Följande postning är mer eller mindre ett trendmässigt självmord, med tanke på att den rådande trenden inom kultur och nöje är ytlighet, 20-tal och tanken om att dumhet är något fint jag rentav något som driver samhället framåt. På sätt och vis gör det väl dumhet det, åtminstone ekonomiskt, vill på intet vis hävda att jag tillhör de mer bemedlade när det gäller intilligens, tvärtom jag tillhör i likhet med de flesta den korkade falangen av jordens befolkning. Något som bidrar till att jag i hemlighet drömmer om att tillhöra minoritetsgruppen av de utvalda med stor begåvning (tänker inte här på hög IQ, en faktor jag finner tämligen ointressant).
Dessa drömmar är förmodligen grunden till min längtan efter debbatörer/kulturpersonligheter/nöjesprofiler i Sverige som har relevanta och skarpsinninga synpunkter. Personer som vågar vara förbannade och skaffa sig ovänner, allt gullande och kramande står mig för tillfället upp i halsen (får mig att tänka på gratistidningen City). Jag längtar efter någon som vågar be en av landets ledande politiker att hålla tyst i direktsänd tv som Vilhelm Moberg en gång bad Olof Palme att göra. Vill nu inte höra någon komma med det jättetrista och i högsta grad konforma alternativet Alexander Bard, en person som verkligen framstår som trist i dessa sammanhang och som tycks vara essens av 20-tals trenden. En roll han förvisso spelar väldigt bra det måste erkännas.
Kalla mig gärna konservativ eller elitistisk.
