Logiskt

Har väntat på det här sen Obama tillträdde.

Jag och Noren

När jag förra året i likhet med annan korrekt innerstads medelklass läste Lars Norens dagbok, var det hans beskrivning av den ångest han upplever efter att han shoppat. Detta eftersom det är ett av få drag han och jag tycks dela, mellan raderna tyckte jag mig läsa att även hans konsumtionseskapader kunde resultera i hjärtklappning och ett fysiskt illamående. Som i går när jag efter att ha köpt den "där telefonen" kom ut från butiken och plötsligt kände för att kräkas, innan dess hade hela min vistelse i butiken präglats av feberliknande svettningar och minst sagt svajiga ben. Ett syndrom som tycks uppstå varenda gång jag ska införskaffa något nytt åt mig själv. Då föregås ändå varje köpögonblick av månader med avgrundsdjup ångest. Men det sorgliga är att detta tycks bli mitt enda bidrag till någon form av sund debatt om konsumtion, ögonblicket då jag förvandlar min ångest till handling väntar fortfarande på sin debut. Tillfället då jag låter den stora klumpen i min mage bli till en aktion lyser helt med sin frånvaro. En insikt som bekymrar mig och när jag tänker på att Lars Noren är likadan då blir oron än större.
Frågan är om jag dövar min ångest via konsumtion eller om den orsakar densamma, det känns som om det är hög tid att besvara den frågan 2009.

I all hast

Lite snabba reflektioner:
Det är ytterst glädjande att Lukas Moodysson numera tycks tenderar till att överlåta analysen åt betraktaren. En anledning till att jag alltid gillat David Lynch är att han gjort just detta, vilket är enligt mig är en fantastisk tillgång i alla former av konstnärskap.
Obama, Obama allt är redan sagt men det ska bli spännande att följa honom och se i fall han även är en doer. Eller är han en Reinfeldt? Det vill säga en kommunikatör som skapar en bild av sig själv som en doer när han i själva verket är motsatsen. Då menar jag att doer måste var 100 % emotionellt närvarande jag tittar alltså inte på eventuella siffror vad det gäller politiska åtgärder. Jag tror och hoppas att Obama kommer att vara emotionellt närvarande under de närmaste fyra åren.
- Jag väntar fortfarande på att Svenska filminstitutet och svenska institutet ska presentera Woody Allens nya projekt Robin, Kleerup Stockholm en mångmiljonsatsning. Samtidigt som Nils Petter Sundgren på kultursidorna i Expressen går till attack emot sina kolleger för det avtal de skrivit på- att aldrig såga en Woody Allen film. Detta som ännu en reflektion på det obegripliga faktum att svenskar verkar ha gillat filmen Vicky Christina Barcelona. Ett typiskt utslag av "talkerfenomenet"

Twitter trenden

Är som bekant stark i Sverige (läs Stockholm) artiklen i Veckans Affärer känns logisk men i likhet med Johan Wirfält ser jag fram emot den första livstilsbaserade artikeln. Frågan är som så många gånger för vem har bäst tajming.
I går kväll bestämde jag för att ignorera rekla/kommunikationsbranschens komplex gällande den intellektuella statusen branschen är fiktionens kusin därför bör det goda historieberättandet vara i centrum.

Påminnelse

I kväll tycker hoppas jag att så många som möjligt trotsar vintermörkret och tar sig till Debaser Medis och kollar på Amazing se här

Observation

Noterar att användandet av Twitter ökat i Stockholmskretsar. Undrar om det har något att göra med tidningen Rodeo vurm för detta kommunikationsverktyg?

Tillbaka till grunderna

Tjatet om Liza Marklund och den eventuella sanningshalten i hennes böcker väcker gamla mardrömmar till iv för mig. Det är de om "based on a true story" och alla (de är många) som ser det som indikation på att det vankas kvalite. Ett förhållningssätt som alltid förbryllat mig, inte minst för att det alltid vara ett tydligt tecken på bristande kvalitet. Dessutom gör det mig ytterligt skeptisk när du måste skriva ut att du hämtat inspiration från det vi kallar verkligheten, känns som en sista desperat åtgärd. Men nu är ju Marklund en av Sveriges största författare så jag ser fram emot när läsarna ska börja tala ut om "sveket".
Kristin Lundell undrar i dagens i dagens tv-kröninka om det räcker med ett fluffigt hår (Elisabeth Höglund) för att roa folk. Svaret är dessvärre ja, så alla filmare, tv-skapare och reklammän där ute sluta gnugga geniknölarna den breda målgruppen är lätt att underhålla...

I morgon

Har min gode vän Kristofer Flensmarck releasefest för sin nya bok Almanacka. Kom dit gäller såväl er som förstått hur progressiv samtidslyriken är som er som missat det faktumet. Allt går av staplen på Speakeasy i morgon.
P.S Jag kommer vara en av dom som spelar lite musik i bakgrunden som förhoppningsvis tillför något till kvällen.

Twitter

Använder sporadiskt Twitter sen ett par månader sen som om någon som känner mig läser det här så vet ni.

Grattis

Till min gamle barndomsidol TinTin som fyller 80 år idag! En karaktär som förgyllde tiden då kunskapen om peaktime och varumärke var befriande okända.

Lite läsning här här, här och här

Föredettingar

Det är mest slöhet och ett av julen däst sinne som hindrat mig i från att se den hyllade filmen The Wrestler. Men efter att ha läst Karolina Ramqvists krönika idag ämnar jag att ändra på det. Kröninkan är inte bara en uppvisning i hur en nöjeskröninka skall vara disponerad och skriven den behandlar jus det aspekter av filmen som lockat mig. Samma lockelse fick mig att bygga min julledighet kring författaren Philip Roth, som bättre än någon annan kan beskriva känslan av att de bästa av ditt liv har passerat. Eller på svenengelska din "peaktime" är passerad, det som återstår är tristess och nedräkning till den sista dagen. Wrestler handlar om precis det om att ha passerat sitt eget zenit, en förståelse som hos de flesta existerar rent intellektuellt mer sällan emotionellt. Det är förmodligen därför detta dilemma så ofta utgör stommen till en god historia. Idrottslivet är fylld av exempel på utövare som vägrar att acceptera att de passerat sitt bäst före datum, likadant är det med många musiker. Naturligtvis finns det som alltid undantag, men deras historier känns alltid för mycket som blockbusters med för mycket socker på och fångar sällan mitt intresse. Ett populärkulturell figur som jag hela tiden tyckt utgöra arketypen för hasbeen är Hank Moody gestaltade av David Duchovny i Californication. Tyvärr är det en aspekt av karaktären som av den Neill Strauss influerade hyllningskören helt glömts bort. Jag tror att detta fenomen eller snarare känsla kommer att sprida sig utanför kändisvärlden och gälla även mannen och kvinnan på gatan. Naturligt i en samtid där självförverkligandet och det personliga varumärkesbyggandet står i centrum. En strömning som inte bara kommer att höja vår emotionella toppar den kommer även att fördjupa våra dalar.

Egentligen räcker det med att gå till sig själv, oavsett hur subjektiv jag än må vara när det kommer till mitt eget självförverkligande så kan jag omöjligen argumentera för att en peak har skett för mitt varumärke. Trots det vaknar jag varje morgon med en oro över att detta är dagen då det ska offentliggöras att jag har passerat mitt eget bäst före datum. Paradoxalt skulle det ske utan att jag uppnått en peak där jag givits möjlighet att sola mig i glansen av min egen kreativitets förträfflighet. det optimala misslyckande i vår tid att passera ut bakvägen utan att någon i salongen sett dig. Att trots en kamp som på ytan stundtals framstått som ambitiös misslyckats så fatalt att du inte lyckats peaka innan det är dags att sälla sig till skaran av föredettingar. Visst har det blivit gynnsammare för min generation då vi tillåts av vara barn lite längre än vad fallet var med våra föräldrar, men det finns tidslinjer även för en avdankad ironiker. Mycket tyder på att 2009 blir ett avgörande år för mig, antingen gör jag mig av med den blockering som lagt som ett lock på le creuset gryta över min kreativitet och krattar manegen för min egen pekatime. Eller så väljer jag att acceptera att det inte bara är den fysiska förmågan som passerat sin prestationstopp och övergår till cynismens rike på heltid. Det känns verkligen så att det är i år det måste ske, om jag inte vill ägna resten av mitt liv med att berätta historier som alltid börjar med om bara...

Morgonens text

Visserligen skriven ur ett amerikanskt perspektiv ytterst men denna ytterst kyliga morgon känns det som om den här texten ramar in morgonens känsla väldigt väl. Speciellt när min omedelbara fysiska närhet de närmaste timmarna lär fundera mycket i de här banorna under vintern/våren.

Mer musik

Finns troligen inte på någon streamingtjänst nära dig ännu men du gör vacker musik som berör mig väldigt mycket för tillfället. Hoppas därför att många besöker Debaser Medis den 17 januari för att lyssna på The Amazing Swedes

Länken

Till dagens kröninka i SVD

Bra om Spotify

I dagens nöjeskrönika (återkommer med länk senare under dagen när webbredaktionen på SVD gått upp) kommer Sam Sundberg (för övrigt glädjande att han blivit ny krönikör) med väldigt relevant kritik emot Spotify. Åtminstone för alla de vars musikintresse sträcker sig utanför mainstreamutbudet. Sedan jag skaffade Spotify i höstas har jag smågnällt över att utbudet är allt för klent, visst det är strålande i sociala sammanhang där musiken är väldigt sekundär och när du är trött eller inte har tillgång till din musiksamling. Precis som Sam Sundberg påpekar har utbudet blivit sämre, mer gammal Magnus Uggla än Martyn. Det handlar om rättigheter men till skillnad från Sam Sundberg tror jag inte att det är ett problem att Spotify blir en slaskkanal, för det är precis vad den primära målgruppen vill ha. Men det finns många där ute som hyser intresse och kärlek till musiken för dem förblir Spotif och alla liknande streamingstjänster som kommer att lanseras under året endast ett komplement. Ett perfektalternativ när du vet att en uppspelning av den där nya editen du gillar som mycket bara leder till att din obildade omgivning häcklar dig.

Obligatorisk

Del i undervisningen i svenska skolor bör filmen Boy A bli. Bara i Storbritannien kan de göra en så bra film om vikten av att alla har rätt till en andra chans. Filmen berättar om att vi måste förlåta unga människor som begår hemska handlingar, hur dåliga kvällstidningar vi än må läsa.

Kärleksaffär

Det har under många år existerat en kärleksaffär mellan de populärkultur korrekta delarna av Sverige och dito i USA. Ett av favoritobjekten i Sverige är den amerikanska "indiefilmen" och i USA torde den svenska "indiemusiken" vara favorit mjukisdjuret för tillfället. Som svensk måste jag koncentrera mig den gränslösa kärlek den svenska kritikerkåren hyser till den amerikanska indiescenen, senast Stockholm Filmfestivals vinnaren Frozen River, i likhet med all amerikansk indeifilm en okej film. Som i Sverige garanteras superlativ och kärlek, jag hoppas därför att de filmintresserad släpper greppet om bostadsrätten på Södermalm med den tillhörande korrekta dvd-samlingen vidgar sin blick under 2009. Då kanske jag får första gången under min livstid får uppleva att en så kallad indiefilm får en etta i betyg av svensk dagstidning. När det gäller amerikanernas förkärlek för den svenska indiescenen, så överlåter jag den analysen åt någon annan åtminstone för tillfället.