lördag, december 30, 2006

Årets modeikon



I bland finns det företeelser eller personer som berör dig och som du tar till ditt hjärta, som fyller din tillvaro med precis rätt mängd glädje, dessutom sker det hela med stil och känsla. Ni bör vi det här laget ha listat ut att årets modeikon inte heller i år blev Sofi Fahrman, i min agenda är Anders Bergmark tveklöst årets modeikon. Ni som rör i Stockholms framåtskridande miljöer vet vem jag pratar om. Från sommarens gröna byxor till new wave meets prison break outfit på landet två dagar före jul, har det funnits en konsekvens i Anders klädval. Den där osvikliga känslan för att välja de smakfulla elementen från de subkulturella miljöerna kombinerat med egna upptäckter. Något han kryddar med en nödvändig leklust och distans till sin egen kunskap. I enlighet med de popkulturens oskrivna lagar besitter han förmågan att avläsa inte bara sin samtid utan även det som väntar densamma. Innan casualvågen gjorde avtryck i svensk press för att sedan sippra ned på landets gator var Anders en stolt ägare av en Aquascutumkeps (vi pratar våren 2002). Därför kändes det naturligt att övriga Stockholm inte riktigt hängde med när Anders lanserade etnotrenden som bland annat gav oss höstens snyggaste jacka. När unga män nästa år börja mixa sin preppygaderob med etnoinslag, då Anders på väg någon annanstans, det enda jag vet är att det finns en person som kommer att punktmarkera honom.
Tack för 2006, Anders det var ett sant nöje.

torsdag, december 28, 2006

2006 del 2

Insikten om att Svt bör säljas ut motiveras bra
  • här

  • Mjukistrance
    Kenny Leaven
    Min blivande fru
    Tomas Tranströmer
    Max Richter
    Tidsnöd
    Åldersnoja
    Loafers
    Tom Pooks
    Regnskogstechno
    Retrotrender på föregående år
    Dåliga idéer
    Mouth to Mouth
    Hot Chip
    Sleeparchive
    Barem
    Cobblestone Jazz
    Carl Craig
    Arvo Pärt
    Jag såg för lite filmer
    Trendångest

    torsdag, december 21, 2006

    2006 del 1

    Traditioner spelar oavsett om vi vill det eller ej en roll i våra liv, speciellt nu när vi har julen kring hörnet. Därför avser jag att hålla liv i en av de få tradtionerna på den här bloggen, årslistan se >förra årets lista.
    En lista helt baserad på namn ryckta ur sitt sammanhang, namn som betytt något för mig under 2006. Namnen känner ni säkerligen igen från andra medleklass nästan 30 bloggares listor, men min avsikt är inte att vara speciell, jag vill bara hitta hem.

    Rice Twins
    Loco dice,
    You and everyone we know
    Studio 60
    Extras 2
    Hemmingway
    Villalobos
    The Squid and the Whale
    Ralph Lauren
    Donnacha,
    Gabriel Ananda
    Camino del Sol
    Oxia
    Markus Lange
    Geiger
    Kenny Leaven
    Unai
    Petter
    Martin Luuk
    begreppet popkultur spårade ur
    begreppet högkultur spårade ur
    Smy remixes
    Oh My Goosh
    Bricolage
    Georg Oddner
    JH Engström
    Lars Lihme
    Tranceformation
    Minilouge
    Springfield
    Ida Börjel
    Kristofer Flensmarck
    Luciano
    Stephan Bodzin
    Thomas Brinkman
    Electrorama
    Truman Capote
    Jonny Wagner

    Fortsättning följer nästa vecka...

    tisdag, december 19, 2006

    Säsongsavslutning

    Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

    torsdag, december 14, 2006

    Gårdagens inlägg

    Gårdagens inlägg om klassisk musik skall inte tolka som någon dissning av Eric Schüldt ambition att bilda yngre personer när det gäller så kallad klassisk musik, tvärtom jag gillar den ambitionen. Mitt inlägg försökte belysa en bakomliggande faktor till ambition, samt en påminnelse om att de popkulturella debatterna tenderar till att vara överdrivna och ofta saknar ett relevant fokus. Läs gärna om Schuldts kommande program
  • Idagens SVD
  • . Gillar att han mixat i hop Ame med Arvo Pärt förmedlare och producent i samma roll en vädligt viktig ingrediens i Stockholms uteliv i synnerhet på Spy Bar.

    onsdag, december 13, 2006

    Klassisk musik



    För ett tag sedan gjorde jag ett tragiskt inlägg i pseudodebatten kring popkultur v.s finkultur. Som de flesta inlägg hade det hela sin grund i Eric Schuldts artikel i förra numret av Odd At Large. Inser i efterhand att det som vanligt var ett infall som blev en text, vädligt signifikativt för bloggosfären. Detsamma tror jag gäller Schuldts artikel, den handlar om att träda in i nästa medleklass stadium. För älskarna av klassisk musik, teater etc behöver inte oroas. Vi runt trettio kommer snart att precis som våra föräldrar börja konsumera kultur av det mer klassiska snittet. Med den skillanden att vi idag träder in i familjebildningen betydligt senare och därför kan kosta på oss att vara unga (nyttjar här normsahällets definitioner) längre. Men de oskrivna medelklasslagarna innebär att vi i likhet med våra föräldrar ,som inte började lyssna på Mozart som 20 åringar, kommer att vandrar samma väg. Nedsippringen av den klassiska kulturen kommer däremot vara fortsatt dålig, det kanske vi skulle ta oroa oss för i stället?

    tisdag, december 12, 2006

    P3 Dans



    För sista gången sänder imorgon Calle Dernulf P3 Dans, programmet skall leva vidare men utan Calle som programledare. Calle Dernulf har sedan 1995 garanterat dansmusiken en plats i etern och förmodligen betytt mer än alla andra musikjournalister tillsammans för dansmusikens utveckling i detta land. Det exklusiva må ha gott förlorat med internet, fildelning och mp3-bloggar men hans insats kan aldrig förringas och skall aldrig glömmas. Personligen hoppas jag att så många som möjligt mejlar in sina lyckönskningar och tack till herr dernulf under morgondagen.

    lördag, december 09, 2006

    I Rodeos artikel om trendhysterin i Sverige nämnde Anina Rabe att alla bloggare läser samma artiklar i exakt samma tidningar. En åsikt som stämmer om du har ett väldigt snävt urval då det gäller bloggar. Majoriteten bland svenska bloggar representeras på ett ypperligt vis av
  • Tankar
  • . En tradtionell blogg i dagsbokform av och om en otroligt vanlig svensk invånare (detsamma gäller troligtvis hela jordens befolkning). Jag finner den hemsk och otroligt mörk, detsamma skulle förmodligen Anki konstatera om hon hittade hit, något hon troligtvis inte gör. För så är det inte ämnat att vara ,hon på en sidan av lekparken och jag på den motsatta, vill inte, kan inte och ska inte mötas existerar abslout inget fruktbart i det.

    Men trots men aversion emot att möta oliktänkande finner jag det märkligt att media i stor utsträckning igonrerar bloggar likt Ankis med tanke på det uttalade public service ansvar som vissa kanaler har. Trots detta känns det troligare att Anki skulle uppmärksammas i valfri reklamkanal, framför allt att dessa bättre skulle tillfredställa hennes eventuella behov. det bästa kanske vore om media följde
  • Martin Gelin
  • intressanta tanke om att göra kultursidor som bara skriver om andra kulturskribenter. Det är en tanke som faktiskt bör övervägas på riktigt inte bara i någon form av bloggteoretisk disskusion. Ett argument för att kulturdelarna ska sluta skriva om film, musik etc är att de intresserade i dag redan känner till allt innan tidningarna uppmärksammar det hela. I min bok skulle en intervju med Anki var mer intressant en intervju nummer 1000 José González. Ett möte skulle aldrig kom till stånd men väl en ömsesidig respekt.

    tisdag, december 05, 2006

    Bricolage

    BRICOLAGE # 8 TORSDAG
    7/12, 21-03, @ OLSSONS VIDEO
    (Odenplan, Stockholm)

    DJ: Patrick Bateman (Tic Tac Toe, Köpenhamn)
    Kenneth Broxgaard aka. DJ Patrick Bateman är definitivt en av de hetaste namnen på den danska klubbscenen. Efter att ha jobbat som DJ i cirka 10 år startade han 2004 labeln Tic Tac Toe, fokuserad på minimal tech/house. Labeln fick snabbt mycket respekt för sina helgjutna releaser och har bland andra gett ut Danmarks stora technoman Trentemöller och stjärnor som Gabriel Ananda har remixat.

    Visuals: Lady Hood's Crew
    Det var tidigare i höst fel på projektorn två gånger på raken så stackars Ladyhood har aldrig fått visa sina videos. Nu funkar den dock garanterat! Lady Hood's Crew är tre smaklösa brudar som blandar high-tech, low-tech, färger och charm, dans och mjukvara. Lady Hood's crew består av Maja / Maria / Katja.


    Och: Bricolage dj-team!

    måndag, december 04, 2006

    Foto

    Brukar sällan tipsa om saker och ting men mitt förslag är att ni vid tillfälle beger er till Milliken på Luntmakargatan 70 och beskådar
  • JH Engström
  • utställning CDG fantastiska arkitekturfoton från Charles De Gaulle flygplatsen. Svd:s eminente Clemens Poellinger tipsade om det redan i fredags, själv hade jag nöjet att besöka vernissagen i torsdags.

    Vidare tycker jag att alla ska köa till Teatron nu på onsdag då Mathew Jonson som gjorde min favoritlåt förra året (Followed by Angels)och som medlem av Cobblestone Jazz har han varit med och gjort årets favorit India in Me.

    fredag, december 01, 2006

    Popkultur=finkultur

    Har den veckan hänförts av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text poprasism i senaste numret av Bon. Håller inte med om allt, men hänförelsen grundar sig mest i någon form av avundsjuka, då jag. Författaren har en varit en av de viktigare aktörerna i debatten popkultur v.s finkultur, senast med en text på digfi i veckan. En debatt som både engagerat och upprört mig. Engagemanget hämtar jag från mitt eget intresse av kultur framför allt de yttringar som hör hemma i popkultur facket. Upprördheten har sitt ursprung i att det är väldigt begåvade männinskor som för en mikrodebbatt men de verkar inte vilja använda sin intelligens den här gången, något som smärtar.

    Jag skriver popkultur för att särskilja den delen av populärkultur som mer intierade konsumenter förbrukar och skribenter tenderar att fokusera kring, från den delen som den stora massan förbrukar (deckare, schlager, idol, radio rix etc). Den senare genren är fullt möjlig att ställa i polemik emot den så kallad finkulturen (i debatten främst företräd av Eric Schuldt och Horace Engdal). Till skillnad från den icke kommersiella populärkulturen kräver den kommersiella ingen kapitlansamling (avser här socialt, kulturellt etc). Medan den icke kommersiella och finkulturen fungerar efter gemensamma lagar och regler och vars konsumenter rent sociologiskt tillhör exakt samma grupp. Möjligtvis kan den så kallad finkulturen anklagas för att vara mer konservativ men det är en egenskap som utmärker även indiepop som har potential att utvecklas både till framtidens schalger och opera, vad återstår att se.

    Såldes exsisterar det ingen konflikt, mer fruktbart vore att diskutera kommersiell populärkultur emot finkultur. Vad Eric Schuldt numera smått klassiska artikel egentligen handlar om är när vi ska bli som våra föräldrar, det berör alltså trenden med att vi är unga under en betydligt större del av livet idag än förut. Det förutsätts att du konsumerat icke kommersiell kultur för att sedan kunna gå vidare med finkultur. Klassresan är i dag vardagsmat på ett yrkesmässigt plan, när det gäller kulturkonsumtion är den fortfarande ytterst ovanlig. Därför önskar jag att skribenter som engagerat sig i denna disskussion (de tillhör mina absoluta favoriter) går vidare och använder sin ombevittnade kompetens där den behövs.

    Några korta kommentarer
    - Fredrik Virtaanens roll har varit intressant född i den icke kommersiell delen men bor den i kommersiella delens högborg. Något som föranledde den nervösa kommentaren på svd:s dåliga artikel förra fredagen.
    - i nya numret av odd at large läser vi följande replik på Carina Bergs öppna fråga om hur mycket som är fejkdokumentärt i Borat filmen från Johanna Koljonen:
    " Vi ska nog utgå ifrån att det är dokumentärt" En mycket märklig kommentar, personlig tror jag en stor del faktiskt är fejkdokumentärt. Det trista med det är att det genialiska förvandlas då till plumpt.
    - Den kommersiella populärkulturen utesluter inte svart musik i samm utsträckning som den icke kommersiella. Något som delvis tvingar den icke kommersiella att göra det som så utmärkt beskrivs i artiklen om poprasism.

    onsdag, november 29, 2006

    Ironi eller nostalgi?

    Fick idag i brevlådan, eller snarare på hallmattan
  • Red Pages

  • ännu en gratistidning om kultur och nöje. Den utmärkte sig omedelbart genom att se ut som Kamratposten, ful med andra ord. Respekten återvanns dock med namnen på medarbetarna Agnes af Geijerstam, Martin Gelin, Axel Björklund, Björn af Kleen, Kornel Kovacs mfl. Det visade sig dock att mycket av det som fanns på tipssidorna hade vi redan läst i Rodeo, vilket förvisso är naturligt men ändock infinner sig en känsla av olust. Shoppingsidan vet jag inte riktigt vem den vänder sig till och Bodil Malmsten som krönikör är tveksamt redan i teorin då vi redan känner till hennes vanor alltför väl. Kompentens finns som det nämns ovan men resultatet är mest ett stort frågetecken och kanske en fingervisning om att högkonjunkturen håller på att ebba ut och att gratistidningsmarknaden är mättad. Kan dock inte släppa tanken på att redaktionen driver med läsaren med någon slags ursprungsform av ironi i så fall är produkten brilijant. Ett mindre kittlande alternativ är med utgångspunkt i från utseendet att det rör sig om kamratposten nostalgi, ett alternativ jag håller som föga troligt. Hur som helst är jag förbryllad och hoppas på svar.

    P.S Bra läsning är däremot Caroline Ringskog Ferrada- Nolis artikel om Poprasism i nya BON.

    tisdag, november 28, 2006

    Den mellanmänskliga kommunikationen



    Det är de små detaljerna, de smått oväntad och allt som oftast oönskad upplevelserna jag återkommer till när livet antar formen av en anekdot. Småstädernas mörker överträffar de urbana myterna, med mig som passiv aktör och aktiv observartör. Ögonblicken när dialogen finner sin ursprungliga form och antar karaktären av monolog har vi nått dit den moderna mäninskan strävar. Inte han eller hon som bloggar, läser litteratur, laddar ner techno, ställer ut konst eller provar vin. Jag talar om en gestalt betydligt närmare ursprunget vars drivkraft är avsaknaden av densamma. Allt för länge har jag undanhållit orden som som förringar min exsistens även om dess egentliga tanke var att förgylla densamma. Allt för länge har jag sparat de utlösande orden som skvallrade om betraktarens tillkortakommande. Innan orden blir mig allt för kära, innan de blir mina och vi ingår en allt annat en fruktbar symbios tänker jag släppa fram dem ur den dunkla tallskogen någonstans mellan det urbana och det eferblivna.


    - Fan vad tungt jobbar sex dagar den här veckan både lördag och söndag!
    - Hm.
    - Men sen är jag ledig måndag och tisdag, skönt ungar i skolan och kärringen är på jobbet. Jag kan rå om mig själv
    - Hm
    - Tystnad…
    - Tror jag ska vara hem och tokrunka! Bara rå om mig själv
    - Hm
    - Det är skönt att bara ha tid för sig själv.

    söndag, november 26, 2006

    Tramsig postning



    Observera att detta är en postning helt utan innehåll och mening, jag bloggar för första gången från min nya Sony Vaio, kunde inte låta bli och har dess värre inget av värde att rappotera, tycka eller skriva om idag.

    lördag, november 25, 2006

    Lite tid framför datorn

    Tycks jag ha nu förtiden, därför känns en kommentar om att Kristoffer Poppius har börjat blogga väldigt sen. Har säkert gnällt om denne man är på bloggen någon gång (jag står utanför fältet men kan allt om det tvånget ni vet)och privat har jag säkert gnällt ännu mer framför allt för ett par år sedan när mäninskor fortfarande läste DN. Inlägget om andra bloggar är dock de bästa han någonsin skrivit, en perfekt beskrivning av samtliga de bloggar han tar upp, jag lyfter på hatten
  • Poppius om andra bloggare


  • Såg i går filmen
  • Avida
  • av Gustave de Kervern, referenser till surrealistisk filmtradtion och filmskapare så som David Lynch låg nära till hands. Tyvärr föll filmen på att regissören var allt för förtjust i sin produkt och kände sig manad att göra en långfilm när det bara fanns underlag för en kortfilm. Det finns en anledning till att många av David Lynchs största utsvävningar förekommer i det kortare filformatet. Kan dock rekommndera att välja bort de omskrivna filmerna på festivalen och beskåda de mindre hypade verken (ofta amerikansk indie). Att där efter avsluta kvällen med rak, melodiös och allt annat än surrealistisk techno på Grodan kändes dock välbehövligt. Ellen Allien spelade både India in Me och Along the wire, bara en sån sak.

    tisdag, november 21, 2006

    Best of, eller nåt...



    Härmar
  • Sondera
  • och
  • Tennispionen

  • och väljer att idag lyfta fram lite texter som på olika sätt representerar den här bloggen. Hoppas de kan vara till någon form av glädje:
  • Därför hatar jag mäninskor del 1

  • Därför hatar jag mäniniskor del 2

  • Minioritetsdeppresiv

  • Intervju med DJ Koze

  • Jag hade rätt

  • Svenne

  • Typisk Madness
  • lördag, november 18, 2006

    I fas med samtiden



    Insåg under några tragiska sekunder i går att jag endast vid två tillfällen varit i fas med min samtid, åtminstone den samtid som kommer att aspirera på att vara en del av den populärvetenskapliga historien. De två unika tillfällen inföll 1993 och 1995 då var parfym respektive cd-skiva årets julklapp. Jag är dock glad för att det inte blir en ljudbok till jul och att jag inte vet vad deltagarna i Idol heter, samt att jag insett att skaparna av Hey Baberiba är förståndshandikappade. Eller snarare de representerar för mig den förståndshandikappade delen av underhållningsindustrin (läs tv) vars utgångspunkt är att den potentiella tittaren ännu inte lämnat apstadiet.

    Det tycks var någon konstrurerad moralpanik kring Göran och Anitras övernattningslägenhet på söder, kan inte tidninagrna i stället koncetrera sig på viktiga ting. Som veckans finaste skivomslag Geiger Remixed, med underbara Supermayer remixen på Good Evening, den borde alla köpa. Hoppas var åter på måndag med mer litterära disskusioner.

    tisdag, november 14, 2006

    Lite musik



    Det rör sig inte allt för mycket tankar med substans i min hjärna för tillfället, men en liten kort lista håller bloggen uppdaterad:

    - Depeche Mode- The Sinner in Me (Ricardo Villalobos remix). Gillar vanligtvis inte DM remixer, men den här är annorlunda. Villalobos har förstått hur du gör han tar sången och skapar utifrån det en ny låt.
    - Ricardo Villalobos- Fizheuer Zieheuer part 1 and 2- Villalobos som han ska vara knarktechno på över en halvtimme, magi.
    - Reynold - Le Dinosaure- För att den är fin och att hans namn börjar på bokstaven R
    - Oliver Koletzki på Spy Bar imorgon- Har stark tro på att det blir trevligt.

    Nu ska lämna de minimala ljudlandskapen därhän för en stund och stärka mitt popkulturella kapital med lite Didion texter.

    söndag, november 12, 2006

    2006= skit?



    När jag startade bloggen i början av 2005, lät jag den ta ett namn som jag ansåg beskrev stämmningen i det svenska samhället väl det året. Trodde i min enfald att allt skulle förändras 2006, naturligtvis hade jag fel, det groteska och det enfaldiga regerar fortfarande. En berömd författare sa en gång apropå kvällstidningarnas kvalite till mig "att det kunde vara ekivokt och vackert i stället". Nej det kunde och kan aldrig bli ekivokt och vackert. Det kommer alltid och ska alltid vara groteskt och obeskrivligt korkat och jag gillar det. För det är i polemik emot den onda och dåliga smaken som vi förfinar vår egen.

    fredag, november 10, 2006

    Hemmafru.



    I
  • Expressens
  • kulturdel kan vi fortfarande finna en del intressanta artiklar, denna vecka har mina blickar fastnat på hemmafruartiklen av Karin Olsson. Det finns naturligtvis en rad argument emot "trenden" med hemmafruar, likaså finns det säkerligen en del argument för (något jag ej funderat så mycket över). I vanlig ordning lämnar jag de strukturella förklaringarna därhän, när jag motvilligt ger mig in i denna potentiellt känsliga debatt. En bidragande anledning till hemmafruretro tendeser som ej gjort sig hörda i debatten är mäninskans behov av att leva ett enkelt liv befriat i från komplexa beslut och ställningstagande, att vara hemma med barnen är en enkel och okontroversiell livsstil, precis som tradtionella könsroller är. Vad som bekymmrar mig med att föräldrar väljer att vara hemma mycket med barnen är det kvalitativa kontra det kvantitativa. De varelser svensken i gemene har svårast att betrakta objektivt är sina barn och sina hundar. Därför behandlas dessa realtivt likartat, vilket till en början kan vara nödvändigt då de båda varelserna delar oförstålsen inför begreppet att vara rumsren. Ett begrepp som de flesta mäninskor dock lyckas begripliggöra efter ett par år, medans hunden är dömd till ett liv där husse eller mattes ledsagning är nödvändig när behoven gör sig gällande.

    När blöjan är ett minne blott är mäninskan någorlunda rustad för att börja sin bana som en social varelse med allt vad det innebär. En grundsten i denna utbildningen är att lära sig skilja emellan kvalitet och kvantitet framför allt när det gäller umgänge med artfränder. Att vara hemma med sina barn under stora delar av dess uppväxt är att välja den kvalitativa vägen. Något som sätter sina spår och märker barnet för livet. Vi kan senare se barnet under sina tonår spendera mängder med tid tillsammans med sin vänner, tid som utmärks av att den saknar innnehåll. Senare finner de en eller flera livspartners och tillsammans bygger de bo och utvecklar en respektingivande fetma. Detta i stället för att bejaka kvalite som grundläggs med ett par timmars möte på kvällen efter jobbet med sina barn, som är en varelse som skapat sina egna värderingar och åsikter, inte kopierat sina föräldrars vanföreställningar om att de är husdjur. Barn som välformulerat protesterar emot föräldrarnas gnäll om för höga skatter och komplimerar den vällagade middagen.

    En aning sarkastiskt kan tyckas, men är det verkligen det bästa att spenderar enorma mängder med tid med sin mamma (som det oftas är)? Finns det verkligen en korrelation emellan konstant närvaro och kvalite'? En av hemmafrutrendens varmaste förespråkare Elsie Claesson och hon framstår snarare som ett levande argument för att barn skall träffa sina föräldrar så lite som möjligt och i stället utveckla sin egna förmågor. Personligen önskar jag en diskussion gärna i kombination med mat och dryck kring kvalitet kontra kvantitet.

    En fråga av mindre dignitet är om Boratfilmen är kulmen på buskistrenden eller om det är startskottet på densamma? Personligen såg jag den för ett par dagar sedan och min skepsis växer, detta trots de många gapskratten.

    tisdag, november 07, 2006

    Bricolage

    Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

    lördag, november 04, 2006

    Absurdism

    De senaste dagarna i mitt liv har utmärkts av absurdism, dock utan den brilijans, estetik och den framåtrörelse som i vanliga fall utmärker den. I mitt fall har det rört sig om en grå och intetsägande absurdism, som helt saknat det där berömda fingret i vår samtid, som är nödvändig för både dess exsistens och relevans. En ohämmad dumhet som saknar både charm och innehåll, har satt sin prägel på min exsistens de senaste 24 timmarna. Förmodligen är det därför jag kommer på mig själv att längta efter
  • Inland Empire
  • . Måhända så påverkades jag en aning av artiklen om svensk film i senaste numret av Fokus.

    torsdag, november 02, 2006

    Naiv konsumtion



    Brukar i vanliga fall ha föga utbyte av
  • DN På Stan
  • men idag var det en intervju av Caroline Ringskog Ferrada- Noli med Ann-Sofie Back. En intervju inte bara var intressantare än den genomsnittsliga Dn på stan texten den orsakade en viss ångest hos mig själv, har den senaste tiden satt jakten på att finna något att konsumera i fokus. Naturligtvis har jag inte tappat greppet och handlat upp mina pengar om det ändå vore så intressant, då hade mina problem varit en betydlig angenämare karaktär. Dessvärre söker jag i min konsumtion hjälpmedel för att postionera mig på en för mig önskvärd plats i någon av de hiearkier som stundtals kittlar mina inre sinnen. Konsumtion är den enda rimliga väg jag kan finna in i dessa fält , saknar mer slagkraftiga och intellektuella verktyg. En tanke som gör mig en aning uppgiven dels för att jag inser min egen bedrövlighet, dels för att jag är usel på att konsumera.

    Om ni till skillnad från jag är bra på att konsumera naivt vill jag framhålla att Phonica Records har fått in några exemplar av Lucianos remix av soundtracket till Amelie från Montmarte. En vacker klassiker som känns överraskande odaterad.

    tisdag, oktober 31, 2006

    Minimal sushi.



    Till skillnad från
  • Ami
  • lyckades jag och Andreas aka Kenny Leaven äta sushi i fredags, en maträtt som ligger Andreas varmt om hjärtat (därav låttitlen wasabi). Av naturliga skäl kretsade mycket av våra disskussioner kring musik i allmänhet och tysk techno i synnerhet. Andreas tyckte liksom jag att det släpps alldels för mycket musik inom genren, vissa producenter spottar ur sig tolvor och merparten är tyvärr bara rent skräp. Vi var rörande övverens i vår önskan om färre skivsläpp med högre kvalite. Vi fastande även i den för mig lite övverraskande genreblandningen som Andreas bjudit på kvällen innan. En blandning som väckte min slumrande kärlek för eklektik till liv (kanske mer Louie Austen på Bricolage i framtiden). Det kändes därför naturligt att höra att Andreas aka Kenny Leaven syn på ett dj-set var densamma som Michael Mayers, genreöverskridande och improviserad var nyckelorden. Vägrar att tala om vad som kommer efter minimal, då det sedan länge finns en lång rad genre som alla agerar parallelt. Även om vi i en Stockholmskontext kan skönja en återkomst för det mer renodlade ravet med alla dess symboler och tillhörigheter, något jag lär få anledning att återkomma till. För övrigt var Andreas en av de mer sympatiska personer jag mött och hans varning för Berghains herrtoaletter (use the womens room instead) var både gullig och välmenande.

    måndag, oktober 23, 2006

    Ett försök till att finna förklaringar.



    För ungefär en månad sedan tog year of madness i likhet med många andra upp utgången av de kommunala valen i vår södraste landsända Skåne. I svagt ögonblick skrev jag att year of madness lovade återkomma med vad som skulle kunna benämnas som en analys eller alternativt en förklaring. Något som givetvis inte går utföra i det forum som en liten blogg likt denna utgör. Men då frågan dykt upp i flera sammanhang för mig privat den senaste månaden kan jag ej motstå frestelsen att göra en ansats, ett försök till att nå förklaringar. Speciellt då jag själv är uppväxt i vad jag tror är roten till det onda, eller snarare de dåliga strömningar som finns i Skåne, villasamhället, tätorten med 1000-5000 invånare. En typ av bebyggelse som är vädligt vanlig i just Skåne, små enklaver av medelklass samhällen som utgör fotfolket i södra Sverige. Samhälle som på 80-talet även de blev en del av det mer mångkulturella Sverige, där rotmos och sunt förnuft ett nödvändigtvis var den enda vägen. När de små djupt konservativa villasamhällena blev en del av världen reagerade de med motstånd och längtan efter det som hade varit.

    I dag har dessa samhällen blivit den del av världen åtminstone matriellt, alla avnjuter sina bredband och är numera en väl integrerade del av det trådlösa samhället. Det finns numera andra generationens invandare även i små tätorter likt min gamla hemort. Ändå tycks grogrunden för rasistiska strömningar vara lika god som under 90-talets tidiga år. Detta är något som har förbryllat mig? Vissa talar om närheten till Danmark där liknande strömningar florerat länge. Andra skriver artiklar I Sydsvenskan om rasism emot svenskar och förhärligar arbetaren på sant malmöitiskt vis. Det är i det sistnämnda jag tror mig finna de första kornen till vad som skulle kunna växa till ett svar. Om Skånes största stad, som är den enda plats där du finner urbana tendenser i Skåne präglas av nostalgi och plattityder om att det var bättre förr, vad kan vi då förväntas oss av den icke-urbana delen av Skåne?

    Det är i nostalgin drömmarna om det gamla, att det var bättre för som parti likt Sverigedemokraterna vegeterar på. Tankar om ett återskapande som inte är möjligt har en ytterst gynsam grogrund i den skånska myllan. En röst på Sverigedemokraterna är inte först och främst en makering emot makthavarna det vore att överskatta befolkningen. Det är en röst som bygger på nostalgiska tankar om det förgångna, ideer som grundar sig i okunskap och avsaknad av relevanta historiekunskaper. Sverigedmokraternas idelogiska grund vilar i mångt och mycket på den gamla och felaktiga historieskrivning som var förekommande i Sverige på 1800-talet, en tid präglad av nationalromantiska ideer. Tankar om att kulturella skillnader har biologiska förklaringar är givetvis nonsens men likväl ligger de till grund för ett partis ideologi, ett parti som fick nästan 23 % rösterna i Landskrona. Den eminente populärhistorikern Maja Hagerman beskriver det väl sin senaste bok "Det rena landet", på sidan 235 fann jag ett stycke som väl beskriver vad jag försöker uttrycka. Det handlar om den svenska historieforskningen på 1800-talet.

    ”man föreställde sig helt enkelt att människor inte brukade ändra sina vanor, sitt boende och sina husgeråd annat än om de blev tvungna till det. Man tog för givet att det naturliga tillståndet var i stort sett stillastående, och att kultur, språk, ras, folk och land inte ändrades och därför kunde används som synonymer. Om de förändrades var det bara mycket långsamt med små, små steg eftersom ”folkandan” var kontinuerlig."

    Den eftersträvade nedsippringen av kunskap från akademin till fotfolket i Sverige tycks gå långsamt...

    fredag, oktober 20, 2006

    Kenny kommer, kommer du?



    Snart är det dags för Bricolage igen, på torsdag får vi besök från Tyskland, som vanligt får ni all information på vår hemsida (se länk längst nere på denna sida) men nedan följer en presentation direkt hämtad därifrån. Kenny Leavens hemsida finner ni om ni följer den märkliga länken som ligger sist i mitt länkarkiv.

    BRICOLAGE # 5 TORSDAG 26/10, 21-03, @ OLSSONS VIDEO

    Dj: Kenny Leaven (Traum)
    Kenny Leavens släpp Feeling Spicy på Traum tillhör det nyare större ljudet i dagens tyska techno och hans sound påminner t.ex. om Dominik Eulberg, Petter och Minilogue. Släppet fick mycket uppmärksamhet och har med stor uppskattning snurrats på tidigare Bricolage-kvällar, varför Leaven blir Bricolages första tyska gäst-dj. Hemma i Erfurt är Leaven resident på Centrum Club och vi kan fortsatt konstatera att det är utanför Berlin det uppenbarligen händer.

  • Kennys Myspace


  • Live: Rice Twins (Kompakt)
    Valdemar Gezeliuz och Jesper Engström spelade tidigare i bandet Florian, men nu har de bytt instrumenten mot dator och gör nyskapande techno istället för indiepop. De debuterade på Kompakt med en split- tolva (Speicher 33) tillsammans med legenderna The Orb. Deras bidrag For Penny and Alexis skvallrade inte bara om en melodiös techno utan att något stor var i görningen. Senaste tolvan Reach for the flute har fått välförtjänt uppmärksamhet och ljuvliga For Dan finns med Michael Mayer senaste mixskiva Immer 2. På Bricolage bjuder Valdemar och Jesper på ett live-set, och om ni är intresserad av svensk technos framtid bör ni vara där.

  • Ricetwins

  • Rice Twins myspace
  • torsdag, oktober 19, 2006

    Arthur Russell



    Har funnits mycket att läsa om Arthur Russell den senaste tiden, denne för tidigt avlidne musiker med den säregna rösten har länge tillhört mina absoluta favoriter. Men jag har aldrig hyllat alternativt skrivit om honom på min blogg. Anledningen är lika enkel som uppenbar det finns redan de som gör det mycket bättre vilket glädjer mig på ett sätt som jag ej är kababel att uttrycka. Arthur Russells musik var inte bara expermentell, hans röst har en förmåga att skära igenom mitt hjärta som ingen röst varken före eller efter honom har haft förmågan att göra. Varenda gång jag hört Springfield denna höst, vilket är oräkneligt antal gånger har jag velat falla på knä och gråta, detta trots att teatrala utspel knappast är något som ligger för mig. Kanske är det därför jag inte gjort några längre postningar om honom, jag vill inte skriva bara lyssna. Men känner ändå att jag borde skicka ett mejl till Steve Knutson på Audika och tacka honom för alla samlingar. Om ni vill läsa om Arthur och den kommande dokumentären rekommnderar jag texterna i
  • DN

  • respektive
  • Digfi

  • och
  • Dokumentärens
  • hemsida.

    För ett par år sedan när jag hade en period av panikångest och idel lågvatten märken i mitt liv författade jag en kort text som jag för enkelhetens skull döpte till "Jag mår dåligt" (googlar ni noggrant hittar ni den). Även om jag på ett privat plan lämnat de värsta lågvattenmärken och panikångesten bakom mig, så både oroar och roar det mig att det avslutande stycket är en brilijant beskrivning av min karriär i dagsläget. Eller snarare min uteblivna yrkesframgång, väljer därför att slå an till tonen i tisdagens postning och citerar mig själv nedan:

    På nätterna hemsöks jag av morötter och hårdkokta ägg som leende personalvetare glupskt tuggar i sig. De pratar om min framtid, ett Sodom och Gomorra där jag är deras slav. De målar upp en tavla lika ful som de jag skapade på dagis, i tavlans hörn står jag övergiven och ensam för ingen vill leka med en arbetslös stackare som får betala straffskatt för att han vägrar skaffa barn. I tavlans centrum befinner sig glada och ovetande människor de skrattar och dansar, de är lyckliga för de har precis köpt tv-serien Midgård på dvd och ätit en stor tallrik med ugnsbakad falukorv. Om man tittar på tavlan länge ser man hur pojken i hörnet sakta drar sig emot tavlans kant, tills han helt försvinner ur bild.

    tisdag, oktober 17, 2006

    Skamlös reklam



    En stor del av syftet med att ha en blogg är kunna bedriva skamlösa reklam för sig själv, ett bit jag aldrig behärskat till fullo, men här kommer ett litet försök. Om ni vill läsa vad jag gillar just nu bör ni läsa min
  • Bäst just nu
  • lista på bricolages hemsida.

    Höjningen av tobakskatt kan innebära lite oväntad 90-tals retro med kvällstidningsartiklar om smuggelcigarretter.

    Vad finner vi i Houellebeq




    Det är mycket
  • Houellebecq
  • nu, i dagens Svenska Dagbladet avhandlas han på understrecket plats, har tyvärr inte funnit Roland Paulsens understreckare på nätet ännu. Jag eftersträvar på intet vis att bemöta denna artikel inom den sociologiska disciplinen, utan jag har fasnat för det avslutande stycket som jag tar mig friheten att citera nedan:

    Varför vill så många gräva ner sig i den här sortens läsning? Det är uppenbart att Houellebecqs verk fyller ett updämt behov av sanning bortom det korrekta. Den som inte låter sig skrämmas finner en bedrövad författare vars ärlighet uppmanar till reflektion bortom text, misantropi och uppgivenhet.

    Det är just bortom texten Houllebeq har slagit an något hos mig låt vara med cynismen som främsta redskap. Men sådan är ofta stor littertur, den öppnar nya tankebanor för sina respektive läsare. Ungefär samtidigt som Houllebeq dök upp i mitt liv (ca 2002) gjorde den brittiske komikern
  • Ricky Gervais
  • samma sak. En kultureklektisk tanke har förföljt mig sedan jag i helgen avnjöt avsnitt fem av den andra säsong av tv-serien Extras. Vad förenar Gervais och Houellebeq? Var möts dessa herrar och varför tycks de slå an samma ton hos mig? Till en början trodde jag att det hela gick att lyfta upp på just ett sociologiskt plan och på så vis skulle det inbegripa fler aktörer än mig. Men ju mer dagarna går inser jag att det i högsta grad är personligt.

    Ärligheten och den ofrånkomliga cynismen som medföljer på den, gör mötet mellan Houellebeq och Gervais i mitt inre möjligt. Likt den kände sociologen Anthony Giddens vill de båda tolka modernitetens följder från olika vinklar i bland medvetet och ofta omedvetet. Eller snarare de inspirerar mig att söka svar och frågeställningar på vad det är i moderniteten som formar dagens mäninskor, dagens sexualitet, dagens arbetsklimat etc. I detta virrvarv av frågeställningar möts de misantropen och komikern och formar en tår längs med kinden på klassens clown. Denna höst hoppas jag att de åter kan krypa under mitt skinn och driva mig framåt genom sina spännande möten i det innersta av vad som borde vara mitt hjärta.

    söndag, oktober 15, 2006

    Väntan





    medan jag väntar på att brilijans eller en känsla nära besläktade med det stadiumet skall infinna sig lägger jag ut lite bilder för att hålla year of madness flytande.

    torsdag, oktober 12, 2006

    Val

    En stor del av Sveriges befolkning följer med olika grad av intresse de nytillträdda ministrarna och deras eventuella fuskande. Personligen kunde jag inte bry mig mindre har i stället med intresse följt denna mikrodiskussion hos
  • Johan B
  • . Detta trots att jag på intet vis är en hipster, har inte ens varit på Spy Bar då vare sig min gaderob eller mina referenser räcker till för en helkväll i det vita rummet. Men fenoment och den intierade diskussionen kring inlägget som bedrivs av en extremt liten skara, fascinerar mig för tillfället. Det är just minoritetsperspektivet som attraherar, jag citerar Lisa från kommentatorstråden:

    "jag tror dessutom absolut att tjejerna vill vara en del av den där rkelly-gemenskapen eftersom manlig uppskattning ju är den högsta både för män & kvinnor och alla vet att om man tar sig in i den (utanför djbåset, på jobbet osv) så har man halva inne när det gäller att komma upp sig och få mer makt, cred, inflytande osvosv men att som tjej försöka göra det är alltid svårt och ibland nästan omöjligt. även här blir det svårare då de i gemenskapen är de där "fina killarna" och alltså inte riktigt går att bli arg på (”vadå, vi utesluter ingen vi är ju fina medvetna upplysta killar det är bara en slump att det inte är några tjejer här vi förstår inte alls varför?”) men heller inte går att ta sig in på samma sätt/villkor eftersom tjejer ju aldrig anses lika roliga/härliga/häftiga som män av män i grupp."

    Det är kommentarer (eller snarare saxade delar) likt dessa som får mig att gå runt och småfilosofera under dagarna inte Maria Borelius barnflicka. Om ni vill läsa en mer intierade kommentar till artikeln rekommnderar jag Emil Arvidsson blogg. För mig är det självklart att det inte finns några beteendemässiga skillnader mellan hipsters och hockeyspelare, smak och referenser absolut men beteende icke!

    En liknande effekt har den alltid lika kompetente Eric Schuldts artikel "Examen från Glömskans Universitet" i senaste numret av Odd at Large. Har idag inte tid med en längre kommentar/anlays av dess innehåll, men jag saknar ett konsumentperspektiv när det gäller disskusionen kring högkultur. Förlorades inte en stor konsumentbas i och med brattifierningen av överklassen? Gällande kommande litteraturkritiker, kanske underlättar det om Stockholmsmedia vidgar sitt perspektiv när det gäller rekrytering? Känns i sammanhanget skönt att nobelpristagaren Orhan Parmhuk är en författare som är välkänd i alla kulturella fält.

    P.S Vill angående artikelen på The Way We Wear tilläga att Booka Shade mash-ups är sommar/höst 2005 och inte sommar 2006.

    måndag, oktober 09, 2006

    Bricolage nummer fyra

    Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

    Hösttankar

    Det oväntade vädret (då är vi inne på det igen) har för mig inneburit att sommartempot behållits in i oktober. Har dock den senaste tiden upplevt en tilltagande frustration över den försiktighet som präglat mig under höstens inledande veckor. Det finns ju trots allt en framtid, det görs fortfarande bra musik, David Lynch kommer med en ny film, vi har en gammal abab-vakt som statsminister! Allt måste såldes börja rotera fortare i de kapitel av mitt liv där jag önskar vara huvudperson. Min förhoppning är att det skall märkas och kanske, kanske skörda frukt.

    Har alltid varit en motståndare till The Tough Alliance musik, en kombination av att jag fann deras musik usel samt en löjlig positionering i ett fält som jag aldrig kommer att ges tillåtelse att agera i.Men som bland annat
  • Emil Arvidsson
  • konstaterat är deras nya skiva Escaping your ambitions riktigt bra, kanske är svaret för fler gamla electropop grupper att övergå till den gravt underskattade genre ambient? Med TTA:s delvis nya ljudbild kanske den omoderna fotbollsetstetiken även den läggs på hyllan? Hur som helst kan jag varmt rekommndera Escaping your ambitions.

    Omodern fotbollsestetik får mig osökt att tänka på ett tv-inslag jag tyvärr var tvungen att bevittna i morse där de två så kallade sportjournalister/sportfantasterna Peppe Eng och Lasse Anrell gavs utrymme som sakkunniga när de fick kommentera den nytillträde kultur-och idrottsministern Cecilia Stegö Chilò. Inte oväntat hade fördragit någon idrottsintresserad bastukompis, men kontentan var att bara bidragen kom så gjorde det inget. Personligen hoppas jag att vår nye minister sänker bidragen till idrott varför ska vi ha ett landslag som inte representerar befolkningen i stort? Satsa istället mer pengar på subkulturella företeelser som kan utveckla befolkningen såväl själsligt som intellektuellt.

    Vidare ser jag gärna att fröken Chilo gör om Public Service, SVT har utmärkta inköpare låt de bilda en egen kanal bestående av 70 % film och 30 % tv-serier. Resterande program (förutom musikministeriet som får egen kanal) får konkurrera med de övriga grabbkanalerna på lika villkor. När det gäller SR vore drömscenariot en webbkanal med de mest kompetenta från P1 och P4, medans nuvarande P4 görs om till en renodlad pensionär/whitetrash kanal, och P3 skrotas helt. För om utnämning nu är så kontroversiell som en del hävdar kanske det innebär att vi kan förvänta oss en lite radikala beslut?

    Hösten kommer bli vacker med eller utan en ny kulturminister, med egensinninga alster såväl musikaliska som skriftliga. Elixir som kommer att förgylla små mänskliga bubblor lite varstans på planeten jorden.

    lördag, oktober 07, 2006

    Strålande av Anina Rabe



    Har inte sett TV4 nya succe Bonde söker fru, behöver inte, har nämligen läst Anina Rabes tv-kröninka i dagens svd det räcker. Vidare innebär det att jag med stor sannolikhet läst årets bästa text inom svensk kultur/nöjes journailistik, Rabe lyckas på det begränsad utrymme som en tv-kröninka erbjuder utföra underverk som får mig undrar varför hon inte skriver hela tidningen själv. Hon lyckas förutom en underhållande beskrivning av programmet ge en god bild av sin samtid, dess syn på relationer. Hon illustrerar vidare för läsaren vad majoritetsbefolkning står för det när gäller realtioner och samspel emellan könen och hon får mig att inse att personer som jag borde sluta skriva så fort det bara går (nu gör vi uppenbarligen inte det). Vet att du inte kommer läsa detta Anina Rabe såvida du inte på Ranelidmaner nästintill maniskt googlar på dig själv på veckobasis, något jag själv även gör, är tyvärr så tragisk. Även om denna hyllning kommer att gå dig helt förbi så vill jag att du ska veta att jag riktar min beundran emot dig idag. Du har intellektuellt förgyllt min dag och för det är jag dig evigt tacksam.

    Mina Gulity Pleasures (apropå trendens sena ankomst till Sverige) det här året är Superpitchers Tonite, Reinhard Voigt Tranceformation och Audions Mouth to Mouth (orginal mix), säger förmodligen mer om mig än själva trenden.

    På torsdag är det återigen dags för Bricolage något jag kommer att få skäl att återkomma till senare. Dandy Digital och bröderna Linzatti gästar, det sistnämnda kan nog bli en ny bekantskap för publiken i Stockholm. Dandy Digital är som bekant en av de bästa dj:erna i stan och bevisade senast i går på Heads Up hur grym han är.

    torsdag, oktober 05, 2006

    Män i uniform.



    Kvinnor som gillar män i uniform är ett fenomen som känns lika världsfrånvänt och som ett lika stort hån emot det moderna samhället som lajv. Ändock exsisterar det, förutom att det tyder på dålig smak är det ett hån emot personer som eftersträvar en balans emellan könen. Att tråna efter en man på grund av att denne är unfiformsbärande är ett uttryck för en längtan efter en okomplicerade värld vars enda komplexa inslag torde var en hink med shots på Golden Hits en gång varannan månad.

    En längtan efter en verklighet där mannen har olja på händerna medans kvinnans nagellack är övertäckt av mjöl från det dagliga baket. En vardag där mannen kan få bekräftelse från sin så kallade vänner (för övrigt ett märkligt ord)när de på apspråket kommunicerar kring skillnaderna emellan könen. Uniformen är en konservativ garant för ett dumsamhälle. En folkdräkt som inger känslor av pondus utan substans, en doft av ett unket 50-tal som förorenar våran redan hårt belastade miljö en beklädnad som ber om att få avskaffas. För båda könens skull.

    måndag, oktober 02, 2006

    Modefel



    I förra veckans DN på stan behandlade åsiktsmaskinen hastigt grungemodet, som sägs överta preppymodet roll i höst. Som ett exempel på grungemode lyfte de fram karaktärerna i filmen Farväl till Falkenberg och framför allt då deras kläder. Problemet med DN på stans referens är att de bär kläder av klassiskt rockkille snitt samma kläder som var mainstreammode år 2000 och har sedan dess haft en trogen publik och ansetts som medelhippt sedan dess. Såldes knappast något nytt, förstår dock misstaget från DN på stans sida, grungen var musikaliskt en subgenre inom rocken.

    Om ni vill finna någon typ av utmaning i höst så skall ni låta preppy och grungen mötas och förenas.

    torsdag, september 28, 2006

    Komma hem

    Att komma hem är alltid ett tema som fascinerat mig, kanske beror det på att den henska klichen "where ever i lay my hat is my home" faktiskt stämemr bättre på mig än de flesta. Åtminstone om vi beaktar den grupp som jag med stor sannolikhet tillhör vita medelklasspojkar uppväxta i en icke urban miljö (en stor del av den manliga befolkningen i Sverige). Att komma hem är ett tema som enligt många behandlas i den kritikerrosade filmen "Farväl till Falkenberg", men egentligen handlar den om rädslan för att bryta upp. Något som påpekas i höstens bästa text om denna film, Johan Wirfälts intervju eller snarare samtal med Jesper Granslandt och Fredrik Wenzel personerna bakom filmen i det nya numret av Rodeo. Huvudpersonerna i filmen hyser otvivelaktligen en stor kärlek till sin hembygd, detta i kontrast till den sedvanliga flykten från landsbygden i filmen. En ingrediens som gör filmen intressant, men samtidigt är denna kärleksförklaring till småstaden på intet vis ny, utan en grund som nästan all svensk kultur vilar på.

    Jag längtar innerligt efter en film, bok, tv-serie som hänsynslöst gör upp med den så kallade "lilla männinskan". Ett verk som ser utarmning av landsbygden som det enda naturliga, en logisk konsekvens av den lilla utveckling som vi ändå genomgår under vår livscykel. Ett verk som vågar angripa den mest priviligerade gruppen i samhället, den vanlige svensson. Attacker emot makthavare är i det närmaste grundlagsstadgat och känns tröttsamt och menlöst. Ändock tror jag att "Farväl till Faklkenberg" är ett steg i rätt riktning för svensk film. Kanske är den ett tecken på ett steg bort från konservativa och rädda aktörer som filminstitutet och public service. Ett trendbrott emot den hjärndöda lördagsunderhållning a'la folktoppen svensk film 9 gånger av 10 är. Farväl till Falkenberg är den först svenska film som berört mig, för det är jag skyldig herrar Ganslandt och Wenzel ett stort tack.

    Apropå ovan nämnda tidning trenden med mansmmannen behandlas även på
  • Rodeobloggen
  • . Ska bli vädligt intressant att se hur denna trend gestaltar sig när den väl blir mainstream. Själv bävar jag inför det faktumet, i händerna på fel aktör kan den bli lika patetisk som Björn Borgs comeback försök i början av 90-talet. Höstens mainstream mode (det enda som kommer att göra ett reelt avtryck i Sverige) skiljer sig föga från det vi såg redan 1998/99 och som väl egentligen rått sedan dess med små diskreta uppdateringar.

    Alla borde unna sig Donnacha Costellos underbara vinylbox 6X6 från
  • Minimise
  • . Har skaffat boxen men har än så länge bara tre tolvor. Ett mer logiskt och vackert avslut på minimaltrenden är svårt att tänka sig.

    tisdag, september 26, 2006

    Bricolage nummer tre

    Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

    måndag, september 25, 2006

    Typiskt DN Kultur.



    I dagens
  • DN
  • är det Mårten Blomqvist som står för krönikan på kulturens ide och kritik sidor. Med utgångspunkt i M Night Shyamalan film "Lady in the water", filosoferar Blomqvist kring den banale regissören. Han jämför Shyamalan med David Lynch men säger sig föredra Shyamalans attityd. Då denne deklarerar vad han vill. Lynch signum är ju som bekant det motsatta, han anser att det är upp till tittaren/konsumentens intellekt att själv skapa sig en uppfattning, att producera en tolkning.

    Känns verkligen väntat, trist och så fruktansvärt svenskt att Blomqvist tycker att en konstnär inte skall tiga. Men borde vi förvänta oss något annat? Dn Kultur är varje dag fylld till bredden med präktigt och tillrättalagt tyckande. På så vis uppfyller de verkligen Blomqvist definition av konstnären. Personligen upplever jag det som befriande med någon som Lynch som vädjar till vår egen förmåga att tänka komplext, en konstnär som sträcker ut ett en hand till konsumentens egen skaparlust. För de som önskar tydlighet finns ju alltid Bert Karlsson och Beck filmerna...
    P.S jag har icke sett Lady in the water och tycker personligen att sjätte sinnet är en relativt usel film.

    fredag, september 22, 2006

    Ny hårddisk

    Med jämna mellanrum dyker det upp erbjudande från thenewyorkerstore i min inkorg, för ett par dagar sen fick jag ett trevligt mejl om deras senaste produkt. I stället för de dvd-skivor jag har idag, erbjöds jag möjligheten att få the complete new yorker på en bärbar hårddisk. Fungerar naturligtvis utmärkt som present eller julklapp läs mer
  • här
  • . Morgonen blir så mycket bättre om du skippar Sveriges Radio och lyssnar på BBC i stället. Personalen på BBC ä'r säkert lika kulturkorrekt och multikulti dyrkande men jag vet inte om det och slipepr därmed att irriteras över det.

    torsdag, september 21, 2006

    Förhastad



    Min oro i måndags var kanske en aning dystopisk gällande uteblivna skriverier i media om Sverigedemokraternas valframgång. Dagens Nyheter (att Sydvenskan skriver om det är en självklarhet, jag efterlyste en debatt på riksnivå) har de senaste dagarna tagit upp Sverigedemokraternas framgång i Skåne i en rad artiklar. Förhoppningsvis kan det vara ett led i att fler tar oron över antidemokraternas frammarsch på allvar.

    Om ni vill se några av de låtar jag gillar för tillfället rekommnderar jag att ni besöker Bricolages hemsida
  • här
  • . Nästa vecka besöker Dibaba och Johan Fotmeijer vår lilla klubb.

    Avnjöt i går det första avsnittet av Extras säsong 2, nådde inte riktigt upp till de starkaste avsnitten under första säsongen, men det var bättre än allt annat just nu. 28 minuters kvalitativ tv som fick mig att längta efter de större värden i livet, livsverken, det långsiktiga och förmågan att njuta. Jakten på trender och de senaste släppen dränerar för eller senare ditt intellekt och du riskerar att stå ensam i baren med en massa viceliknande kids, utan vare sig mål eller mening. Jag vill läsa en abstrakt roman och förena minimalism med Arthur Russells Springfield (Dfa remix). Jag vill vara Immer 2 förkroppsligad, heller så längtar jag bara efter hösten. Framtiden får utvisa om det är parentes eller omdaning.

    måndag, september 18, 2006

    Oro



    Föga överraskande begåvades Sverige med en ny statsminister i går,en gammal fjälljägare från Täby som verkar sakna förmågan att le. Något som bekymrar mig desto mer är Sverigedemokraternas framgångar och de mer eller mindre uteblivna reaktionen i media på denna framgång. På sin höjd har det resulterat i artiklar likt denna i
  • Aftonbladet
  • . Vi får hoppas att media och de andra partierna vaknar när det gäller dessa missnöjesyttringar. Vad som beymrar mig mest är att vi för tillfället befinner hos i någon form av en högkonjktur. Inför valet 2010, finns det anledning att tro att det är motsatt ekonomiskt läge. Ett klimat som torde gynna en missnöjesyttring som Sverigedemokraterna, som enligt dem själva satsar på just valet 2010.

    Som jag varit inne på tidgare så är det framförallt i regionalismens huvudfäste Skåne som SD rasistiska ideer lyckats fortplanta sig. I dag är jag fortfarande alltför arg för att orka utveckla några mer ingående teorier kring varför dumhet tycks frodas i södern (södra sverige, södra Usa, södra Frankrike m.f.l.) Tyvärr kommer jag få tillfälle att återkomma i denna fråga. Är själv uppväxt i Skåne och en dag som denna förstår jag verkligen varför flykten från detta landskap var oundviklig. Där dumheten och förloraremenatliteten (återkommer i veckan med en längre postning om just den) tycks växa i samma takt som rapsfälten söder om Hässleholm.

    Om ni ändock vill avnujta något som är positivt med vår södra landsända, vända era blickar emot tidningen Sydsvenskan som har den goda smaken att ge
  • Björn af Kleen
  • utrymme. Lyssna sedan på Offpop Konsequenz och förträng allt vad politik heter.

    söndag, september 17, 2006

    Val



    Det är som bekant val idag, personligen är jag inom kort på väg till vallokalen belägen cirka 300 meter från hemmet. I somras deklarerade jag här att blank rösten skulel få min rsöt i årets val. De senaste veckorna har jag omvärderat detta beslut. Detta eftersom komedins fortlevnade vid ett borgerligt maktövertagande har bekymrat mig. De senaste tio åren har vi haft en av vår mest begåvade komiker som ledare för vårtat land,mycket tyder på att det i kväl kommer bli ett skifte till det gravallvarliga styret. Ordning och reda och därmed dålig humor, detta bekymmrar mig djupt.

    Till skillnad från sina konkurrenter så har Göran Persson insett att definition av att vara rolig, är att vara det på andras bekostnad, att skratta åt andra är så mycket roligare än att skratta med (personer som skrattar med har ingen humor). Personer med komisk tajming och sarkastisk perfektion i sitt dryga tilltal ska vi vara rädda om, Göran Persson är en sådan person.

    tisdag, september 12, 2006

    Stockholm coolast?



    I nya numret av
  • Bon
  • skriver Caroline Ringskog Ferrarda- Noli (börjar bli lite av en favorit och är en anledning att läsa just bon) att det ryktas om att Stockholm i ett kommande Vanity Fair nummer kommer att utnämnas till världens coolaste stad. En deprimerande tanke, men det kanske är så enkelt att staden du lever och verkar i omöjligt kan framstå som cool.

    Försöker nuförtiden undvika att fokusera på samhället och därmed lägga min bekanta fäbless för socialpornografi åt sidan. Ett drag som torde göra mig till en mer accepterad medborgare. Det går inte att utesluta att det rör sig om förstadiet till min annalkande 30 års-kris (för den kommer,dessutom med kraft). Men min totala brist på självförtroende bekymrar mig allt mer. Respektlösheten gentemot mina egna prestationer grundar sig i en sedan barndomen icke verklighetsförankrad tro på min egen presationsförmåga. Här framstår troligtvis mitt resonemang som en aning diametralt, den övertro på framtiden som jag hyste som barn har lett till ett sent men brutalt uppvaknade. Där problemet isolerats till hur jag strategiskt sätt skall byta spår efter år av villfarelse. Har accpterat att jag inte var ämnad för de stora sakerna, att jag endast är en av de där myrorna längst ner i stackens hieraki. Svårigheten ligger i att släppa taget om illusionen av mig själv som en begåvad och belevad person redo att tillföra världen konstnärlig kvalite. En dröm som säkerligen är både naiv och pubertal, men likväl inbjudande och en ständig källa till imaginär eufori. Så frågan är om jag skall ge illusionen en chans till?

    Önskar att Dj koze var min alldels egen Molgan.

    Bricolage nummer två

    Dags för oss att köra Bricolage igen, info följer nedan besök gärna vår hemsida som är under konstruktion
  • Bricolage



  • Den 14/9 slår Klubb Bricolage till igen:
    Gäster:

    Unai (Force Tracks)
    Unai aka Erik Möller har en relativt diger produktion bakom sig med
    skivsläpp sedan 1995. Men det är kanske först efter hans senaste skiva A
    Love Moderne på Berlin-bolaget Force Tracks som nu Unai börjar få sig ett
    namn i bredare kretsar och satt honom på flertalet listor över 2006 års
    bästa album. Tyska tidningen De:Bug hade även ett heluppslag med Unai i
    senaste numret. En stjärna in the making.

    Özgur Can (Furry Music, Pickadoll)
    Özgur har lämnat sin bakgrund i prog och koncentrerar sig numera på ett
    samtida tech-house och minmalsound. Vi älskar honom efter att Sven Väth
    valde just Özgur till en av Cocoons samlingsplattor. Özgur är den nya
    sortens producent som med stora produktioner blir reaktionen mot dagens
    minimaltrend. Idag är Özgur en världs-dj med spelningar över hela världen
    samt en självklar del av den svenska techno- och housescenen med remixer för
    stora namn såsom Cirez D och John Dahlbäck. Vi är jätteglada över att Özze
    vill komma förbi Bricolage och ta kontrollen över dj-båset!


    Grafik-utställning:
    Tobias Dunér-Axelsson
    Unga konstnären Tobias blev nyligen omskriven i DN På Stan, försöker hantera
    den postmoderna stressen genom att bjuda oss på "androgyn-embryo-stil i
    japansk och tysk tusch". Vi vet inte vad det betyder förutom att det kommer
    vara sjukt snyggt.

    Visuals:
    Emelie från Sister:Stockholm bjuder oss på videoprojektioner med
    storstadspuls. I tittade igenom hennes arbete inför denna kväll och kan
    lugnt säga att

    Support: Bricolage DJ team
    Techno, electro, minimal, acid, electronic house, italo, dubstep.

    Tid/plats: Torsdag 14/9, kl 21-03, Olssons Video, Odeng. 41. Gratis inträde,
    20 år.
    Vi återkommer sedan den 28/9, och därefter varannan torsdag.
    VÄLKOMMEN

    måndag, september 11, 2006

    Bricolage nummer två

    Dags för oss att köra Bricolage igen, info följer nedan besök gärna vår hemsida som är under konstruktion
  • Bricolage


  • Den 14/9 slår Klubb Bricolage till igen:
    Gäster:

    Unai (Force Tracks)
    Unai aka Erik Möller har en relativt diger produktion bakom sig med
    skivsläpp sedan 1995. Men det är kanske först efter hans senaste skiva A
    Love Moderne på Berlin-bolaget Force Tracks som nu Unai börjar få sig ett
    namn i bredare kretsar och satt honom på flertalet listor över 2006 års
    bästa album. Tyska tidningen De:Bug hade även ett heluppslag med Unai i
    senaste numret. En stjärna in the making.

    Özgur Can (Furry Music, Pickadoll)
    Özgur har lämnat sin bakgrund i prog och koncentrerar sig numera på ett
    samtida tech-house och minmalsound. Vi älskar honom efter att Sven Väth
    valde just Özgur till en av Cocoons samlingsplattor. Özgur är den nya
    sortens producent som med stora produktioner blir reaktionen mot dagens
    minimaltrend. Idag är Özgur en världs-dj med spelningar över hela världen
    samt en självklar del av den svenska techno- och housescenen med remixer för
    stora namn såsom Cirez D och John Dahlbäck. Vi är jätteglada över att Özze
    vill komma förbi Bricolage och ta kontrollen över dj-båset!


    Grafik-utställning:
    Tobias Dunér-Axelsson
    Unga konstnären Tobias blev nyligen omskriven i DN På Stan, försöker hantera
    den postmoderna stressen genom att bjuda oss på "androgyn-embryo-stil i
    japansk och tysk tusch". Vi vet inte vad det betyder förutom att det kommer
    vara sjukt snyggt.

    Visuals:
    Emelie från Sister:Stockholm bjuder oss på videoprojektioner med
    storstadspuls. I tittade igenom hennes arbete inför denna kväll och kan
    lugnt säga att

    Support: Bricolage DJ team
    Techno, electro, minimal, acid, electronic house, italo, dubstep.

    Tid/plats: Torsdag 14/9, kl 21-03, Olssons Video, Odeng. 41. Gratis inträde,
    20 år.
    Vi återkommer sedan den 28/9, och därefter varannan torsdag.
    VÄLKOMMEN

    onsdag, september 06, 2006

    helgtips



    Tycker att ni skippa den tillknäppta atmosfären i Stockholms lilla innerstad i helgen och vidgar era vyer. På lördag har kruthuset fest igen, denna gång får de besök av Lineas de Nazca (Mexico), Dandy Digital, Googolplex och Burt Banner, minimalt med andra ord. Tid och plats? Bli medlemmar i Solna Konstförening så löser sig den biten.Lite hjälp på vägen får ni
  • här
  • måndag, september 04, 2006

    Nya tider



    Nya rutiner och okända farvatten väntar mig den närmaste tiden, något som kommer att påverka frekvens på mitt bloggande. Kan dock inte motstå att dela med mig av en liten händelse ifrån lördags natt. Befann mig i Vintervikens trädgårdar (med Stockholms mått mätt mitt i skogen) och lyssnade på alltid lika strålande the Field. Utan anledning och uppenbarligen från ingenstans dök tre grunge killar upp och inledde en strålande Zack de la Rocha dans. Ackompanjerat av The Field episka techno såg det aning komiskt ut. Frågan var väl egentligen om dessa pojkar valt att haka på grunge retro trenden eller om de övervintrat i skogarna kring Vinterviken sedan 1993. Alternativt två torde vara troligast, problemet är väl bara att det även innebär att de då skulle vara födda i dessa skogar. Men vore inte det fint ett skogsfolk som aldrig slutat vara grunge? Som utan att förstå hur eller varför blir hippast i stan.

    onsdag, augusti 30, 2006

    Bricolage



    Om sådär 20 timmar är det premiär för en ny klubb i Stockholm, närmare bestämt på Olssons Video. Jag har det stora nöjet att få vara med att arrangera det hela och alla med en förkärlek för det elektroniska inom musiken har en fin höst att vänta. Info följer nedan:

    Klubb-premiär för Bricolage!
    Postmodern Living and its Music
    Premiär Onsdag 30/8
    Petter (Border Community) Med nyutkomna fantastiska Some Polyphony på James Holdens bolag Border Community är Petter en av Sveriges mest intressanta DJs och producent.
    The Field (Kompakt)
    Från tyska bolaget Kompakt, där legender som Michael Mayer liksom Superpitcher ger ut sina alster, bjuder The Field på mjuk techno med ambient-känsla.
    Visuals: Aktionsgruppen Vlozz
    Två förvirrade akademiker är arga på något, men vad vet de nog inte riktigt. Vlozz är ett desperat försök att återupprätta en smakhierarki. Följ deras kamp på http://www.vlozz.blogspot.com/
    Support: Bricolage DJ team
    Techno, electro, minimal, acid, electronic house, italo, dubstep.
    Tid/plats: Onsdag 30/8, kl 21-03, Olssons Video, Odeng. 41. Gratis inträde, 20 år.
    Vi återkommer sedan den 14/9 och den 28/9, och därefter varannan torsdag. Välkommen!

    Mer om vilka Bricolage är:
    Vi som står bakom Bricolage är: Gustaf Wallnerström (från fantastiska Ohmygosh.se) som ger oss rykande färsk minimaltechno, Angelica Butura (Volupté) står för fransk elektro och tysk techno, Anders Bergmark (resident Klubb Dynamic, Uppsala) för techno och dubstep, Adeline Hedmar (resident-DJ på Trädgården) ger oss sjukligt dansant elektrohouse, och Martin Cöster spelar episk mjuk-techno och organisk Luciano-tech.

    måndag, augusti 28, 2006

    tillbaka



    Känns som ett naturligt tema en dag som denna, dels för att jag vänt åter till vardagstristessen efter vad som varit den vackraste och mest kompletta semestern i mitt liv. Men tillbaka tycks även galenskapen vara, den som en gång i tiden fick mig att starta year of madness. Få har väl undgått Elsie Claesons
  • debbatartikel
  • i Svd.

    Min semester innebar att jag inte gavs möjlighet att läsa dårskapen förrän i går, jag som hela tiden trott att media inte ville släppa in anti-demokrater i debatten, hade tydligen fel på den punkten. Nu tycker jag inte att vi ska avfärda fru Claeson så lätt, misstänker att många delar hennes uppfattning ute i stugorna. Men inte på grund av biologin utan på grund av mäninskors törst efter trygghet och enkelhet i vardagen. Drömmen om ett liv utan komplexa situationer, tankar som göra att många röstar på mediabilden av Persbrandt när de får välja sin egen "drömman". Det moderna samhället ter sig ofta komplext med oändliga möjligheter, där historien gång på gång lär oss att det enda som står stilla i utvecklingen är männinskan själv. Denna ovilja till utveckling är Elsie Claeson en ypperlig representant för.

    torsdag, augusti 17, 2006

    idrott och droger

    Idrott och droger i all dess former har en lång historia tillsammans, en historik fylld med skrönor och tarvligt beteende (fotbollspelare+alkhol). Den senaste veckan har svenska folket och framför allt alla helylle sportisar som inte lämnat barndomshemmet ännu förfärats. Det handlar om två före detta idrottsstjärnor som nyttjat den folkhemsdrogen kokain. Diskussionen om det var fel eller rätt är patetisk och därför lämnar jag den därhän. Hade dessa två föredettingar verkat i en miljö präglad av intelligens och rationalism, hade de kunnat erkänna sitt misstag och gå vidare. Tyvärr gör de inte det, de bor i sportland och kommer såldes fördömmas och mobbas för all evig framtid av sina axa ätande före detta vänner. Ty sportvärlden är dum, hemsk och saknar förmåga till eftertanke.

    För några år sedan närvarade jag vid en presskonferens för det svenska fotbollslandslaget, en utställning som inleds med en så kallad öppen träning. det var omöjligt att säg aom det var råsunda eller skansen du befann dig på. Nere på planen sprang en massa bortskämda småpojkar runt, vuxna personer som aldrig behövt växa upp för mamma tvättade fortfarnade deras kläder. De fes, brottades och sparkade bollarna på varandra. Efter att de lekt av sig i hagen väntade snoppmätaretävling i duschen. På läktaren satt en rikets märkligare arter och bevittnade det hela, de så kallade sportisarna. Då de inte är tillräckligt bra på att fisa, brottas och mäta sina snoppar får de inte vara med i hagen. Men i bland får de komma och träffa sina förebilder som lyckats uppfylla den där vackra erotiska drömmen som de alla bar på. Att få duscha, fisa och kramas tillsammans med andra svennar som är sådär härligt sunda och helylle som bara idrottsmän och idrottskvinnor kan vara.

    Jag hoppas att Patrik Sjöberg och Sven Nylander finner en fristad långt borta från sportens värld. Ett samhälle som har överseende med att du är mänsklig och insett att groddar smakar skit.

    P.S Ber om ursäkt i fall inlägget är slarvigt skrivet men jag är på väg söderut semester väntar.

    tisdag, augusti 15, 2006

    Höstmusik

    Fortsätter att tipsa om vänner vars kreativa ådrar alltjämt pulserar. Hösten stundar som bekant, och då behöver du och jag den superba och finstämda men samtidgt nedstämda musiken som uppmanar till eftertanke. Precis det gör Old Dog and Cristopher vars myspacesida ni finner här
  • Old Dog
  • . Likt mig har har Cristoffer stirrat mänsklighetens avvarter i vitögat, någonstans i hans texter tycker jag mig höra det. Önskan om öppna ögon.

    måndag, augusti 14, 2006

    Barnvagnsmaffian



    Under sommaren har mina möten med vuxna männinskor med tillhörande barnvagn (ofta med annan männinska i) varit frekventa. Möten som har fått mig att fundera över dolda agendor, hybris och lagstiftning. Ofta men absolut inte alltid tenderar personer med barnvagn att uppträda på ytterst ovärdigt vis och vädligt ofta sker detta i Vasastan eller på Kungsholmen. De tycks ha drabbats av en osund hybris ej att förväxla med den mer sunda släktingen kaxig. En överlägsenhet gentemot sina medresenärer (de flesta möten sker på bussar eller tunnelbanetåg) som påfallande ofta resulterar i att bussar blir försenade för att dessa marodörer vägrar att flytta på sig. Detta eftersom det tycks finnas en balk i den svenska grundlagen som ger nyblivna föräldrar immunitet emot att följa vanlig ordningsregler. Såldes har de flesta av mina bussturer denna sommar försenats av en pappa eller en mamma som valt att blockera dörren för att de tycker att denna plats gagnar deras egna syften bäst.

    Värt att notera är även den förrvirring som tycks råda i bland huvudstadens nyblivna föräldrar, gällande vem de har i barnvagnen. Är det dottern/sonen eller hunden? Ofta tenderar nämligen föräldrarna att tilltala sina barn som om det är en labrador de talar med. Samma föräldrar kommer om 13 år undra varför deras barn skäms över att synas i offentligheten vid deras sida. När skammen egentligen är logisk konsekvens av ett bedrövligt beteende från föräldrarnas sida under de första åren av barnens liv.

    P.S Nästa postning ska vara glad och handla om ett betydligt mer väsentligt ämne en småbarn/hundar, nämligen musik. Det kommer garanterat vara befriat från sarkasmer och andra snarlika elakheter.

    Brats

    Författaren Björn Ranelid tycks vara en kontroversiell och speciell man, men i bland lyckas han verkligen formulera fragment i vår samtid på ett förträffligt vis. I juni var Björn Af Kleen på Österlen och gjorde ett läsvärt reportage, läs
  • här
  • . Där träffade han bland annat Ranelid som tillbringar stora delar av sommaren på Österlen, hans kommentar om "Stureplansmaffian" har estat sig fast i mitt minne och följt mig sedan dess.
    "Han är lättad över att Stureplansmaffian väljer Båstad.
    - De när ingen kärlek till dem som byggt upp kulturen. De deltar inte organiskt i bygden. De rumlar runt."


    Koncist, vackert och samtidgt en målande beskrivning av det som brukar benämnas som brats, mer än så behöver inte sägas. Mannen som de senaste åren lite orättvist mest blivit omskriven för sitt användande av läppglans, kom sommaren 2006 att beskriva en av landets mest kapitalstarka grupper bättre än vad nåon tidigare mäktat med. Vackert och samtidgt det enda vi behöver veta. Nästa vecka skall jag organiskt delta i den österlenska bygden.

    söndag, augusti 13, 2006

    Ny bok.



    När jag vid frukostbordet i morse jobbade mig igenom DN Kultur, fann jag en lika överraskande som glädjande notis, där Jonas Thente lyfte fram min gamle vän Tomas Kindenbergs debutbok "Kan du inte bara vara pinsamt tyst", mer info om denna bok finner ni hos
  • Zoo Publishing
  • . Har ej själv läst boken ännu, men om ni är vänner av subtil och intilligent humor med en perfekt dos av vardagsrealism tror jag att ni kommer att finna er en ny favorit i Tomas Kindenberg. Framsidan skvallrar dessutom om vackra fotografier, något även DN valde att lyfta fram. Det är utgivningar av detta slag som jag tror vitaliserar det svenska kulturklimatet med eller utan ett litterärt kanon.

    De små ögonblicken och detaljerna



    De där små sakerna som utgör kärnan i livet har ockuperat mina tankar under natten. Ni vet den pinsamma tystnaden, det krystade samtalet där avsaknaden av gemensam referensram blir smärtsamt uppenbar. Om vi utgår i från tesen att den moderna männinskans främsta drivkraft är självförverkligande är det märkligt att så stor del av livet formas av dess meningslöshet. De krystade leende som accunterar det bisarra i en att en grupp männinskor har disparata monologer sinsemellan. Ett uppgivet samhälle var främsta kännetecken är den förtäckta monologen. Trots att dessa dystopiska tankar hemsöker mig om natten, kan jag inte låta bli att fascineras av livets små ögonblick, meningsfulla likväl som meningslösa. Kanske hade min far rätt när med en stor portion cynism konstaterade att livet är till 90 % tråkigt och att det roliga endast utgör 10 % av vår livsgärning.

    fredag, augusti 11, 2006

    Fredag igen.



    Fredag vars en gång så magiska klang sedan länge ebbat ut för min del, är mest bitter för att jag missade Konrad Black i går på f 12 (pank). Behovet av att klubba har aldrig varit större, men det ser ut som jag får hålla ut tills Cocktails strålande höst och vinter program drar igång. De har enligt sin hemsida redan gjort klart med b.l.a. Michael Mayer, Anja Schneider och Luciano, mad!

    Längst ner på sidan finner ni lite länkar till sidor som jag gillar och besöker ofta (det kommer fler länkar så småningom, överst hittar ni så klart
  • Ami
  • , som är sommarens blogg för min del. Genom välvillighet på kommentatorstråden till förra veckans postning om bloggande hjälpte hon dessutom mig att styra upp det där med länkar på min blogg. Något som saknats tidgare, jag bockar och bugar.

    Rolig hallå där som min gode vän John i Malmö tipsade om http://www.metro.se/se/article/2006/08/09/06/4236-23/. Tänker inte kommentera den utan låter den helt enkelt tala för sig själv.

    torsdag, augusti 10, 2006

    Kvalite går aldrig ur tiden

    Under sommaren har TV 4 visat en bbc dokumentär om auswitch, orkade med ett avsnitt innan discovery vibbarna blev alltför starka. Men av någon anledning fick den mig att åter läsa "The Schmeed Memoirs" en brilijant text av Woody Allen publicerad i New Yorker 1971, finns även med i hans Get Even http://www.woodyallen.com/books/gettingeven.html
    Texten driver med den nasistiska regimen på ett sätt som bara en Woody Allen i högform kan, intierat, intilligent och hejdlöst roligt. Om ni inte har läst "The Scheemd Memoirs" rekommndera jag denna artikel varmt. Sommaren har fortfarande ett grepp om Sverige och klassiker bör läsas alternativt läsas om på sommaren.

    tisdag, augusti 08, 2006

    Månadens låt



    Vågar redan nu utse månadens låt eller snarare månadens remix Lawrence- Along the Wire (Superpitcher remix). Om vi skall hållas oss till saningen släpptes tolvan redan förra månaden på Ladomat 2000, men den lyfter i varje fall min augusti månad. Den innehåller allt en remix bör innehålla, den får dig att återupptäcka en gammal låt/skiva, i det här fallet Lawrence This Night will last forever från förra året. Superpitchers remix lämnar inte orignalet helt men är därmed inte orignell snarare tvärtom. Den lyckas under sina 9 minuter och 31 sekunder förmedla samma känsla som Superpitchers mixskiva Today gjorde under 2005. Det slutgiltliga mötet mellan, minimalism, techno och trancens smakfullare element. Sist men inte minst ger den oss ett besked om att Superpitcher är tillbaka även när det gäller arbetet i studion efter den minst sagt halvdana låten Enzian på Speicher 35. Along the wire har gått på repeat såväl i min winamp som i min i-pod de senaste dagarna och allting tyder på att den kommer fortsätta att dominerna min värld heller åtminstone dess ljudbild även de närmaste dagarna. Troy Pierces remix på samma låt kan ni hoppa över.

    Vill äve ge eloge till Expressen Kultur som med jämna mellanrum släpper fram Year Of Madness favoriten Nils Petter Sundgren, den här gången avhandlar han svensk films nya pamp http://www.expressen.se/index.jsp?a=651787

    onsdag, augusti 02, 2006

    Bloggande.



    Tongångarna på Year of Madness har under sommaren haft en negativ klang, rent av lite gnällig. Denna något omoderna attityd (tankar och känslor är som bekant vädligt ute) har sin grund i min nyvunna fattigdom. En livssituation som grundar sig i min oförmåga att skapa en korrelation emellan mina egna krav och min begåvning. Kort sagt är mina krav höga och min begåvning ytterst medioker. Ett handikapp som präglar det mesta jag företar mig, inklusive mitt bloggande. Min förhoppning är att en förändring skall ske när det gäller min egen insiktsfullhet. Något som kommer prägla allt i mitt liv inklusive denna blogg. Såldes kommer Year of Madness att omdanas en aning den närmaste tiden, i vilken riktning vet jag inte ännu.

    Martin Jönsson tipsade i går om en utmärkt artikel om bloggande i New Yorker http://www.newyorker.com/fact/content/articles/060807fa_fact1, samt ett lika långt och utmärkt bemötande av denna artikel på BuzzMachine http://www.buzzmachine.com/index.php/2006/07/31/talk-of-the-town/. Läsandet av dessa fick mig att fundera lite kring de svenska bloggar jag själv läser på veckobasis och framför allt deras kvalite. Tyvärr är det i mina ögon uppenbart att det finns en negativ korrelation emellan ökad populäritet och kvalite. Inget märkligt med det egentligen då det är precis vad som drabbar alla medieformer när du börjar växa i populäritet. I motsats till vad Nicholas Lehmann tycks tro, så har jag aldrig betraktat den stora massan bloggar som annat än ointressanta tonårsdagböcker, vars avsaknad av relevans ofta varit skrämmande uppenbar. Men samtidgt har det parallellt existerat bloggar som varit både välskrivna och synnerligen relevanta, åtminstone med utgångspunkt i undertecknads intressen. Vad som idag bekymmrar mig är att dessa en gång så välskrivna bloggar idag har ökat sitt besöksantal och därmed tycks författarna drabbats av hybris och ägnar större delen av sin tid i bloggsfären till att berätta om sina ointressanta sememstrar. Eller så ägnar de spaltutrymmet till att beskriva de förmodat hippa festerna de besökt i någon storstad utanför Sveriges gränser. En utveckling som är lika trist som väntad. I början tycktes det som om de flesta i en släng av naivitet, hade en stark tro på bloggen (talar då om den stora massans bloggar) som ett journalistiskt alternativ. Men idag bör det vara uppnebart för alla att de flesta bloggar bara utvecklades till dagböcker vars kvalite knappast överstiger barnets. Givetvis finns det undantag, men dessa lever i minoritet och har såldes föga med slutresultatet att göra. Därmed vill jag inte påstå att underhållningen skulle vara sämre tvärtom, galna bloggar hör till det bästa du kan läsa på nätet dessa dagar.

    Ordet galen leder oss osökt in på Sveriges egen David Brent, Johan von Holstein. Efter att ha läst hans kröninka i gårdagens Metro undrar jag om det finns något skäl att bo i Sverige längre, om denne man får skriva krönikor i landets mest lästa morgontidning? Är tacksam om någon kan motbevisa mig på denna punkt, då min ekonomi som sagt är skral nuförtiden. Så en flytt till sydligare breddgrader ter sig i nuläget orealistisk.

    Efter dessa negativa ord, vill jag i sann pedagogisk anda avsluta med mer positiva tongångar. Håller helt med Angelica när hon på Digfi lyfter fram Guido Schneiders mixskiva Focus On http://www.digfi.com/default.aspx?id=9449. Hon sätter fingret på precis vad skivan är, skön och svalkande sommartechno.

    Som den ohippa mäninska jag trots allt är, gillar jag fortfarande Ralph Steadmans illustrationer, därav bilden ovan. Rekommnderar även ett besök på http://www.ralphsteadman.com

    måndag, juli 31, 2006

    Bröderna Marx (igen...)

    Gårdagskvällen slutade med att jag sökte runt på diverse filmklipp med bröderna Marx på youtube. Det roligaste och mest bisarra var ett med en gammal Groucho Marx som gäst i Bill Cosbys talkshow (han hade tydligen en sådan), Cosby i M. Jackson frisyr (70-talsvarianten). Groucho var elegant i dubbelknäppt kavaj i marinblått med ljusblå polo under. Vad som möjligtvis drog ner helhetsintrycket var hans svarta basker (tillsammans med den spanska speakover rösten). Kanske är det nostalgi som gör att jag gillar bröderna marx och framför allt Groucho så mycket. Som liten drömde jag medan jag beskådade matinefilmerna på svt att gå i Grouchos fotspår. Något som inte inträffat, faktum är att ingenting inträffat i mitt liv, men det är en annan och mycket gnälligare historia.

    Önskar i bland att jag fick skriva en lång artikel om bröderna marx, men som så mycket annat är det väldigt, väldigt gjort. Däremot kan jag för de som är lyckliga innehavare av The complete New Yorker, varmt rekommndera att läsa Grouchos brev till redaktörerna på The New Yorker i numret som kom den 2 februari 1929.

    torsdag, juli 27, 2006

    Sex i Stockholm

    I dagens nummer av lokalblaskan City (www.city.se) möts på sidan 4 av rubriken "Nu tar tjejer för sig av sex". Texten presenterar sedan i positiva ordalag en undersökning som Veckorevyn låtit göra bland tjejer i åldern 15-26 år. Det lyfts fram att stockholmstjejerna har lärt sig att ta för sig och njuter av sex. Under själva artiklen kan vi beskåda lite siffror från undersökningen, då kan vi bland annat läsa att 46 % aldrig har haft sex mot sin egen vilja, vilket innebär att 54 % vid åtminstone något tillfälle skulle haft sex mot sin egen vilja. Alltså fler som upplevt sig tvingade till sexuella aktiviteter än de som inte upplevt sig själva vara det i en sådan situation. Det märkliga är att det lämnas helt okommenterat, är det jag som är förrvirrad och gammeldags, men är den siffran (54%)inte en negativ sådan? texten ger intrycket av allt är frid och fröjd om du bor i Stockholm och vill knulla jämlikt. Fast undersökningen säger faktiskt något annat, nu känner jag inte till antalet vet ej svar men det förklarar fortfarande inte det faktum att det är okommenterat i texten.

    tisdag, juli 25, 2006

    Tonåren

    Sommaren är en tid då nostalgin ofta ligger nära till hands av många olika skäl, du har gott om tid, i mitt fall inga pengar vilket ger dig ännu mer dötid. Du tenderar att se mer okomplicerat på tillvaron, eller åtminstone önskar du att tillvaron var okomplicerad. Personligen har de senaste dagarna präglats av nostalgi och minnen av svunna sommrar. Fokus har av någon anledning legat på tonåren, kan inte riktigt förklara varför då det är en meningslös tid i livet. Men det drev mig att i text försöka konkretisera vad tonåren innebar för mig som individ. Det något halvhjärtade försöket följer nedan:

    Allting handlade om att utplåna sin egen personlighet, ett lika säkert som befängt val. När strategier skulle utkristalliseras, chanser tillvaratas valde jag att odla grungeskägg . Dickens byttes emot Hefner och ekvibrilism emot ett ordförråd utan egentligt innehåll, knappt värdigt en mänsklig organism. Samma personer som en gång velat frånta mig mina egna rättigheter till ett värdigt liv, gjorde jag nu allt för att efterlikna. Bilder vars konforma utstrålning jag inte längre kan realtera till, en verklighet jag numera avser att utplåna, ett kapitel i min livshistoria som bör rivas ut och placeras på närmaste eldstad. Det anpassningsbara leendet på de blekta och underexponerade bilderna ger mig numera en förnimmelse av känslor som i det närmaste kan beskrivas som ett sunt förakt inför min egen undermåliga personlighet. Avsaknaden av modet att välja min egen väg och cementera mitt vackra utanförskap gör sig ständigt påmind genom den själlösa och tomma blicken som totalt dominerar de vidriga fotona.

    Min vilja att avskriva detta kapitel ur min livshistoria överstiger dess eventuella värde, för min utveckling. Livet består av ett antal korta möten baserade på slumpen, vänner du vinner och vänner du avpoleterar. Ett liv så kort att varje sekund blir viktigt, varje handling är bara en del av en större strategi, obegriplig för de flesta inklusive mig själv. Varje dag måste vårdas ömt i strävan emot att nå fulländning. Perfektion är den enda drivkraft som den moderna människan rimligen kan ha kvar. Färden emot det mänskliga fulländandet inleds den dag du födds, men har faser mer intensiva än andra. En sådan fas är tonåren, då varje beslut måste vägas på guldskål då dess enda syfte är att ge dig konkurrensfördelar längre fram i ditt så kallad liv. Vid inträdet i denna ytterst känsliga fas valde jag att ställa mig själv schack matt. Bilder väcker vaga minnen till liv, om ett utanförskap som knappast längre existerade i ordets reella mening. Strategierna eller snarare avsaknaden av dessa grundlades i ett horribelt inrett rum, som var mitt eget usla verk med svettrunkande som mitt intellektuella verktyg. Tid tycktes existera i överflöd.