Lyssningstips

Bricolage där undertecknad är medlem står för månadens sista mix för radio rodeo, ladda ner och lyssna.

Radio Rodeo

värdet av det enkla i tillvaron

I ett med perspektiv på det mindre genomtänkt ögonblick slog jag förra veckan på stora trumman och utlovade två texter om manligheten av idag på den här bloggen. Min självinsikt är fortfarande så pass god att jag inser mina teoretiska begräsningar i ämnet, men trots detta avser jag att stå för vad jag lovade. Jag har tidigare berört frågan

här

och min analys skiljer sig inte nämnvärt från då. Återigen vill jag betona enkelheten i tillvaron som det människor först och främst eftersträvar såväl män som kvinnor. Ett påstående som klan framstå som en aning paradoxalt i dessa tider när vi analyserar de goda tiderna och den tekniken landvinningar på längden och tvären. De sistnämnda marknadsförs påfallande ofta som ett redskap för att förenkla ditt liv. Kring millinieskiftet (då framställning av tekniken ofta använde en lite annan terminologi) taldes i det i begränsade urbana kretsar om bakslag för den klassiska mansbilden. Kommunikation var och förblir intern vilket omöjliggör en kvalitativ mätning av dess eventuell effekter. Kvantitativa mätningar resulterar mestadels i pappadagar och blöjor ting jag envist förpassar till ointressets bakgård. Idag diskuterar samma personer på sin höjd livspussel och mer konservativa värderingar (enkelheten igen) har fått fotfäste igen.

De flesta värnar sig för ismer, de vill söka gyllene medelvägar, det är enklare om mamman är hemma mer etc. De mer klassiska bilderna av könet fungerar ypperligt i förenklingens tidevarv, mannen som snickrar, kvinnan som bestämmer var den hemmasnickrade bokhyllan ska stå. Den klassiska pardansen lockar mängder av tittare till tv:n. I dansen tillåts vi att beakta vad många hävdar är biologiskt, det är enkelt och tryggt (om vi bortser ifrån dansstegen) och spektaklet leds dessutom av urtypen för det enkla sambolivet. Roller präglar samtliga stadier av våra liv att snabbt hitta en etikett underlättar enormt. Du slipper ta ställning, utveckla åsikter det räcker att välja det färdiga paket som du anser passa dig bäst. Med jämna mellanrum uppdaterar du dig, (detsamma gäller din dator). Detsamma gäller relationer vad som verkar självklart i teorin innebär ofta konflikt och krångel i praktiken. Då är det betydligt enklare att välja färdiga roller, något jag tror att de flesta människor trivs bäst med. Att vara som folk ska för att kommunicera det på vanlig svenska, allt annat är allt för stor uppoffring. Så de norrländska männen behöver inte frukta en flytt, de behöver bara de nödvändiga uppdateringarna för att bli den genomsnittlige urbane mannen. En man som kort och koncist ypperligt beskrivs av Martin Gelin i det senaste numret av Rodeo i hans korta text om den reindiga halsduken. Vår statsminister som allt mer framstår som arketypen för vad en normal och enkel man är år 2007. Steget mellan stad och landsbygd är en ytlig fernissa, verktygen att knäcka dess kod finner du i valfri gratisblaska.

Min förhoppningar är att senare i veckan förtydliga min åsikter samt beskriva effekter av den trygga och enkla mansrollen mer ingående än vad som gjorts ovan. Fram till dess ska jag idka en av rollens ytterligheter och gräva ner mig i veckans technosläpp.

bikt

Väl medveten om risken at låta som Björn Ranelid när han hävdar att kvällspressen är pekoral (säger väl egentligen inte emot honom på den punkten) måste jag nedan spy av mig lite, det hela garanterat osakligt och absolut ogenomtänkt.
Har lagt åtskilliga timmar av dagen åt att nyttja folkopiumet TV4, måt fysiskt illa och är med stor sannolikhet på väg at utveckla en valfri psykisk sjukdom. Tv4 är inte bara ett argument för att släcka även det digital nätet det är en fara i paritet med heroinmissbruk, faktum är jag föredrar droger då det åtminstone uttrycker något. Miljoner männinskor odlar dagligen väldfärdsfetma medan Adam Alsing, Anders S Nilsson och andra tv-facister dränerar deras hjärnor. Men jag hyser inget medlidande utan anser att vi bör kräva ansvar av dessa männinskor annars bör deras medborgerliga rättigheter omprövas. TV4 är det mänskliga intellektets avgrund, det är ondskan digitaliserad men ingen abslout ingen verkar vara intresserad av en fredsmarsch. Mina skamkänslor inför mitt medlöperi är enorma och betungande och det är endast här jag vågar viska att jag från djupet av mitt hjärta hatar tv4.

Det var skönt att få tvaga sinnet hoppas bidrar med lite substans nästa vecka, lyssna på The fields album så länge och släng ut tv:n genom fönstret den utgör endast en relik från forntiden och hör inte hemma i framåtskridanden miljöer.

Bilder av män

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den embarliga mix jag la upp på bloggen i måndags. Visserligen är undermålig kvalité och att vara ogenomtänkt två av bloggosfärens signum, men det är inte ens en förklaring i det här fallet. Kanske återkommer jag med något som låter lite bättre i framtiden.

Två till ytan diametrala arketyper av mansbilden beskrivs ypperligt dels i

Natalia Kazmierskas

text om machojournalistik, en genre jag aldrig riktigt förstått mig på. Den utmärks mest av en ovilja till utveckling och är sin struktur väldigt likt idrottens öh,öh kultur.

I den här

Recesionen

av Lissa Nordin recenseras boken "Man ska ju vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd" som jag inte läst men Nordins text gör mig väldigt intresserad. Liksom machojournalsiten är glesbygdsmannen bakåtsträvande, men frågan jag funderat över är om de är på utdöende eller inte. Med tanke på avfolkningen så borde glesbygdsmannen vara det men om vi fokuserar på det bakåtsträvande draget kan bilden bli en annan. Just det bakåtsträvande draget fascinerar mig samtidigt som det oroar mig. Min tanke är att under veckan återkomma med två texter i ämnet då min hälsa just idag inte tillåter några större utsvävningar.

Ursprungstanke

För tre år sedan funderade jag allvarligt på att starta en mp3- blogg, det hela stupade dock på att jag tyckte att det kändes för väntat och att det fanns väldigt många som gjorde det bättre. I dag ska jag mest som en kul grej återvända till denna tanke från 2004. Mixen är oseriös och det skyller jag helt sonika på min tilltagande förkylning.

Tångvägen Mix Session

Alla

Att en stor del av nöjesjournalistiken bygger på att läsare vill veta vad den häftiga frilansjournalisten och tillika utelivsprofilen gör är en gammal sanning. Såldes behöver skribenten bara berätta vad hon/han och deras vänner gillar just nu, gör just nu etc. Vi får då en personlig journalistik, gott så men frågan är varför ingen verkar våga ta steget fullt ut? Fortfarande envisas de flesta med att använda ordet alla. Meningar som "alla lyssnare på" "alla gillar", det som för att ge bäring och trovärdighet åt sina artiklar, tyvärr resulterar detta endast i ett hån gentemot läsarens intelligens. Av någon underlig anledning existerar även detta fenomen i bloggosfären, vilket blir ytterst märkligt då bloggar bygger på att de ska vara just personliga. Till bloggarnas försvar skall det sägas att en majoritet upfyller personlighetskravet, även om blöjor är ett vanligare tema än Riche. Min personliga förhoppning är att skribenter under 2007 tar steget fullt ut och skriver alla sina artiklar som dagböcker. Vi får då en ärligare och förmodligen även en bättre journalistik.

En artikel (snarare ett reportage) där jag inte kunde finna ordet alla vara Björn af Kleens utmärkta text "Reformatörerna i blått" i senaste numret av Arena. Texten tittar lite närmare på omvärldsanalytikern mer än så tänker jag inte återge utan tycker i stället att alla ska läsa texten själva.

Varför jag ogillar ordet renässansman.

Först vill jag dock korrigera lite av gårdagens innehåll på denna blogg, fick i kommentarerna ett ovanligt relevant inlägg av

Ola Larsmo

. Hans text om informationsrevolutioner nu och då har jag inga invändingar emot, tvärtom historien är repetiv till sin karaktär. Det är användandet av ordet renässansmänninska (har inget med upplysningen att göra) jag ogillar, något Ola Larsmo är helt oskyldig till (förlåt Ola). Förneka inte att det skulle kunna finnas vissa värden och kulturella vinster i en renässanspersons agerande om vi utgår i från ordets ursprungliga innebörd (även om det till stora delar är en repition av antiken med en naturlig uppdatering). Idag är som bekant möjligheterna att leka da vinci större än någonsin, att vem som helst kan ställa ut tavlor visade Markus Andersson utställning på konstnärshuset med en meningslösa tavla av Karolina Lassbo som främsta dragplåster. Att kulturen är öppen för glada amtörer är såldes inget nytt, för amatörer är egentligen vad en renässanperson blir idag. En diametral motsats till de experter som idag lever en allt mer tynande tillvaro i etablerade medier, avser då inte självutnämnda experter.

Det grundläggande för en renässansperson är att denne utövar mer än en proffession åt gången. Till exempel en person som kan skriva musiker, författare, journalist och konstnär på sitt visitkort. Kravet på prestationernas kvalite är sekundärt, något som ändock inte hindrar att denne flyttar konstartens postioner framåt, med lika mycket tur som skicklighet. Det fantastiska är att denne person kan göra mer än en sak, emd andra ord är vi egentligen alla renässansmänninskor. När det gäller vem som utnämns till renässansperson, rör det sig inte om att någon helt okänd upptäcks på nätet, några sådan fall existerar knappast i Sverige om ni nu trodde det. Det är fortfarande de sociala kapitalen som avgör personens karaktär, vädligt förenklat var bekant med rätt person och gärna då någon som kan belägga dig med ett epitet i stil med renässansperson. Ett tillvägagångsätt som kändes helt logiskt på 1400- talet, men år 2007 känns ointressant och ålderdomligt. Vi har ju som Larsmo påpekar i sin artikel teknik som borde ge oss okända kreatörer utan de rätta kontakterna. Men åtminstone jag ser gärna att de lägger sin kreativa energi på en konstart och producerar nyskapande kvalitativa produkter och låter oss fokusera på verket i stället för personen. DIY- trenden (härkomst för många av de som aspirerar på att vara renässanspersoner idag) är i behov av en uppdatering. I vanlig ordning är det männinskan som släpar efter i sn utveckling.

Renässanspersoner

Läsningen av dagens morgontidning (i vårt hem) skedde idag på kvällen Svenska Dagbladets K del inleddes idag med en artikel om att konsumenter ska börja delta som mer som producenter inom det litterära fältet, artikel finner ni här

här

Författaren Ola Larsmo kan inte låta bli att refera till renässanidealet:

"Författaren Ola Larsmo tycker att det är ett ”hälsotecken att folk experimenterar”. Hur kvaliteten blir är en annan sak. En författare som serverar flera slut har större chans till framgång än flera författare som skriver samma historia, menar Larsmo. Han jämför dagens situation med boktryckar­konstens genombrott. Plötsligt kan nästan alla utrycka vad de vill i skrift.

Och kanske är det så att vi nu, genom internet, ska bli något så ålderdomligt som renässansmänniskor som gör allt."

Intressant att notera att Larsmo i likhet med de flesta missar att sätta in renässansidealet i dagens kontext och de eventuella komplikationer det kan innebära för kvalitetsbegreppet. Återkommer till det under morgondagen ville dock anknyta till artiklen medan den var någorlunda färsk.

En enda mening

I bland lyckas vi alla få till den gyllene meningen, i helgen är det i mitt tycke en person som lyckats med denna bedrift, den i bland knivskarpe P C Jersild som med sin kolumn i

Gårdagens DN

i en enda mening vackert beskriver majoriteten av den svenska populationen när det gäller dess syn på att välja:

"Men en modest kritik av väljarkåren behöver kanske inte omedelbart klassas som ett grundskott mot demokratin."

Önskar innerligt att det vore jag som formulerade denna fantastiska mening, då fallet inte är sådant skall dagen ägnas åt att efterlikna P C Jersild i största möjliga mån. Hela artiklen är för övrigt än av de bättre jag läst på en svensk ledareplats på väldigt länge.

Omoderna ord

Nedanstående ord är inte bara otidsenliga utan även fula och bör avskaffas ur det svenska sråket snarast.

-Indie
-Indiekids
-Indietronica
-Indiefarbror
-Indiemaffian
-Indieeliten
-Indiemusik
-indietechno
-poptjejer
-popkillar

Att bli trettio

Utan ytterligare synbar defekter lyckades jag under förra vecka uppnå den i många kretsar märkligt haussade åldern trettio. Skulle ljuga om jag hävdade att det inte förekommit funderingar kring detta årtal, tankar som bevisar att de diktatoriska och normaliserande tankeströmmningar i vårt samhälle haft sin effekt på mig. Några saker har jag dock noterat hos mig själv, egenskaper jag vill tro har infunnit sig i och med detta så speciella tal:

- Jag skäms inte i offentligheten längre när jag gör bort mig, exempel åkte i förra veckan skridskor för första gången i mitt liv (min själ har alltid var kontinental) upplevde inget pinsamt i att alla kids var omkring mig var hockeyspelare och isprinsessor.
- Förstår att tv-innehav är ålderdomligt och konservativt, känns märkligt när du själv kan definera din tv-tablå med hjäp av en dator (ok ingen ny punkt det har jag förstått länge).
- Min syn på ålder är sociologisk inte biologisk.
- Barn är ett konstlat behov som moderna männinskor frigjort sig ifrån.
- Myten om att moderater har dålig smak gällande kulturkonsumtion är sann.
- Det exsisterar skillnader mellan en tjugoåring och en trettioåring även om du applicerar det sociologiska åldersbegreppet, en trettioåring kan om det handlar om en gynsam utveckling ofta var mer eklektisk i sin smak på gott och ont.
- Kritikerna har rätt Helen Mirren är magnifik i "The Queen" (har inget med det här att göra men var tvungen att skriva det)
- Det måste existera åtminstone en litet uns av korrelation mellan jobb och fritid om du inte önskar att bli galen innan fyrtio.
- Bildning, smak och erfarenhet tillhör de egenskaper som utvecklas under åren mellan femton och trettio. Den emotionella intelligensen gör det inte, bevis fann jag i min moleskine när jag stötte på några anteckningar gjorda kort innan min trettioårsdag. Nedskrivna under hög stress på tunnelbanan:

" 30 år, oförmögen att skapa ett livsrum åt min egenkomponerade kontext är den enda godtagbara sanningen.
30 år, den enligt biologin statistiskt säkerhetställda döden inträffar om 27 år.
En pojke i för stora stövlar som bakom sig lagt mer än halva sitt liv. En myt vars avsaknad av härkomst tar sig patetiska uttryck.
30 år, har givit mig en verklighetsfrånvänd självbild med en avgrundsdjup själslig tomhet som logisk konsekvens.
Ännu en obetydlig själ med en tickande dödsångest. Ljudsiolerad och ensam på tunnelbannan blir konsekvensen för mycket. Inte ens den postironiska mustaschen kan värja sig emot allvaret. Jag är en produkt av onödiga erfarenheter.

Efter den utfläckning känner jag mig smutsig och bör snarast tvaga mig själv, trevlig helg om du läser det här.