Hypen kring
Coldplays album har inletts i Stockholm och förmodligen i dess vänort London. De baleriska klockorna har börjat ringa lite varstans, en teroetisk postionering som accentueras av att Brian Eno anlitats som producent. Personligen tycker jag att allting stannar på just ett teoretiskt plan, visst finns det en hel del Mountain of One intron men för mig blir det ändå mest myspysig indiskanrock för en regnig höstdag i slutändan. Men hypen är ur en popteoretisk synvinkel både nödvändig och väntad även om ordet baleric allt mer framstår det mest missbrukade de senaste fyra åren. En grund i vad som kallas balerica var väl från början att de lokala dj pojkarna tvingades spela vad de hade, därav en del okoventionella låtval. Vilket ger det en naturlig koppling till quilty pleasure, som var en mikrotrend för ett par år sedan. Men rötterna från denna trend möter proggdisco trenden som allt mer glider över i att hi fi musik börjar bli coolt. Där tycker jag Coldplay passar in alldels utmärkt och jag har full förståelse för att innovatörerna måste inta denna position i popuniversumet. Men jag är lite orolig över vad det gamla hederliga hobbyskrået högtalarekonstruktörerna ska känna inför denna i deras ögon oväntade klasssresa.
Lite musik att möta fredagseftermiddagen med:
Beyond the Wizards Sleeve- Words
Bruce Springsteen - Im on Fire (Cousin coles bad desire mix) femte veckan nu, på min mentala lista.
Santigao Salzar- Sci Fi Xicano
Sety- Mogane- (Guillaume and the coctu dumonts remix)
Woolfy v.s Projections- Absynth
Soulphiction- changes (like rmx)
Phantom Slasher- Woman
Mathias Kaden- Swahili
2 kommentarer:
Beyond the Wizards Sleeve, det är ren kärlek.
jag instämmer
Skicka en kommentar