Det är mest slöhet och ett av julen däst sinne som hindrat mig i från att se den hyllade filmen The Wrestler. Men efter att ha läst Karolina Ramqvists krönika idag ämnar jag att ändra på det. Kröninkan är inte bara en uppvisning i hur en nöjeskröninka skall vara disponerad och skriven den behandlar jus det aspekter av filmen som lockat mig. Samma lockelse fick mig att bygga min julledighet kring författaren Philip Roth, som bättre än någon annan kan beskriva känslan av att de bästa av ditt liv har passerat. Eller på svenengelska din "peaktime" är passerad, det som återstår är tristess och nedräkning till den sista dagen. Wrestler handlar om precis det om att ha passerat sitt eget zenit, en förståelse som hos de flesta existerar rent intellektuellt mer sällan emotionellt. Det är förmodligen därför detta dilemma så ofta utgör stommen till en god historia. Idrottslivet är fylld av exempel på utövare som vägrar att acceptera att de passerat sitt bäst före datum, likadant är det med många musiker. Naturligtvis finns det som alltid undantag, men deras historier känns alltid för mycket som blockbusters med för mycket socker på och fångar sällan mitt intresse. Ett populärkulturell figur som jag hela tiden tyckt utgöra arketypen för hasbeen är Hank Moody gestaltade av David Duchovny i Californication. Tyvärr är det en aspekt av karaktären som av den Neill Strauss influerade hyllningskören helt glömts bort. Jag tror att detta fenomen eller snarare känsla kommer att sprida sig utanför kändisvärlden och gälla även mannen och kvinnan på gatan. Naturligt i en samtid där självförverkligandet och det personliga varumärkesbyggandet står i centrum. En strömning som inte bara kommer att höja vår emotionella toppar den kommer även att fördjupa våra dalar.
Egentligen räcker det med att gå till sig själv, oavsett hur subjektiv jag än må vara när det kommer till mitt eget självförverkligande så kan jag omöjligen argumentera för att en peak har skett för mitt varumärke. Trots det vaknar jag varje morgon med en oro över att detta är dagen då det ska offentliggöras att jag har passerat mitt eget bäst före datum. Paradoxalt skulle det ske utan att jag uppnått en peak där jag givits möjlighet att sola mig i glansen av min egen kreativitets förträfflighet. det optimala misslyckande i vår tid att passera ut bakvägen utan att någon i salongen sett dig. Att trots en kamp som på ytan stundtals framstått som ambitiös misslyckats så fatalt att du inte lyckats peaka innan det är dags att sälla sig till skaran av föredettingar. Visst har det blivit gynnsammare för min generation då vi tillåts av vara barn lite längre än vad fallet var med våra föräldrar, men det finns tidslinjer även för en avdankad ironiker. Mycket tyder på att 2009 blir ett avgörande år för mig, antingen gör jag mig av med den blockering som lagt som ett lock på le creuset gryta över min kreativitet och krattar manegen för min egen pekatime. Eller så väljer jag att acceptera att det inte bara är den fysiska förmågan som passerat sin prestationstopp och övergår till cynismens rike på heltid. Det känns verkligen så att det är i år det måste ske, om jag inte vill ägna resten av mitt liv med att berätta historier som alltid börjar med om bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar