Alla som varit snälla (emot mig då) nog att läsa den här bloggen mer än en gång vet om att jag i likhet med flesta i Sverige har mina så kallade rötter en svensk småstad med alla dess pikanta tillbehör. Då jag tillhörde dem som aldrig riktigt förstod storheten i det lokala utan på ett tidigt stadium föredrog det globala, därför var det naturligt att dra när gymnasiet var avklarat. Eftersom jag tillhörde grupp tre av utflyttarna var det naturligt för mig att hata min hemstad. Varför ska jag alldels strax förklara men först är det på sin plats att jag redogör för de tidigare nämnda grupperna.
Grupp 1 innehåller alla de som lämnar småstaden inte för att de ogillar dess konservatism och småsinthet snarare tvärtom. Men universitetsstäderna eller huvudstaden lockar med prestigeutbildningar och goda löner. Framgångar som i gengäld kan krydda tillvaron för grannskapet är den stolte fadern eller modern koketterar med sin dotter eller sons makalösa framgångar. Dessa utflyttare har sällan eller aldrig upplevt några motgångar och är ofta sportiga till sin natur. De skulle kunna tänka sig att flytta hem igen men då de ofta träffar en likasinnade från en tvillingstad någonstans i Sverige slutar de ofta med en kompromiss (läs sommarstuga).
Grupp 2 är de som flyttar emot sin vilja, i Sverige innebär det rent historiskt att det rör sin om bruksorter. Men denna typ har än så länge varit ovanlig i jämlika lagomlandet Sverige, men det finns indikationer på att en ändring kan komma till stånd även här. Denna typ av utflyttare är ytterst ovanlig i matriket där jag kommer ifrån så jag väljer att lämna den okommenterad.
Grupp 3 den grupp jag själv tillhör innehåller en blandad kompott personer som någon gång under uppväxten insett att hemstaden är otillräcklig på ett mentalt, estetisk, politisk, etc. vis. Kort sagt småstaden suger. För invånarna i denna grupp blir det naturligt att postionera sig gentemot hemstaden. Under tonåren använder du de strategier som anses vara i bäst samklang med den samtid du inbillar dig utspelar sig någon annanstans. På min tid var det ironin, idag har jag inte en aning om vilka grepp kidsen använder sig av. När kliver in i 20 års ålder känner du att det som en ideologiskt utflyttad är nödvändigt att markera ditt avståndstagande så pass kraftfullt att du börjar hata din hemstad. En fas som brukar var fram till att säga 25 årsåldern då de allt fler börjar ge vika. Eftersom deras föräldrar nästan alltid bor kvar tvingas de om inte annat för familjefridens skull att kliva in i försoningsfasen. Det är då du kan börja uppskatta din barndoms skogar och återigen beställa capricciosa på den lokala pizzerian utan att vara ironisk. Många skulle kalla det att bli vuxen, men egentligen är det en produkt av den ständiga dialog med hembygden som oförtruttet pågått under åren som förflutit sedan de vitala tonåren. En försoningsfas fylld av revsionism. Mina föräldrar hade den goda eller dåliga (jag vacklar en aning här) att flytta från den attraktiva Skåneregionen medan jag befann mig i hatfasen. Något som för mig innebar att den ovan nämnda dialogen fick ett abrupt slut innan den ens hade börjat. Något som innebär att jag för evigt är dömd till en tillvaro i den pubertalt inspirerade hatfasen. Ett faktum som allt mer bekymrar mig även om jag ofta upplever en lättnad över att aldrig riktigt passa in det stora 30 plus medelklass segmentet som barrikaderat ytan innanför tullarna i Stockholm. Men mest av allt saknar jag nog min barndoms capricciosa.
