kompenserade den mediokra maten. Någonstans mitt i vår diskussion passerade vi en tex-mex bar ungefär 200 meter längre ner på gatan. I baren satt en kille med skinnrock inte helt olik den colombianske målvakten Rene Higuita, med ett lätt knytnävsslag på sitt bröst visade han sin respekt för ägaren. Då enades vi om att upplevelsen mer än väl kompenserade den mediokra maten.


Lyssnar på P1