När jag förra året i likhet med annan korrekt innerstads medelklass läste Lars Norens dagbok, var det hans beskrivning av den ångest han upplever efter att han shoppat. Detta eftersom det är ett av få drag han och jag tycks dela, mellan raderna tyckte jag mig läsa att även hans konsumtionseskapader kunde resultera i hjärtklappning och ett fysiskt illamående. Som i går när jag efter att ha köpt den "där telefonen" kom ut från butiken och plötsligt kände för att kräkas, innan dess hade hela min vistelse i butiken präglats av feberliknande svettningar och minst sagt svajiga ben. Ett syndrom som tycks uppstå varenda gång jag ska införskaffa något nytt åt mig själv. Då föregås ändå varje köpögonblick av månader med avgrundsdjup ångest. Men det sorgliga är att detta tycks bli mitt enda bidrag till någon form av sund debatt om konsumtion, ögonblicket då jag förvandlar min ångest till handling väntar fortfarande på sin debut. Tillfället då jag låter den stora klumpen i min mage bli till en aktion lyser helt med sin frånvaro. En insikt som bekymrar mig och när jag tänker på att Lars Noren är likadan då blir oron än större.
Frågan är om jag dövar min ångest via konsumtion eller om den orsakar densamma, det känns som om det är hög tid att besvara den frågan 2009.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skönt att man inte har så mycket pengar att shoppa för, då slipper man ha ångest över det.
Tack du gav mig just en av nycklarna till ångesten jag saknar kapital men shoppar ändå. Ett erkännande som gör mig till en ännu sämre människa än vad jag var innan
Skicka en kommentar