tonåren omöjliga att skildra?

Avstod under filmfestivalen likaså när den återigen unisont hyllades (förutom av utmärkte Jan Aghed i Sydis)vid sverigepremiären för en vecka sedan, men när har jag sent omisder fått det hela överstökat. Jag talar om filmen Juno (som hyllats internationellt oxå) en film vars hyllningar är en produkt av filmkritikerns oförmåga att analysera sin egen tonår alternativt totala avsaknad av uppväxt. Eller så beror det på att 2007 var 90-talet i rewind för Juno producerades i fall ni inte visste det 1996 men på grund av problem med rättigheter och bråkande men döda rockmusiker (enligt skaparna är internet en fluga) hade den premiär först i fjol till stor glädje för den åldrande svenska kritikerkåren (avser här sociologisk ålder ett instrument som uppmätt genomsnittsåldern till 70 år). Ok, alla har rätt till en åsikt men konsensus var inte slående denna gång utan dessutom oförtjänt, Juno är en högst medioker film som skildrar en tonår som aldrig funnits vare sig i fantasin eller det fysiska livet. Ok kameraarbete är bra, skådisarna habila men hur kul är det med en ironisk tonåring som är smartare än alla vuxna och är en fejknörd (det vill säga ytligt paketerade som en nörd men i själva verket cool). personligen längtar jag efter en ungdomsskildring där kidens är korkade, ondskefulla, naiva och äckliga undrar hur kritikerkåren skulle tackla en sådan uppgörelse med tonåren?