Har vid mer än ett tillfälle på denna blogg hävdat att det bara existerar medelklass i Sverige. Naturligtvis rör det sig om en överdrift, vad jag egentligen vänder mig emot är benämning arbetarklass som är otidsenlig och knappast applicerbar på dagens samhälle. Eftersom det tycks som många fortfarande syftar på en den manlige arbetaren som faktiskt ekonomiskt sett aldrig var underlägsen medelklass (dock hade familjerna ofta bar en inkomst), för att förstå skillnaden krävs en kultursociologisk analys. De yrken som generar sämst inkomst är alltid de som slarvigt brukar benämns som "kvinnliga", detta är yrken som aldrig omhuldas på samma sätt och som facken verkar skita i.
Vad det gäller denna grupps inflytande i samhället så är bilden en aning mer komplex än vad den svenska fiktionen gör gällande. Uteslutande beskrivs arbetaren såsom Åsa Linderborgs Pappa i den eminenta romanen "Mig äger ingen" eller som Peter Birro gör i allt han skriver. Ett utanförskap målas upp, en reel känsla som idag endast blivit ett tveksamt argument för missnöjespartier. Sällan eller aldrig skildras den nöjde arbetaren med det enorma självförtroendet, han som satte agendan i sitt eget mikrosamhälle när jag växte upp på 80-talet. En beskrivning av denne man (det är alltid ideologiska män, kan alltså vara kvinnor som hängett sig åt den manliga våldsideologin) i den svenska fiktionen längtar jag verkligen efter.
Dagens klasstruktur är naturligtvis komplex, mina förhoppningar är att under våren åtminstone hitta tio olika grupper inom medelklassen, i den analysen har jag lite slarvigt utgått från att alla är medelklass. Ber även om ursäkt för min något luddiga argumentation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar