flyttpackning

Citerar min fåniga facebook sida martin is flyttpackar, då denna roliga sysselsättning strax går in en mer intesiv fas ämnar jag att avstå från bloggens lockelse ett par dagar.
Avslutar med musik att flyttpacka till:

Phil collins- I'm not moving (idjut boys re-edit)
Grace Jones- My Jamican Guy
Andomat 3000- Bnd 2 (orginal mix)
Dan Berkson and James feat Robert Owens- Reflections
Benga- 26 Basslines
Shackelton- A death is not final
Exercise One- Cermony
Ricardo Villalobos- Enfants (chants)
Lee Jones Aria (Tiger Stripes remix)
Williams- Love on a real train (Studio remix)/Williams love on a real train (williams odessy mix) om jag tröttnar på den förstnämnda.
och som vanligt lite annan skit som jag inte hinner skriva ner nu.

tonåren omöjliga att skildra?

Avstod under filmfestivalen likaså när den återigen unisont hyllades (förutom av utmärkte Jan Aghed i Sydis)vid sverigepremiären för en vecka sedan, men när har jag sent omisder fått det hela överstökat. Jag talar om filmen Juno (som hyllats internationellt oxå) en film vars hyllningar är en produkt av filmkritikerns oförmåga att analysera sin egen tonår alternativt totala avsaknad av uppväxt. Eller så beror det på att 2007 var 90-talet i rewind för Juno producerades i fall ni inte visste det 1996 men på grund av problem med rättigheter och bråkande men döda rockmusiker (enligt skaparna är internet en fluga) hade den premiär först i fjol till stor glädje för den åldrande svenska kritikerkåren (avser här sociologisk ålder ett instrument som uppmätt genomsnittsåldern till 70 år). Ok, alla har rätt till en åsikt men konsensus var inte slående denna gång utan dessutom oförtjänt, Juno är en högst medioker film som skildrar en tonår som aldrig funnits vare sig i fantasin eller det fysiska livet. Ok kameraarbete är bra, skådisarna habila men hur kul är det med en ironisk tonåring som är smartare än alla vuxna och är en fejknörd (det vill säga ytligt paketerade som en nörd men i själva verket cool). personligen längtar jag efter en ungdomsskildring där kidens är korkade, ondskefulla, naiva och äckliga undrar hur kritikerkåren skulle tackla en sådan uppgörelse med tonåren?

Att se framåt.

Varje gång jag köper ett nummer av tidningen Wired slår det mig att det tekniken går framåt min inte människan jag vet att människan är den som utvecklar tekniken, men människan minus tekniken känn som ett hopplöst misslyckande. Därför är det är det besynnerligt att kultursidorna inte omfamnar tekniken mer. Det är ju den tekniska utvecklingen och framtiden som är intressant även ur ett kulturperspektiv ytterligare en författare, konstnär etc. som vill tolka något från 1900-talet känns inte tröttsamt det känns faktiskt obegåvat. Visst skriver kultursidorna om samtiden men i ofta känns samtiden mer innovativa instrument väldigt frånvarande, kampen för att bevara det gamla kan ha sina poänger men bör inte ske på bekostnad av samtiden.

Något helt annat om ni bor i södra delarna av Sverige (företrädesvis Malmö/Lund för det är väl en stad nu?) bör ni uppmärksamma

Pecha Kucha i Malmö

personers som bejakar samtidens fulla potential.

För er som kan dansa i kväll

Det är inlägget försökte jag lägga ut i går men blogger bråkade, kanske det sämsta jag skrivit i mitt liv därför kan jag inte undanhålla eventuella läsare det.

Okej det är illa att gotta sig i sin gen misär men jag är sjuk och kan såldes inte dansa i kväll (gör det sällan nuförtiden även om jag frisk). Men jag tror att som dansar i natt kommer att göra det lättsmälta saker som:

Booka Shade- City Tales (Neon Dub)
Jerome Syndenham- Boggalo
Shackelton- a death is not final
Reboot- Letters
Guy Chevas- Ebony Games
Turntable Orchestra- You are gonna miss me

och en massa annan bra skit.
ha det fint därute!

febersvammel

För första gången sen 1983 har jag en regelrätt influensa trätt in i mitt liv ytterst olämpligt men det har inneburit att jag äntligen fått tid till att lyssna på

Robert Owens

nya skiva Night Time Stories och jag instämmer i hyllningskören och inser att jag saknat kvalitets vocals i mitt liv på sistone. Men en massa läsning

av magasin

blir det inte för min del mina krafter kommer att vara slut efter den här insatsen. Min avsikt var att tidigare i veckan kommentera den här

DN-kröninkan

Att skriva något om att alla i Stockholm gör likadant känns ganska tröttsamt och säger väl mer om krönikörens umgängeskrets än Stockholm. Det fanns en tid när jag faktiskt trodde på det rådde extrem likformighet i Stockholm tills jag insåg att det berodde på min egen trångsynthet. Men läsarna av krönikan är troligen en väldigt homogen grupp så det kanske är mitt i prick? Men i mina öron låter det mest som om krönikören och hennes vänner borde bryta upp och flytta, det är den slutknorren jag tycker saknas i krönikan.

Lesley Douglas på BBC har skapat rubriker med sitt uttalande om att

Män har en ett intellektuellare förhållningssätt till musik

Min tanke var först en längre utläggning om detta är på bloggen, men feber gör att jag inte kan använda min hjärna på det sätt jag önskar. Men säg så här att män tenderar att använda musiken som en bastuförening, där de inte släpper in kvinnan odlar skägg och håller alla teorier hemliga för henne. Eftersom jag har skägg och också stundtals kan vara nördig när det gäller musik vill jag be om ursäkt för alla gånger detta utestängt kvinnor som varit både mer intresserad och kunniga än jag.

Techno nörderi

I bland glömmer jag varför min konsumtion av elektronisk musisk de senaste åren bitvis antagit groteska proportioner men när jag och mina techno-vänner i helgen hängde med

Jeff Milligan

kom jag på varför. jag tycker på riktigt det är intressant att diskutera skillnaden mellan 90-talets deephouse våg och den vi ser idag (mycket av dagens deephouse är minimaltechno med lite melodi). Jag finner samtal om vit v.s svart vinyl stimulerande och när dessutom mixas med bra mat och prat om amerikanska president valet så blir det till en trevlig nördkväll. Ni som undrar om Jeff fick visa sin skicklighet under sitt besök så är svaret ja även om formen blev något annorlunda än vad som var tänkte från början.

P.S Låten som är på den vita vinylen ovan ingår inte i nördkanon i fall någon undrar, tanken är endast att bilden skall illustrera den vita vinylen.

i stället för att gå att lägga sig

men egentligen borde jag sitta och fundera på strategier för hur jag ska ta mig vidare.

insikt

I det undermedvetna har jag varit medveten om min totala avsaknad av någon form av konstnärlig begåvning sedan sista året på dagis (våren 1984. Men webb 2.0 gav åter bränsle åt de naiva drömmarna, men efter ännu en bortkastad dag i mitt misslyckade liv tvingas jag återigen att kapitulera och skamset betrakta min spegelbild. En bild av åldrad pojke som är alltför medveten om sin ringa begåvning.

Om jag gick ut i kväll

Om jag trotsade de biologiska lagarna och gick ut i kväll skulle jag vilja se

ernesto ferreyra

konsensus

Vid frukostbordets obligatorisk snabbbläddring slog det mig återigen, precis som det slår mig varje dag när de numera så obligatoriska bloggarna plöjs igenom. Alla svenska populärkulturförmedlare tycker ungefär likadant (och bor i Stockholm skulle vi kunna lägga till). Något som naturligtvis gör läsning outhärdligt tråkig, för egentligen borde mer än hälften av alla musik och filmkritiker spenderar sin tid på arbetsförmedlingen och flertalet bloggar tystas. Trots denna insikt styrs mina fotsteg av deras val jag är en allt mer beroende missbrukare som inte kan sluta lyssna på deras krystade åsikter och kulturella likriktning (ofta med vita män i centrum). Det påminner om cola alla använder det, alla gillar det men i grunden är det skit som är omöjlig att motstå.

Apropå likriktning, hypen Hercules and the love affair har den goda smaken att låten blind använda i princip samma trummor som en annan hype Guillaume and the coutu dumonts låt can,t cheat with the concrete

Medelklassen subgrupper del 3

Hipster:
Den första tanken är säkert att ja i ordet ovan referar till en subkulturell grupp, helt riktigt för närmare historik rekommnderas:

Wikipedia

Som många andra ord är det inlånat från USA och har väl spelat en reell i roll i det svenska popkulturella landskapet sedan 90-talet. En tidsepok som format många av medelklassen subgrupper. Men det är framför allt med de senaste årens urlakande av detta begrepp som skapat en reell subgrupp inom den trygga medelklassen. Hipstern påminner delvis om urbansvennen men är betydligt snabbare vad det gäller att ta till sig trender och driver delvis utvecklingen framåt snarare än att följa den. Delvis säger jag därför att hipstern slavsikt sedan 90-talet följt de lagar och regler som förmedlarna av popkultur dikterat, på 90-talet var det ofta musiken som stod i centrum de senaste åren har det varit modet. Vilket innebär att auran av vara den som driver trenderna framåt egentligen bara är kosmetika. I svensk kontext har Tidningen Rodeo eller kanske framför allt deras hemsida varit hipsterns kompass de senaste åren, gärna i kombination med utländska influenser som Fantastic Man, skäggdisco, New York i allmänhet, tv-serier som det nya svarta etc. Intressemässigt är det svårt att ringa in hipsterns då han/hon byter intresse såväl höst som vår. Åldermässigt är hipstern 18-35 år men blir hela tiden äldre så i enlighet med popkulturens lagar dikterade av hipsterns egna präster måste den övre ålderstrecket ständigt skrivas om. De senaste årens goda konjektur för denna grupp har inneburit att gruppen växt lavinartat vilket innebär att hipstern som vanlig medelklassgrupp riskerar att självdö. Detta eftersom den har sitt ursprung i en subkultur och därför inte kan växa sig för stor till antalet. Nu är det dock inte så dramatiskt som det låter, det hela kommer bara att innebär att hipstern delas upp i nya subgrupper.

En kort grej bara

Det har säkert pågått i ett år, det återkommande men allt mer krystade framställandet av Vampire Weekend som intellektuella. Nej du är inte intellktuell för att du läste lite på universitet, då skulle alla i Sverige vara intellektuella. Det har lika lite med att vara intellektuell att göra som att läsa Hemmingways barnböcker.
Hävdar absolut inte att någon av ovanstående kulturutryck är dåliga tvärtom, men popjournalister måste nog år 2008 accptera att det vara vanliga svennar som du och jag.

P.S Vampire Weekend är däremot urbant till skillnad från mycket annan pop musik som är väldigt lantlig till sin karaktär.

en stilla undran

Vår förre statsminister Göran persson är ständigt aktuell om det inte är avdrag för hushållsnära tjänster så är det nya uppdrag som senior advisor eller för Sveaskog. Men av någon outgrundlig anledning har han inte fått en egen talkshow, jag hoppas verkligen det beror på att han själv har avböjt. Att som tv-chef inte ställa frågan är inte bara korkad det är ett direkt tjänstefel som borde leda till livstids arbetslöshet. Göran har allt en nyskapande programledare/talkshowvärd bör ha 2008 (alltså inte Kristian Luuk eller Letterman stilen)dessutom har han en magisk röst och en grym tajming. Om det nu är så att ni tv-människor inte ställt frågan men fortfarande har era jobb kvar hör av er till mig så pitchar jag iden, sen övertalar vi Göran tillsammans.
Deal?

Förtydligande av egen kommentar

Har vid mer än ett tillfälle på denna blogg hävdat att det bara existerar medelklass i Sverige. Naturligtvis rör det sig om en överdrift, vad jag egentligen vänder mig emot är benämning arbetarklass som är otidsenlig och knappast applicerbar på dagens samhälle. Eftersom det tycks som många fortfarande syftar på en den manlige arbetaren som faktiskt ekonomiskt sett aldrig var underlägsen medelklass (dock hade familjerna ofta bar en inkomst), för att förstå skillnaden krävs en kultursociologisk analys. De yrken som generar sämst inkomst är alltid de som slarvigt brukar benämns som "kvinnliga", detta är yrken som aldrig omhuldas på samma sätt och som facken verkar skita i.

Vad det gäller denna grupps inflytande i samhället så är bilden en aning mer komplex än vad den svenska fiktionen gör gällande. Uteslutande beskrivs arbetaren såsom Åsa Linderborgs Pappa i den eminenta romanen "Mig äger ingen" eller som Peter Birro gör i allt han skriver. Ett utanförskap målas upp, en reel känsla som idag endast blivit ett tveksamt argument för missnöjespartier. Sällan eller aldrig skildras den nöjde arbetaren med det enorma självförtroendet, han som satte agendan i sitt eget mikrosamhälle när jag växte upp på 80-talet. En beskrivning av denne man (det är alltid ideologiska män, kan alltså vara kvinnor som hängett sig åt den manliga våldsideologin) i den svenska fiktionen längtar jag verkligen efter.

Dagens klasstruktur är naturligtvis komplex, mina förhoppningar är att under våren åtminstone hitta tio olika grupper inom medelklassen, i den analysen har jag lite slarvigt utgått från att alla är medelklass. Ber även om ursäkt för min något luddiga argumentation.