Avundsjuk

Jag har aldrig läst en bok av Bodil Malmsten (http://www.finistere.se/) kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Trots det är jag avundsjuk på henne, i bland bara slentrianmässigt men ofta tenderar avunsjukan till att vara både äkta och smärtsam att bära. Det inte hennes röda hår eller det faktum att hon bor i finistere (vill absolut inte bo i finistere)utan det är snarare hennes kändisskap och vad hon åstadkommit som inger en känsla av uppgivenhet hos mig.

Det kommer aldrig någonsin stå om mig i historieböckerna, varför skulle jag ta upp plats där? Måste vara ärlig emot mig själv och min omgivning i kolumnen för vad jag presterat under mina 29 år står det med stora bokstäver noll. Enligt all tillgänglig fakta och statistik är jag en vanlig, grå och fruktansvärt trist mäninska. Jag avskyr ordet vanlig, mitt liv har varit en enda lång strävan efter att inte bli en av de vanliga. Ändock befinner jag mig här idag, vanligare än någonsin, vad vill jag då? Svaret är att jag inte vet men förmodligen är rädslan för att misslyckas och att vara vanlig större än viljan att lyckas och vara ovanlig.

Min skuld till min döda mor tycks förbli obetald, skulden består i att göra avtryck att driva samhällskroppen framåt. Men alla bidrar till det säger ni, skitsnack säger jag, endast ett fåtal utvalda får det priviligiet. All tid som tillbringas utanför denna celebra skara är bortkastad sådan. Min jakt efter min rättmätiga plats i fältet pågår oförtrutet, men orken, viljan och intellektet håller sakta på att förtvina. Mitt självförtroende är dränerat på näring och dess blomstringstid tycks vara långt borta. Med en total oförmåga att sälja mig själv som mest utmärkande personlighetsdrag känns framgångssagan omöjlig att författa. Min ålder, mitt kön, mina intressen inget tycks vara i samklang med samtiden.

En dag är allt jag begär, en dag i rampljuset där min ord betyder något där uppmärksamheten är odelad och koncentrerade enbart på mig. En vacker och solig dag då mitt ego får löpa amok. En dag då kändiskap är något vacker som även jag kan koketera med. Så Bodil ska vi byta plats? Bara för en dag det är allt jag begär.

Ett litet lästips

I all välmening, om ni inte redan läst Martin Luuks utmärkta Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen) tycker jag verkligen att ni ska tar er tid att göra så. Går till exempel att köpa på www.badlands.se skaffa då även "Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikeer". Även den av Martin Luuk båda ingår i Loyal press serie med korta texter och har skänkt mig mycket nöje.

Tack Erik Möller.

För skivan A love Moderne som förvandlat min enkla lilla etta till en stilren barlokal fylld med kärlek. Mina dansteg är försiktiga men äkta när du guidar mig igenom ditt unika ljudlandskap. Välbekanta älsklingar som Oh you and I och I like your style öppnar mitt sinne för framtida favoriter som blissful garden och moderne love. Föredrar i vanliga fall mixskivor när vi pratar albumformatet, men din smakfulla ljudbild gör övergångarna smidiga och nästintill omärkbara. Medan jag väntar på att flera skall fylla sina hem med ditt kärelekselixir, hjärntvättar jag mina grannar med ditt stundande album.

Sämsta skivan.

Independent presenterar en tio topp lista på de sämsta skivorna http://enjoyment.independent.co.uk/music/news/article353672.ece. Vissa ger mig riktiga rysningarna som skivan med hiphop artister som framför Phil Collins låtar, inget överraskande projekt med tanke på Collins höga status i hiphop kretsar, men likväl får själva tanke mig att må dåligt. Vore intressant med en lista där även svenska artister kan delta. Om någon läser denna psotning så får ni gärna höra av er till mig med förslag på de sämsta skivorna någonsin. Så kanske jag återkommer med egen dryg lista.

Konform kultur

Följande postning är mer eller mindre ett trendmässigt självmord, med tanke på att den rådande trenden inom kultur och nöje är ytlighet, 20-tal och tanken om att dumhet är något fint jag rentav något som driver samhället framåt. På sätt och vis gör det väl dumhet det, åtminstone ekonomiskt, vill på intet vis hävda att jag tillhör de mer bemedlade när det gäller intilligens, tvärtom jag tillhör i likhet med de flesta den korkade falangen av jordens befolkning. Något som bidrar till att jag i hemlighet drömmer om att tillhöra minoritetsgruppen av de utvalda med stor begåvning (tänker inte här på hög IQ, en faktor jag finner tämligen ointressant).

Dessa drömmar är förmodligen grunden till min längtan efter debbatörer/kulturpersonligheter/nöjesprofiler i Sverige som har relevanta och skarpsinninga synpunkter. Personer som vågar vara förbannade och skaffa sig ovänner, allt gullande och kramande står mig för tillfället upp i halsen (får mig att tänka på gratistidningen City). Jag längtar efter någon som vågar be en av landets ledande politiker att hålla tyst i direktsänd tv som Vilhelm Moberg en gång bad Olof Palme att göra. Vill nu inte höra någon komma med det jättetrista och i högsta grad konforma alternativet Alexander Bard, en person som verkligen framstår som trist i dessa sammanhang och som tycks vara essens av 20-tals trenden. En roll han förvisso spelar väldigt bra det måste erkännas.
Kalla mig gärna konservativ eller elitistisk.

Mänsklig kontakt

Är troligen nödvändig för både vår fortlevnade och överlevnad, men samtidgt är det ytterst motbjudande. Avser då inte på något vis det sexuella umgänget två mäninskor emellan utan det sociala umgänget eller snarare spelet. Det ytliga konverserandet i det offentliga rummet, sällan givande men ofta lärorikt även om lärdomen alltför ofta är avskyvärd. Egentligen handlar det om att jag kanske med hjälp av de tre glasen Penfolds som förtärts under kvällen medan jag konsumerat littertur, film och musik insett att jag aldrig kommer att bli populär.

Jag kommer aldrig var killen folk ringer eller hejar på en lördagsförmiddag på stan. En insikt som skänkt mig glädje och fyllt mig med ro under kvällens gång, då känslan av att jag skyr den mänskliga kontakten och strävar efter att minimera den så långt som möjligt blir allt starkare. Att umgås känns omodernt och sker mestadels slentrianmässigt. En bok väljer du däremot med omsorg och kärlek och han eller hon kommunicerar på ett språk du kan förlika dig med. I en annan värld kanske även jag kunde varit den glade och klämige, men under rådande omständigheter väljer jag minimalismen som min profil även i umgänget med mitt eget släkte

Lyssna på

Om ni inte redan gjort det lyssna på Jochen Trappe Organic och Pier Bucci: Tita Remixes. Jochen kan ni till exempel köpa här: http://www.phonicarecords.co.uk/detail.aspx?ID=11341

Mångkultur

Är inte bara ett tveksamt begrepp utan även föremål för en specialsatsning som fått lite pengar att röra sig med, tänker naturligtvis på mångkultursåret 2006. Intressant artikel idagens svd som berör ämnet http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12178225.asp
Anser nog att filosofen Alain Finkielkraut är rätt ute i följande stycke:

" Tvärtemot vad man skulle kunna tro har integrationskonferensen på Moderna museet absolut ingenting att göra med regeringens mångkulturår. När Finkielkraut får höra om satsningen stönar han högt och tar sig demonstrativt för pannan.

– Jag förstår inte vad som menas med termen mångkultur. Konceptet med multikulturalism har att göra med europeiskt dåligt samvete och skuld."
Även historikern Diana Pinto kommenterar:

" Det är ett väldigt dåligt koncept, även om tanken att visa att alla inte är blåögda och blonda i Sverige är god. Inget land är multikulturellt. Du kan inte klara dig i Sverige om du inte pratar svenska och förstår det svenska samhället. Att låtsas att vi är ett multikulturellt samhälle gör bara skada mot invandrarna, för de kan inte ta med sig allt från sina kulturer, de måste lära sig att anpassa sig, säger Pinto."
Även DN tar upp ämnet men i form av en kröninka om rasism: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=531056&previousRenderType=3

Känner därför att det är värt att beröra det på senare åren så populära begreppet svenne och dess betydelse. Ett ämne som tidgare behandlats här på year of madness. Denna postning har präglats av citat, anser det därför vara lämpligt att fortsätta på den inslagna vägen, men den här gången väljer jag ödmjukt att citera mig själv:

"Att göra en sökning på ordet svenne ger av naturliga skäl en mängd träffar, oftast ges följande förklaring av ordet: ”för vissa människor ett nedsättande slanguttryck för en svensk utan invandrar-eller utländsk bakgrund” . I denna form används ordet slentrianmässigt och är som sådant innehållslöst och moderat. En betydligt bättre översättning av ordet är: Även benämning för person brukande mainstreamkultur eller -stil. En översättning eller snarare en tolkning av ordet som ger det en helt ny innebörd, som berättar att epitet svenne är oberoende av kulturell bakgrund. Om vi väljer att beakta smak, åsikter, referenser etc. närmare vi oss paradoxalt nog varandra. Med ett sådant förhållningssätt till ordet svenne kan vi kanske uppnå det teoretiskt enkla men praktiskt ack så svåra. En rikare värld där vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra konstruerade olikheter."

Tror fortfarande att ovanstående förhållningsätt till ordet svenne skulle kunna ha ett reelt och positivt inflytande över integrationen. Hoppas att jag en dag kommer att ges en möjlighet att utveckla dessa tankar.

På lördag

Gästar som bekant ingen mindre än Justus Köhncke Paradise, känner därför att min intervju publicerad på www.digfi.com 7 februari förra året med Justus är lämplig att posta. Den följer nedan:

Förutom att Justus Köhnckes blandning av techno, pop och schlager har fascinerat mig med många en längre tid, så har han i de intervjuer jag läst med honom, givit intryck av att vara en person som faktiskt har något att säga. Något som jag tycker mig sakna hos de flesta av de musiker som vanligtvis uttalar sig i såväl mainstreampress, som mer ambitiös press.
Med hjälp av den alltid lika trevliga Jeannine på Kompakt lyckades jag etablera kontakt med Justus via e-mail (eftersom jag har en tendens att titta på mina egna skor samt mumla på obegriplig skånska när jag möter nya människor). Förutom att han besvarade mina frågor inom en väldigt kort tidsrymd, så visade han sig ha en viss faiblesse för smileys (jag har därmed frånsagt mig ansvaret för samtliga smileys i texten nedan).
Dessutom verkar denne sympatiske man som är aktuell med skivan Doppelleben på Kompakt, ha förmågan att blicka ut utanför sitt eget kvarter samt bjuda på en och en annan ansats till analys. Dessutom så svarade han vänligt när jag inte kunde motstå frestelsen att avsluta intervjun med hopplöst trista standardfrågor som när han tänkte besöka Sverige.
Enligt mig personifierar ditt album Doppelleben hela Kompakt, techno, pop och schlagerkitsch i ett paket.
- Varför skulle en person personifiera allting? Kompakt är allt det som alla dess artister skapar. Kompakt påminner mer om en flercellig organism, i likhet med alla kulturer. Allt detta tillsammans utgör stilen, en stil som ständigt utvecklas! När jag började på Kompakt 2001 (det behövs fortfarande inga kontrakt) verkade det inte alls som en lämplig plats för mig. De var kända för sin minimalistiska tech-cologne stil, och jag för min eklektiska disco-house (med Whirlpool) och mina känsliga Diseuse-covers (från mitt första soloalbum Spiralen der erinnerung). Vi hade då varit vänner länge men med tanke på min stil så var det vågat beslut av dem. Sedan smälte det samman till något annat, och fortsätter göra det än i dag.
Vilka artister och vilka musikstilar har inspirerat dig?
- Ooooops, alldeles för många för att kunna nämna här! Försöker sammanfatta kort och opreciserat: Det började med att jag som treåring blev förgiftad av mina föräldrars Beatles och Velvet Underground skivor för att sedan gå vidare med 70 talets topplistepop: ABBA, ELO, Wings, Queen Jag spelade in radioprogram som en galning när jag var 9-13 år gammal. Sedan gick jag vidare till punk och tysk new wave det sistnämnda var den första icke-kommersiella musik och modestil som jag själv valde att gilla. Sedan kom 80 talet, speciellt 1982, då jag var 16 år och avgudade Human League, Orange Juice, Mari Wilson, Scritti Politti etc.…
- Jag har alltid hatat rockmusik. 80- talet innebar även mycket retromusik för min del som jag delvis upptäckte genom årtiondets ”quatition pop”- Motown, Soul, Disco. Som ett resultat av avsaknad av dåtida popmusik som verkligen berörde mig. Det fanns dock undantag som Prefab Sprout, Bananarama och The Pet Shop Boys Ända fram till dess att house musiken verkligen slog i Europa med Acidhousens intåg 1988. I slutet av 80- talet så började jag även våga göra egen musik, vilket framför allt berodde på att det blev möjligt att mixa och sampla (second hand 128-Kbyte Akai sampler 1988). Givetvis så fortsatte jag at upptäcka musik på 90- talet, Strictly Rhythm, Nu Groove, DJ Pierre osv. Men fröna till mitt musikintresse var planterade långt innan.
I Sverige lyssnar tonåringarna på Linkin Park och trist mainstream r’n’b. De har fula huvudbonader och deras attityd till det motsatta könet är inte mycket bättre än synen var på medeltiden. Det är tendenser likt dessa som oroar mig. Tänker du någonsin på framtiden och hur populärkulturen kommer att se ut om sådär tjugo år?
- Oooops igen. Vad menar du? Eller jag tror jag förstår din poäng, jag separerar tyvärr inte Sverige från resten av världen. Kanske kommer popmusiken bli ointressant för de känsliga tonåringarna, och deras avståndstagande kommer att leda till att de återupptäcker gammal poesi och litteratur. Något som skulle ta oss tillbaka till 50 talet ouch! Däremot så kommer gaykulturen alltid att behöva det förutsägbara och sina divor, det är en lag.
- Det har aldrig funnits någon garanti för kvalitetsmusik, endast för vissa som drivs av intresse (gäller framförallt tonåringar). Men som du säger, jag minns mitt eget tonårsliv när alla förutom jag och mina få vänner i skolan inte lyssnade på något annat än (jag och mina lyssnade framförallt på det bästa av 82-popen som jag nämnde tidigare) den värsta skit som någonsin spelats in och det var artisterna som verkligen dominerade listorna 1982: SAGA; BAP (tyskt skitband) TOTO, REO SPEEDWAGON, CHRIS DE BURGH, YES, SPLIFF (ett annat tyskt skitband), MEN AT WORK, THE POLICE, GENESIS etc. uaarghuuh… Mönstret går igen.
I Sverige så spelades det för cirka tio år sedan ofta den bästa dansmusiken på gay klubbar. Idag spelar dessa klubbar ofta urtrista låtar från den svenska schlagerfestivalen. Gaykulturen verkar nästan var mer konservativ och gammeldags än den heterosexuella. Det är väldigt lite Bruce La Bruce i Sverige således, hur ser det ut i Tyskland?
- Likadant, men the Queens har alltid varit konservativa och avantgarde på samma gång när det gäller musik. Något som varit en intressant fråga för mig en längre tid: Vad för slags musiksmak har homosexuella? Har fortfarande bara vaga idéer till svar…
- Att vara gay behöver inte betyda att du är en person med smak och gör motstånd emot normerna. Ännu värre jag tror att gay-publiken inte är en speciellt öppen publik. De använder sig av trendiga magasin för att vara en del av samhället. Vilket är jämlikt och jämlikhet är ju vad vi alla vill ha ;-)
Vilken är den bästa bok du någonsin läst?
- Finns inte någon som är den bästa (lika omöjligt att avgöra som när det gäller skivor). Men en bok som jag läst flera gånger och som berört mig är Keep On Dancing- My Life and the Paradise Garage en biografi av Mel Cheren, grundaren av West End Records.
Vilken låt är den bästa att avsluta ett dj-set med?
- ’Close Watch’ av John Cale och ’The Answer is Yes’ i the sci-fi ambient-versionen från DOPPELLEBEN ;-)
När kommer du till Sverige och spelar skivor samt sjunger för oss?
- Inga bokningar än så länge, men jag känner att Stockholm behöver mig.

Carola

Några dagar för sent förvisso, men insåg under helgen slutligen att Carola förkroppsligar alla mina mest cyniska tankar och teorier. Hon är det levande beviset på att mäninskan är den del av vår samtid som utvecklas minst. Vidare förkroppsligar hon alal dåliga magsin, all dålig litteratur, och javisst musik också. Det tokkristna insalgen är så uppenbar och konstalde att jag inte orkar bedöma mig med att kommentera. Så nu fick jag det sagt, på det hela taget alldels för sent och totalt ovidkommande för min samtid.

Fredag

Om jag skall döma utifrån radio,tv och tidningar så är V for Vendetta dagens filpremiär den fick bland annat högsta betyg i filmkrönikan, ett tv-program som konstigt nog finns kvar i tablån. Filmen bygger som bekant på en serie av den brittiske mästaren Alan Moore som om ni vill läsa något om filmen skippa svenska medier jag rekommnderar denna artikel http://www.nytimes.com/2006/03/12/movies/12itzk.html?pagewanted=1&_r=1&8mu&emc=mu
Sedan får vi hoppas att Watchmen kommer som film även den, en fantastisk skildring av kalla kriget.
Då SVD är den tidning jag prenumerar på för tillfället blir det naturligt en hel del referenser till den. Deras nöjeschef Erika Hallhagen upphör aldrig att förvåna idag hyllar hon i en liten notis glocalnets reklamfilmer, varför? Lookos krönikor har blivit bättre och bättre på sistone, idag berättar han om de mail han fått som en reaktion på hans flytt till London. Där vissa tydligen överraskas eftersom Stockholm är hippare än London. Visst är Stockholm hippt på ytan, men det saknar den bredd som bör utmärka en riktigt storstad och alla de dj-bokningar som hyllats det senste halvåret har varit en realitet i flera år i Köpenhamn. Hade Stockholm verkligen varit hippt hade någon bokat Putsch 79 för tre år sedan och inte i kväll. Men jag beklagar ändå att jag missar dem.

Något som verkligen skulle ge näring åt stockholms populärkulturella klimat är kunskap, ambition och mod, tror tyvärr att dessa ingredienser är längre borta än någonsin då vi befinner hos i glättighetens tidevarv. Men å andra sidan lever vi i värld där du själv kan göra din val, vilket innebär att ingen kan hindra mig i från att välja Alan Moore framför Ebba von Sydow alla dagar i veckan.

Sjuk

Förkylning har varit min lott de senaste dagarna, en sysselsättning som sedan gammalt passar mitt kynne illa. Har inte blivit bättre av jag inte kunnat arbeta med några av de skrivprojekt jag själv uppfunnit, då de kräver en frisk författare. men nedan följer några av de beståndsdelar som hjälpt mig att sakta återfå min krafter.
-Ricky Gervais frossa (podcast,office, Extras etc.)
- Lika delar tysk, japansk och kandensisk elektronisk musik.
- Truman Capote
- The Complete New Yorker.
- Fransk film
- HBO
- The Concretes
- Outlook Express
- Te
- Låtar jag inte vill dela med mig av.
Ungefär där känner jag att det räcker med att kokettera med en medleklasstillhörighet som alltid var predistinerade, men för alltid osynlig i mitt CV. Vill i stället önska eventuella läsare ett underbart veckoslut och en förhoppning om att ni slipper förkylningar.

MP 3-hit

Var ett av förra årets modeord, dessvärre var det sällan underbyggt med någon form av fakta. Ordets flitigaste användare brukade ordet om band som Le Sport (enligt många essensen av mp3-hit) och svenska pojkduos med liknade profil. Om ni undrar vad en mp-3 hit egentligen är rekommnderar jag http://www.hitlistan.se/ då ser vi att det är exakt samma som en vanlig hit eller en radio rix hit. Dagens mp-3 hit är Marie Sernholts låt som jag själv inte hört och jag hoppas att det skall förbli så.

Lite oväsentliga värderingar.

Dagen har varit realtivt innehållslös och trist, något som givit utrymme för diverse funderingar.
Vädret är som bekant bisart viktigt för den genomsnittslige svensken, har alltid varit noggran att inte bli en del av denna skara. men årets mastodontvinter har omöjliggjort detta. Bara att kapitulera den viktigaste hemsidan för mig just nu är www.smhi.se och stora delar av mitt liv kretsar kring när våren skall komma och allt positivt som kommer att hända då. Tyvärr inger smhis hemsida inag som helst förhoppningar om att det någonsin kommer att bli vår igen.

Inget tyder på att det bli sommar i år, så förhoppningarna är ställda emot sommaren 2007. Funderade lite kring vad som kommer att kännas mest sommar 2007, förutsatt att utveckling fortsätter att var lika linjär och intetsägande som nu. Det optimala vore eurotechno låt med Sabrina där Ebba von Sydow står för sången. Hon visar sig sjunga gräsligt men låten bli ren stor hit lokalt i Stockholm och alla nöjesjorunalister hyllar den som årets mp3-hit, i vanlig ordning utan att ha lyssnat på den.

Dagens nyhet är att svenska folkets antesmitska tendser http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=528618&previousRenderType=6 Självklart oroväckande men i vanlig ordning bör vi alla ta oss tid och granska hur forum för levande historia har ställt frågorna. Då dessa kan förändra resultatet. Men en denna intellektuella uppgift får vänta tills våren infinner sig, precis som allt annat.

Lyssnar på Ricky Gervais Show och Gui Boratto- Sozinho

Årets reklamkampanj!

Årets mest bissara rekalmkampanj torde vara den gemensam reklamauktionen för Blocket, TV4 och rädda barnet. En blandning av samtidshumor och brutalrealism, där bilden ovan är en given vinnare, notera speciellt hur Peppe Eng pekar neråt på David Brent maner. Att sedan Anna Books kläning såldes för 7500 kronor, är helt ovidkommande i sammanhanget.

Personligt.

Min tanke har hela tiden varit att den blogg inte skall innehålla texter vars innehåll ligger allt för nära min egen vardag. Den senaste tidens sinnestämmning som idag nått en lycklig vändpunkt, har givit mig anledning att tänka om. Sedan får vi hoppas att det rör sig om en engångsföretelse.

Hat och ångest är känslostämmningar som är befläckade av klicheer och därför av många djupt underskattad. Hoppas därför att under våren återkomma med min relation till känslan och även ordet hat. Ångest och hat kan vara både utvecklande och i många fall enastående kreativt, personligen har jag dock på sistone avnjutit dessa känslors mer destruktiva sidor. Skall på intet vis hävda att jag varit på botten, men stundtals har jag nuddat vid själens undervegitation. Självförtroendet har varit så miserabelt att de viktiga delarna av mitt liv hotats och min verkliga identitet varit på väg att rämmna vid ett flertal tillfällen. Detta vakum av dålig självkänsla och intellektuell koma började allt mer likna mitt predestinerade öde, men ännu en gång räddades jag av ett brott emot konventionerna. Återigen har jag ignorerat de vanligas värld och dess fanbärares dogmer. Mitt hjärtat visade sig återigen var vida överlägset min tämligen begränsade hjärna. Lusten och passion har åter tagit sin rättmätiga plats som drivkraft i mitt liv.

Tillfredställsen över att säga upp sig från ett jobb utan att ha tillförskansat sig ett dugligt skyddsnät, är en underbar känsla. Något jag även unar de direkta anledningar till mitt beslut, det enda märkliga är varför jag inte gjorde det långt tidgare?

Sportnördar.

Förra året gjorde tv-serien FCZ stor succe framför allt i massmedia, där flertalet tyckare omhuldade akademikerna som drillades i fotbollens abc av den gamle fotbollspelaren och tv3 profilen Glenn Hysen. Nu är det dags för uppföljaren (eller vad vi ska kalla det)HCZ, samma upplägg men fotboll är bytt emot hockey och Glenn Hysen emot Kent Nilsson, eller om ni så vill göteborgsgamäng emot stockholmsgamäng. I dagens Svd (www.svd.se/kultur) går det att finna en artikel om där en deltagarna som även avr med i FCZ intervjuas. Han lyfter bland annat fram att stämmningen under Kent Nilssn är grabbigare (läs dummare). Något som förde mina tankar till en av de få intilligenta recensionerna av föregångaren FCZ gjord av martin agard i just SVD. Hans resenomang byggde kortfattat på att det vore mer intressant med det omvända scenariot nämligen fotbollspelare som går på universitet. Han spekulerade även i att de förmodligen inte skulle uppvisa samma engagemang som akademikerna visade för bollspelarnas gebit. Personligen är jag inne på samma linje, det vore mycket mer intressant att utsätta samhällets mest privilgerad grupp fotbollspelarna för den prövning som skolarbete sannolikt skulle innebära för dessa metrosexuella herrar (för de som inte vet ser nästan alla idrottare idag ut som kanal fem män).

Det är förvisso spekulativt men känns trots det inte långsökt att anta att det föreligger en negativ korrelation emellan idrottslig talang och intilligens. personligen har jag sällan elelr aldrig hört en idrottsman eller kvinna uttrycka en enda mening med substans. det är rör sig oftas om hemska klicher som tycks var hämtade från något unket reportage om manlighetsriter i Cafe eller Slitz. Dessutom skulle det vara märkligt om en normalbegåvad person accpterade idrottsrörelsen gammeldags hierakier och unkna mentalitet. Dessutom är det väl emot all form av logik att tillägna sitt liv till att jag en boll eller ännu värre än liten puck. idrott och framför allt de värderingar som idrottsrörelsen står för diskuteras sällan eller aldrig. Något jag åtminstone beklagar, skulel gärna utveckal mitt resenomang när tid finns och om det kommer några mothugg.

Varför

Slog aldrig Envoys optimala sommarlåt "Move On" den där kalla sommaren 2004? Det kan inte bara berott på det embarliga vädret eller?