Kultur skall ej mätas

I senaste numret av BON (nr 41) finns det en artikel om neonarcissmen förutom att prefixet neo är otroligt uttjattat delar Andres Lokko med sig en del visdom. Han tar upp den hets kring siffror, d.v.s hur många läsare din blogg till exempel har, som präglar dagens svenska kulturklimat. Det är ganska nära anledningen till denna bloggs existens. Jag är generellt sett en varm förespråkare för statistik men när det gäller kultur är synen den motsatta. Kultur skall ej mätas i antalet siffror utan utifrån vad en initierad och intresserad liten massa anser. Det existerar ingen korrelation mellan många läsare och kvalitet. Att sedan många av dagens filter/producenter övergett denna tanke därför att deras bostadsrätt kostar väldigt mycket är något jag har full förståelse för.

drivkraft

I bland är jag glad över det faktum att den här snart tre år gamla bloggen helt saknar läsare. Något som borde innebär att forumet där jag i skrivande stund praktiserar min uppdaterade pekfingervals, skulle lämpa sig utmärkt för dagboksskrivande då texterna i stort sett bara läses av mig själv. Trots det består den största mängden texter av gnäll på TV 4, lantisar, hipsters, media, människor, djur etc. Åtminstone tycks texterna handla om detta, men som så mycket annat här i livet är det en missuppfattning. Texterna handlar nästan uteslutande om mitt eget självförakt, sprunget ur en rad missförstånd om vem jag är och ständigt vegeterande på min lantliga avundsjuka. Samtidigt som mitt mest utmärkande personlighetsdrag, framstår som min enda begåvning är det min drivkraft. Naturligtvis inser jag vilken enorm belastning detta självförakt är, hur den ständigt står i vägen för mig i jakten på den imaginära briljansen. Men det är jag, och i brist på det där lilla extra och den nödvändiga stringensen kompenserar jag med mitt energikrävande självförakt. Något som resulterar i ett menlöst skuggboxande i hemmets tysta vrå, en krävande och ångestframkallande procedur som resulterar i en obehagligt obegåvad blogg som jag inte har några planer på att sluta med.

Om gårdagens inlägg

När jag i morse såg gårdagens inlägg på denna blogg kom jag att tänka på ett citat från Witold Gombrowicz Dagboken 1953-1969 som beskriver stockholmarnas (och förmodligen svenskarnas)på ett ganska bra sätt. Ni finner det på sidan 632 och jag nöjer mig med att citera inledningen då resterande del av sidans innehåll har ett mer förklarande syfte.

"Jag klandras för att mystifiera. Nyligen var det en kvinna som hoppade på mig på "Polska huset": Ni mystifierar! man kan aldrig veta om det är allvar eller paradox eller bara på skoj!
- Narren svarade jag, är aldrig rädd för någonting som för att man ska göra narr av honom. Denna opåkallade rädsla släpper honom inte: nu driver de med mig! Men din narr, vad gör det dig om jag gör det "på allvar" eller "på skoj?" Vad har det att göra med om de tankar jag uttalar är riktiga eller inte? Jag kan uttala den heligaste sanning "på skoj" och säga de värsta dumheter "på allvar". Lär dig värdera tankarna oavsett vem som säger dem och hur han gör det."

Okej kanske inte så passande som jag visualiserade det, men jag har aldrig hävdat perfektionismen. Nu ska sluta i ifrågasätta min egen generation och i stället delta, jag ska med andra ord handla.
trevlig helg.

Stockholms Wes

Såg i går The Darjeeling Limited på filmfestivalen, en charmig och rolig film som i vanlig ordning när det gäller Wes Anderson var estetisk tilltalande. I samband med festivalens öppnande besökte som bekant Stockholms favoriten Wes vår stad vilket skapade jubel bland innerstadens mer signifikanta invånare, låt oss kalla dem kreatörer. De utgör konsensus inom populärkulturen i Stockholm och Wes passar dem som handen i handsken. Han finns där i bland Hemmingway, mode, disco, amerikansk litteratur m.m. Han är inte abstrakt, hans filmer är grabbiga men på det där mjuka sättet så att det känns okej. det blir aldrig svårförståeligt men inte heller mainstream för Marc Jacobs har ju designat. det är lagom kul utan att bli gabbflabbigt, dessutom stimulerar den superba estetiken våra drömmar om den gamla världen. Han är såldes perfekt för staden som på allvar anser i att Hemmingway (som skrev väldigt läsvärda böcker) kan vara en intellektuell postionering. Fast vi alla vet att det kan det endast vara på Lunarstorm. Dessutom förkroppsligar Wes Anderson på många sätt 90-talet ett decennium som alla vill positionera sig emot men samtidigt är så löjligt beroende av.

Jag gillar verkligen Wes Anderson filmer även om jag tror att den kreativa toppen nåddes med The Royal Tenenbaums. Vad som fascinerar mig är hur väl han passar med lagom staden Stockholms kommunikativa plattform, en stad där kreatörerna smygläser Camilla Läckberg när de kollar på idol. jag förnekar inte en sekund att jag är en del av det hela, bortsett ifrån att jag inte är en kreatör och jag läser vare sig deckare eller kollar på idol. Vår huvudstad har flera drag som skiljer den från övriga Sverige, vilket såklart känns väldigt modernt i tiden då regionen tagit nationens plats.

I en annan del av Sverige

gör de sånt här i stället då har du inte tid att kolla in underbara Marc Jacobs kostymer på vita duken.

Snart dags för ett paradigmskifte

Magnus Uggla

flyttar sin välbesökta blogg till

Aftonbladet

. Jag tror att det innebär att vi skönjer slutet på en era och att en ny väntar runt hörnet. Såldes är det snart slut på en period som vecklat in sig i sina egna missförstånd, en period som utmärkts av två saker. Det kommersiella och lättillgängliga har i vågorna av all teknikhype utan att någon nästan noterat det återtagit förlorade mark. Man har positionerat sig gentemot de föregående decenniet genom att vara ännu mer 90-tal, ironiskt som de skulle sagt för femton år sedan.

Behovet av en god kulturell diet

Har vid flertalet tillfällen bedrivit ett smått förvirrat enmans korståg emot nostalgi och det som många av oss trots allt kategoriserar som den dåliga smaken. Jag har vid tillfällen benämnt denna kamp som vikten av en god kulturell diet, min avsikt med detta är inte dela upp världen i motpolerna god och dålig smak, tvärtom. Med god kulturell diet avser jag ett intag av kultur som ställer vissa krav på sina konsumenter. Det innebär att kultur baserat på rubriker, fördomar, nostalgi, sexism och andra tankegods (t.ex. TV4) inte kvalificerar sig. Varför är detta så viktigt för mig, eller snarare varför positionera jag mig så i en imaginär värld som om detta vore av yttersta vikt för min egen överlevande. Anledningen är enkel en kultur som ställer krav på abstraktionsförmåga, kräver att vi skall blicka framåt och söka det nya stimulerar vår öppenhet och kosmopolitism. Det är en kulturkonsumtion som göder vår önskan att vara deltagare i ett öppet och tolerant samhälle byggt på eftertanke och rationella tankar. Det motsatta kultur som avser att passivera våra hjärnor i avsikt att generar pengar till ägare, annonsörer och obegåvad programledare kan om det vill sig illa stimulera tankegods som utgör det motsatta till ovan nämnda egenskaper. Det vill säga det bidrar till en värld i förenkling där människor strukturerar sin egen verklighet utifrån ett primitivt vi och dom tänkande. Ett samhälle fördomar, skvaller och andra irrationella irrläror utgör grunden för de konstruerande normerna, ett samhälle där längtan efter ett gammalt folkhem prioriteras framför framtiden. Därför är kampen för vad jag benämner som god kulturell diet ständigt aktuell. Jag inser nu att överskriften för mina tankar till de gamla samhällsingenjörerna, det bekymrar mig en aning.

sjuk

Är sjuk så jag orkar inte skriva något men måste göra en minnesanteckning för kommande vecka
vikten av den kulturella dieten

Om ni gett upp hoppet om dn

Kanske ni får tillbaka lite av det om ni läser det

här

Intressant

Vilken uppslutning det varit i det populärkulturella Stockholm den här veckan både inom de mer folkliga och de mer elitistiska förgreningarna så har det fokuserats kring 90-tals nostalgi. Veckans kanon månne?

Cavalli

I vanlig ordning innebär HM:S årliga samarbete med en stjärndesigner hysteri och stor massmedial uppmärksamhet. Men frapperande få har nämnt det faktum att Cavallis kläder är fula svennebanan plagg. För det är väl inte så att det finns kvar människor som anser att David Beckham är en stilikon?

Vill bara säga att

Witold Gombrowicz var en briljant författare.

Vuxendomen

I vissa delar av den mediala floran talas det om gubb och att nu är det inne att vara vuxen. Även om det trendmässigt peakade för 1,5 år sedan så är det ganska kul. Urbana människor som är över 25 positionerar genom att välja ut exklusiva delar av vuxendomen, delar som till viss mån tyder på att du inte vill bli vuxen. Sociologiskt är det naturligtvis ingen skillnad emot 90-talets leksakssamlande. Som så mycket annat är det stockholsmcentrerat så det föreslår och det har sitt ursprung

här

. Men det skulle vara intressant att ta ett större grepp på det hela. Men mer om det en annan gång, tiden rinner i från mig.

Skämt

I går kväll när jag befann mig i luften någonstans mellan Malmö och Stockholm slog det mig att the comedian som förutom att vara en vidrig manschavunist i Alan Moores Watchmen även uttryckte sig att livet är ett skämt. Denna cyniska inställningen använde han för att härda ut och ta sig igenom livet. I går slog det mig att detta uttalande i serieromanen som var en grundingredienserna i min barndoms kulturella diet obemärkt följt med mig emot min på min motsträviga resa emot vuxendomen. Tidgare har jag nog aldrig funderat så mycket över det denna lilla cynism, men uppe i luften började jag att omvärdera den och inse att det inrymmer mycket vackert och kanske snarare är att betrakta som en positivistisk profetia. Allt handlar om att bejaka den mångbottnade betydelsen.

P.S som vnligt tror jag att det ovan egentligen handlar om syn på tv4 och att jag endast gör en omskrivning.