Vi-perspektiv.

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

felaktig information

En liten fågel har viskat eller snarare mejlat i mitt öra att Kompakt Night som jag skrev om igår är inställt. Bara att beklaga, hoppas jag inte väckt falska förhoppningar med allt för hastigt påkommet skvaller. Mest ledsen är nog jag, nu får undertecknad göra som alla andra och betrakta Hot Cip 6 juli som månadens grej i Stockholm. Nämnde tidgare idag att jag längtade till hösten, den längtan blev just ännu större.

Sommar

Kanske är det den pågående artikelserien på Svenska Dagbladets idag sida som fått mig att börja tvivla http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_13051696.asp. Men jag upplever sommaren som en frustrerande, överskattade och händelselös årstid. Samtidigt som jag varje år dras med i hysterin kring väder, rosevin, möjlighet till dans under bar himmel så betvivlar jag dess värde och existens. Förmodligen har allt en enkel förklaring, tillbringade ett antal år vid universitet för att lära mig att presentera enkla svar på ett komplicerat sätt. De komplicerade analyserna är sällan relevanta eller användbara, frågorna som på ytan ter sig komplicerade är ofta inte svårare än om du inte sover blir du trött. De trista i sammanhanget är att de komplicerade svaren och finsnickrade teorierna, gärna broderade med vackra ord är så mycket roligare att leva med. Men när det gäller sommaren är det enkelt, det krävs tre beståndsdelar för att denna årtstid ska te sig intressant.
- Bra väder, då menar jag 30 grader varje dag.
- Mycket pengar (för mig en normal svensk helttidslön)
- Mycket ledig tid.

Den förstnämnda faktorn kan som bekant inte ens smhi råda över, nummer två och tre har åtminstone jag svårt att kombinera. Vilket resulterar i att jag sänder lystna blickar emot min trenchcoat och inväntar hösten då rosevinet byts emot rött och fluffiga beats emot mörk techno.

Vill passa på att tacka adde3000 för bildtipset http://www.viceland.com/viceDiary/photos/Sonar%20-%20Barcelona%2006.06/
Bilden inspirerar mig att lägga ut min egenhändigt tagna bild från stranden i Barcelona, föreställande okänd man som utförde någon form av kampsportsinspirerad dans, medan DJ Koze spelade. Inte lika kul som vicebilden, men på ett personligt plan ett kärt minne.

Lyssnar på: Dominik Eulberg: Der Buchdrucker och Solenoi 4 Bezoar Tides.

Kompakt Night

Enligt Kompakts mailutskick ska Superpitcher, Kaito och Tobias Thomas besöka Targarden (förmodar att det är trädgården som avses) i Stockholm den 12/7 för en Kompakt Night. Om det verkligen blir så finns förutsättningarna för en helt fantastisk kväll, då det rör sig om tre riktigt bra dj:s som vet hur det går till att ha roligt. Då jag innan min vistelse i Barcelona la ut en opublicerad intervju med Kaito här på Year of madness, väljer jag att fira ovanstående nyhet med att lägga ut opublicerad intervju med Superpitcher. Den är något ofärdig och är dessutom ett år gammal, faktorer som jag ber er att ha överseende med.


När jag i våras besökte Berlin, spelade varje skivbutik med respekt minst en vinyl med dub, gärna Rhythm and Sounds briljanta See Mi Yah. Samtidigt som nästan varenda tysk techno eller microhouse artist som intervjuades i Groove nämnde dub och reagge som inspirationskällor. Superpitcher eller som han egentligen heter Axsel Schaufer utgör inget undantag, det lite tillbakadragna långsamma men ändock dansanta soundet påminner en hel del om Rhytm and Sounds ljudbild. Superppitchers musik befinner sig på gränsen till minimalistisk dock utan att bli fantasilös. Han tillhör en av de mer erfarna artisterna i Kompakts stall, förutom en fullängdare, ett par 12:or, mängder med remixer så förekommer han på ett oräkneligt antal samlingar. I maj släppte han Today en delikat mixskiva, som varit mitt musikaliska elixir sommaren 2005.

Att placera artister i olika obskyra genrer är vanskligt, men kanske är beskrivningen av hans mixskiva i Kompakts pressmeddelande som minimalistisk och frodig techno även en bra beskrivning av hans egen produktion. Någonstans i det lågmälda ljudlandskap där han och många av hans Kompaktfränder huserar, har han visat prov på både uppfinningsrikedom och variation. Superpitchers musik är utmejslad ur trendiga datorer och tilltalar såväl den moderne och medvetne musikkonsumenten som den nördige elctronicafantasten. Hans emotionella pop-techno tycks var ytterst kompatibel med i-poden. I en futuristisk framtid där vi endast kommer att kommunicera med hjälp av diverse tekniska hjälpmedel kommer de vackra människorna kommunicera med det ädlaste av alla språk, nämligen musiken. Den som låter Superpitcher strömma ut ur sin mun kommer garanterat aldrig att gå ur en diskussion som en förlorare. Själv valde jag att kommunicera med Aksel med hjälp av det ur intervju synpunkt bespottade instrumentet Outlook Express.


M: Löjlig men viktigt fråga vem är du?

S: Inte alls en löjlig fråga, men lite svår att börja med, har försökt ta reda på det under många år nu…

M: Vilka artister och vilken musik har inspirerat dig?

S: Det har varit och är fortfarande väldigt många… Jag inspirerades väldigt mycket av tidig jamaicansk musik som Lee Perry, King Tubby, Ketih Hudson. Egentligen så har väl sjuttiotalet som helhet varit en stor inspirationskälla för mig, artister som can, T-Rex, The softmachine, Roxy Music för att nämna några.

M: Hur blev du en del av Kompaktfamiljen?

S: Vi blev vänner


M: Hur och när gjorde musiken sitt intåg I ditt liv?

S: Jag kom till en punkt i livet där jag insåg att musiken skulle vara min räddning och det optimala språket för mig att uttrycka mig på.

M: När jag intervjuade Justus Köhncke berättade han om hur han som tonåring lyssnade på musik, som de andra på hans skola knappast vara medvetna om fanns. Var det en liknade situation för dig som tonåring?

S: Det var lite annorlunda för mig tror jag. Jag var inte tillåten att lyssna på populärmusik under mina tonår, så det var något jag gjorde i hemlighet och det var inte lätt att få tag på intressant musik i södra tyskland…


M: Hur är Tyskland av idag som musikland? Finns det skillnader emellan de stora städerna i Tyskland?

S: Relativt bra måste jag säga, speciellt när det gäller elektronisk musik, det sprakar överallt det är en levande scen. Visst finns det skillnader men vi vet alla ”The difference it makes”.

M: Vilken är den bästa låten att avsluta ett dj-set med?

S: Det är alltid svårt att prata om den bästa… Jag skulle gråta om jag efter en perfekt kväll fylld med fest och känslor, efter ett litet avbrott på kanske en minut, fick lyssna till Sebastian Telliers La Ritournelle. Kanske den vackraste kärlekssången någonsin.


M: Personligen så anser jag att valet av låtar på ditt mixalbum “Today” är superbt. Är låtarna sådana du spelar när du är dj på klubbar eller är de speciellt utvalda för skivan?

S: Både och, favoritlåtar direkt från min dj-väska och låtar som jag har valt ut speciellt för skivan. Det var första gången jag gjorde en mixskiva och jag insåg snabbt att det var stor skillnad jämfört med att spela skivor på en klubb med människor, atmosfär och stämning. Ensam med mig själv har jag valt den väg som är huvudidén med mina dj sets nämligen att bygga upp en atmosfär och att berätta en historia. Något som är och alltid har varit viktigare för mig än att droppa den ”uppenbara låten”.

M: När kommer du och besöker oss i Sverige?

S: Jag önskar verkligen att det blir snart, jag är redo och nyfiken.



Axsel Scahufer aka Superpitchers skivor beställer du lämpligen från http://www.kompakt-net.de/ eller så laddar ner dem lagligt på http://www.kompakt-mp3.net/

Hippa Sverige.

Sverige lämnade som bekant fotbolls-vm igår, spelet var ungefär lika intressant som den svenska inrikespolitiken det vill säga intetsägande och märkt med bäst före datum. Vilket innebär slutet för de många svenskar som besökt Tyskland, under första matchen sades det att 40 000 svenskar befann sig i Dortmund. Vm är ett tillfälle att genom sina ditresta suppotrar marknadsföra sitt land, de tillresta utgör ett bra tvärsnitt av befolkningen och ger såldes omvärlden en god bild av Sverige. Ett faktum som måste frustrera regeringen en aning. De har lagt åtskiliga miljoner på att marknadsföra Sverige som ett nästintill osannolikt hippt land där mäninskor såväl i stad som på landsbygd och är ekiperade i Acne och Cheap Monday kläder och lyssnar på indie-house och Hot Chip. Fansens modemedvetenhet och musiksmak under vistelsen i Tyskland har varit direkt kontraproduktiv gentemot regeringens alla satsningar på Sverige som pop och design mekka. Skall bli intressant att se vad Göran har för planer på hur Sverige efter VM skall återfå sin forna hipster cred.

Tillhörande bild

Datorn och jag tycks inte sträva emot samm mål i dag. Denna bild vara tänkt att följa med föregående postning, den visar undertecknad tillsammans med Michael Mayer.

festivalsommar

Finns onekligen en viss charm (ur ett strikt subjektivt perspektiv) att använda ett ord du avskyr som överskrift. Men sommaren brukar förknippas med olika festivaler, i Sverige antingen i leriga skogar i utmarken eller i nordliga provinser som drömmer om självständighet, accentuerade av usla buskisvitsar. Ett alternativ till dessa kulturella höjdpunkter är att bevista någon av de många festivaler runtom i Europa som har tonvikten lagd på elektronisk musik, den mest kända av dessa gick av staplen i slutet av förra veckan, Sonarfestivalen i Barcelona. En festival som jag hade privilgiet att bevista. En tillställning som enligt många sett sina bästa år i avseende trendkänsliga bokningar, men är trots detta väl värd ett besök om inte annat för oss svenskar som är svältfödda på klubbkultur. Något både festivalen och alla strandfester samt klubbvällar bjuder på. En upplevelse som förstärker intrycket av Stockholm som en efterbliven stad i avseendet klubbkultur. Men alla häftiga bokningar på Paradise och Grodan då? Visst en hel del goda dj:s har passerat revy och där i ligger problemet de passerar. Jakten på det senaste (som ofta är gamla grejer i den stora världen)gör att den verkliga entusiasmen saknas och ett underlag för en techno-klubb av format i Stockholm existerar helt enkelt inte. Men nog med gnäll på electro-stockholm. I stället är beröm till Barcelona och Sonar på plats men framför allt vill jag lyfta fram besökarna, för det är trots allt de som gör veckan i Kataloniens huvudstad extraordinär.

En samling av sympatiska, kärleksfulla, intresserade mäninskor som tillåter dj:n och musiken att vara i centrum gör att föreetelser likt de som beskrivs i dagens dn (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=625&a=554335&previousRenderType=6)känns avlägsna. Dj-nörderi som ni ser exempel på bilden ovan, kombineras med en lättsam inställning och en förmåga att ha roligt utan att vara ängslig för de senaste trenderna. Folk från Europas storstäder möts för att njuta av en vecka full av musik, glädje och intresse. Vilken akt var bäst är en strikt subjektiv upplevlse som jag anser passa bäst gömd i mitt hjärta. Likt alla resor är minnen uppbyggda kring interna referenser som när en vän till mig förväxlad Laurent Garnier med Jeff Mills en relativt rolig händelse om du är bekant med dessa två herras utseende som skiljer sig åt på ett ganska markant vis. Eller när Dj Koze försynt frågar om han skall sänka volymen under sitt dj-set nere på stranden. Vanliga hederliga reseminnen, men med den elektroniska musiken i förgrunden, inte mp 3:an som en gratistidning har tvingat på dig.

Trötta tankar

Nyss hemkommen från Barcelona och en Sonarhelg så är sliten det ord som beskriver mitt tillstånd bäst för tillfället, ber därför att återkomma med mer intierade funderingar kring mina musikaliska upplevelser den senaste veckan under morgondagen. Men en del saker kan jag tyvärr inte hålla inom mig som varför Sverige suger som land när det gäller klubbmusik/klubbscen. Skillnaden blir brutalt uppenbar när du upptäcker att det finns reela scener inte bara i Barcelona utan även i vårt grannland Danmark. Mäninskor som faktiskt är intresserad av techno, glöm allt ni hört om indie som dansar till techno det är bara en usel mediakonstruktion. Det finns mäninskor med koll (det är inte koll att känna till TTA senaste ep), det finns mäninskor som kan ha roligt och inte bara hänger i baren sina nyköpta Acne kläder. Det existerar mäninskor som är vänliga och kan hantera en lång natt det vill säga de rullar inte runt i leran i en småländsk skog. Vill dock lyfta fram Svenska Institutet och Cocktail Clubs kväll på Nitsa, som visade att de finns gott om svenska producenter och dj:s som håller en god klass. Intelligent satsning av svenska institutet som är värd all cred den kan få.

Noterade snabbt att den stora nyheten i Sverige är kvällens fotbollsmatch emot England, i likhet med många andra skall även jag se detta spektakel, dock är det med kluvna känslor. På topp huserar Allbäck, en man som förkroppsligar mycket av det dåliga i världen, så länge han är på plan kommer jag hoppas på England. Något som naturligtvis kan förändras om ett byte sker. Nog om Fotbolls-vm, ett underhållningsevenmang som kommenteras bättre av andra än undertecknad. Som skall återgå till att dagdrömma om Mayers dj-set nere på stranden i Barcelona i söndags kväll, ren och skär magi är en känsla som består länge.

Gammal Intervju

Så här några timmar innan jag åker ut till Arlanda för att inleda färden emot Sonarfestivalen i Barcelona, känns det rätt att lägga ut en gammal intervju med den sympatiske Hiroshi Watanabe aka Kaito. Den skulel publicerats men av för mig okänd anledning så blev fallet aldrig så. Hur som helst följer den nedan:

Emil Arvidsson benämnde det som den där japanska mjukisktrancen när han placerade Kaitos skiva Hundred Million Light Years på sin bäst just nu lista i marsnumret av nöjesguiden. Jag är benägen att hålla med Hiroshi Watanabe som Kaito egentligen heter, gör musik där trance från tidigt 90-tal tycks vara korsbefruktad med soul. Att musiken ges ut på Kompakt känns mer än naturligt. Hiroshi har en major från Berklee College of Music i Boston och rönte redan på 90-talet stor framgång under sitt alias Nite System då var det mer renodlad trance/hardhouse det handlade om. Men han har även släppte skivor på Ibadan under aliaset 32 project, att jag tycker mig höra soul i Kaitos filmiska ljudmattor ter sig sålunda logiskt. Hans musikaliska förankring är bred med en pappa som var kompositör och en mamma som var jazzmusiker, har den 35-årige Hiroshi experimenterat med de flesta av den elektroniska musikscenens uttryck. Kanske är det därför jag grämer mig så att denne ytterst sympatiske 3-barnspappa från Tokyo inte hade tid att mejla mig sina tio favoritlåtar just nu.



M: Hej, hur är läget?

H: Det är faktiskt väldigt bra, min äldste son Kaito har precis slutat lekis och ska börja i skolan i april så jag är väldigt lycklig över att mina barn växer så snabbt. Men samtidigt är jag lite ledsen eftersom jag älskar att se dem som små barn. Jag tar alltid väldigt mycket bilder på dem, jag har tre barn, samtliga pojkar.

M: Hur gick det till när du började göra musik?

H: Det var på grund av mina föräldrar, de är också musiker (mamma är jazzmusiker och pappa kompositör). Tror att jag fått en stor del av mina influenser från dem, att själv bli musiker har alltid varit något naturligt för mig, jag började göra musik redan i junior high school med hjälp av en synth och en sequencer. Jag hade tur för min pappa använde en massa gamla synthar och annan hårdvara som jag kunde överta från honom!

M: Är det någon artist eller grupp som varit viktigt som inspirationskälla för dig?

H: Om jag väljer jazz som musikform skulle jag säga Pat Metheny, ”Bill Evans” Steps a Head” ”Chick Corea Electric Band, Michael Brecker och många fler.

M: Vad betyder trance för dig?

H: Det kan vara allt för mig. Det finns inga gränser för trance.

M: Hur ser scenen för techno/house och trance musik ut i Japan?

H: I Japan har vi många klubbar, vi har en välmående scen och mycket bra fester.

M: Hur tror du att den elektroniska musiken kommer att låta 2016?

H: Självklart kommer den att vara mer intelligent och hålla högre kvalité, det tror åtminstone jag. Musik slutar aldrig att växa, det kommer att bli roligare musik med ännu mera själ.

M: När ska du besöka Sverige?

H: Jag har lite planer på att göra en Kaito turné I Europa I sommar, hoppas att vi ses då!

M: Det känns som om nästan varje spår på Hundred Million Light Years skulle funka som soundtrack till en film. Vilken film skulle passa bäst till din musik?

H: Det är en väldigt svår fråga att besvara, min framtida plan är definitivt att göra musik till en film. När jag gör musik försöker jag alltid att ha en visuell bild framför mig. Om de som lyssnar på min musik skapar sina egna visuella bilder så blir jag väldigt glad och nöjd.

M: Omslaget till Hundred Million Light Years är superbt, är det din son?

H: Ja, såklart att det är min son Kaito, jag använde ett foto som jag själv hade tagit.


Hiroshi Wantabe är aktuell som Kaito med skivan Hundred Million Light Years som släpptes på Kompakt i mars. För mer information se www.kompakt-net.de eller http://www.hiroshiwatana.be/

Sommar

Sommaren är uppenbarligen här inte bara vädermässigt utan även nyhetsmässigt, för även om det är både valår och fotbolls-vm (som naturligtvis dominerar nyhetsutbudet) börjar det lukta semester om nyheterna. Min sunda nervositet inför livets vedermödor börjar övergå i slentrian uppblandat med en ohälsosamt stort dos nostalgi. Det sistnämnda beror förmodligen på det dominerande nyhetsinslaget fotbolls-vm. När jag var liten var Sverige inte med i fotbolls-vm och du höll i stället på Danmark, som hade snälla fans som kalldes roligans. Fotbollen var rolig och shortsen snygga, du slapp ultra-svennar som Anders Svensson istället fick du som nioåring smak av den stora världen utanför det folkhem som då var i början av sitt förfall. Tror att det är så jag vill minnas fotbolls-vm, en tävling utan obetydliga länder som Sverige och Trinidad.

I morgon beger jag mig till Barcelona och den stundande sonarfestivalen och lägger bollsparkande och fildelningsdebatt bakom mig. För att hänföras av den elektroniska musiken och förhoppningsvis blicka in en ljus framtid istället för att se tillbaka på ett mörkt 80-tal. Skulle kunna lista allt fantastiskt som väntar, men min förhoppning är att i stället återkomma med rapporter från Barcelona och Sonar.

Musik

I bland låter jag eventuella läsare av denna blogg få veta lite om vad för typ av musik jag lyssnar på, eller snarare vilka artister som är mina gunstlingar för tillfället. I namedroppingens tidevarv torde detta vara något självklart, rentav okomplicerat. Det enda du behöver är en bredbandsuppkoppling och en förmåga att använda funktionerna copy and paste. Om världen eller kanske snarare mitt förhållningssätt till densamma vore så enkel skulle jag med stor sannolikhet vara en lyckligare mäninska. Nu måste jag dock i likhet med många andra förhålla mig till den verklighet jag själv konstruerat, en verklighet som jag med jämna mellanrum dessutom dekonstruerar, allt för att göra livet mer komplicerat. Därför finner jag det svårt för att inte säga smärtsamt att diskutera min egen musiksmak och de artister som för tillfället hyser mest aktning i mitt hem. Musik för mig är en privat angelägenhet, fullt i paritet med toalettvanor, sex, dryckesvanor etc. Samtidigt som det med stor sannolikhet är den syssla som upptar störst del av min tid, då avser jag konsumtion av musik, för någon musiker blev det aldrig av mig, tyvärr får jag väl säga.

Det delikata dilemmat ligger såldes i de två disparata känslor som kämpar om utrymme i min själ. Min intigritet vad det gäller min privata musiksmak är svår att förena med texter om densamma. Samtidgt som det troligen är det ämne där jag har mest att skriva, i varje fall om vi väljer att beakta antalet timmar som jag varje vecka lägger ner på att konsumera musik. Dessa två motpoler i min känslovärld ställdes på sin spets i går när jag via min myspace sida, åtminstone teoretiskt skulle ge världen en chans att ta del av vilka som var mina favoritartister. Att jag slutligen föll till föga och hastigt klottrade ner några namn är ett faktum som plågat mig under det gångna dygnet. Har jag givit upp min en gång så starka intigritet, betyder inte musik mer för mig än en stureplanskille som gillar electro? Har jag slutligen givit efter för min generations smått absurda behov att positionera sig genom ytliga referenser? Eller är det början på något nytt, en vacker och storslagen framtid där jag öppnar dörren på glänt och med osmorg plockar ut alla mina lik ur gaderoben. Har inga svar men hoppas att Digital Disco 3 kan hjälpa mig med sökandet efter detta. En samling från forcetracks som den alltid lika eminente Erik Möller smakfullt mixat till oss som drömmer om en bättre värld.

Beröm

Beröm är något jag ger alldels för sällan på denna blogg, men hoppas nu att min flytt till söder om söder kan ändra på det. Eric Schuldt är som bekant musikrredaktör i gratistidningen odd at large, aktuella med sitt tredje nummer, varje nummer innehåller en text om just musik av honom. Efter att ha läst nummer tre förra veckan slog det mig hur bra han hanterar sitt uppdrag. Skulle jag varit kulturredaktör på någon av landets större tidningar,då hade jag omedelbart slagit den mannen en signal.

Kulturskånska har länge haft ett litet orättvisst rykte om sig att vara ett tecken på snobbism och i bland rent av elitism. Jag hoppas att Ivar Wenster kulturchef i Karlskrona, men med kulturskånska som dialekt kan ge denna egensinniga dialekt ett mer rebelliskt rykte http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12851860.asp