avsaknad av inspiration

För tillfället letar jag eller snarare famlar efter ett tonläge som kan genomsyra allt jag gör inklusive de texter jag väljer att lägga ut på den här bloggen. Som vanligt när det gäller inspiration saknas det en tidsplan, därför lär den närmaste framtiden på year of madness präglas av frånvaro, intressantare än så är inte mitt liv för tillfället.
Till skillnad från mig så har Matthew Weiner mannen bakom tv-serien Mad Men inga problem med tonläge i sina skapelser, tvärtom på ett skickligt sätt har en bit för bit med en försiktighet som imponerar och i samtidens kontext dessutom överraskar byggt upp tv-världens just nu bästa tonläge. Sist konstaterade jag att männen börjat få motstånd, en tematik som en ännu tydligare plats i avsnitt nio året bästa avsnitt hittills. Där den till synes känslokalle Don Draper ger ypperligare exempel på kärnan i den gruppmentalitet han representerar, där ingruppen möts av enorm lojalitet oavsett om det är en inkontinent kollega eller en tillrättavisning emot kollegan som blivit tillsammans med ännu en sekreterare. en grundsten i Don Drapers moral är ju som bekant att aldrig vara otrogen med någon på jobbet (kunder omgärdas dock inte av denna moral). En mentalitet som vi finner inom idrotten, politiken, den kriminella världen och liknande sekter. Ett sätt att agera som man som har tagit andra uttryck i vår tid, men beteende är likväl detsamma vilket är av grunderna till min och andras fascination för Mad Men.
Intressant vara även Peggys utskällning av den genomvidrige Pete Cambell, en personlighetstyp vi alla möter dagligen den smått psykopatiske overachievern. Skulle kunna mala på i oändloghet om söndagens avsnitt men det skulle inte bara tråka ut eventuella läsare det synkar tyvärr inte med mitt tidsschema.

Medelklassen och reflektionen

Ägnade delar av gårdagen till att skumma igen senaste numret av magasinet Filter, som säger att de tror på sina läsare att de är intillgenta och kan dra slutsatserna själva. De har inte bara höga tankar om sina läsare de personifierar deras huvudsakliga målgrupp väldigt väl. För trots att tidningen görs i Göteborg känns den väldig mycket som Stockholm medelklass, godhjärtade med höga ambitioner och med ett gott självförtroende samtidigt som avsaknaden av självdistans och humor är uppenbara. Historien skall berättas och reflektionen skall läsaren stå för, men jag kan inte låta bli att undra om de verkligen gör det. Är det inte mer stöd och hjälp och öppningar till reflektion medelklassen behöver när du pustar ut mellan karriären och homestylingen? Säger inte att Filters artiklar inte kan ge detta, men lite mer utmanande ämnen hade inte skadat mellan varven. Sen bör det också tilläggas att alla svenskar kan rabbla Robyns karriär i sömnen vid det här laget. Hoppas i stället att Anders Rydells krönika i senaste BON smygs in huvudstadens lattedrickande medelklass intellektuella konsumtion.
Det skrivs och pratas ofta om Fredrik Reinfeldts personlighet, saknar dock texter och framförallt anekdoter om hans förflutna som häradsbetäckare i Täby och hur tiden som elitsoldat har präglat honom.

märkligt

Är nu för tiden student på Berghs, något som överraskat mig är att få verkar titta på briljanta Mad Men. Jag har visserligen inte gått till djupet med frågan i form av enkätundersökningar men försöken att prata om serien har städnigt fallit på att den tilltalade ej sett den. Detta förvånar mig inte bara för att serien är bra, utan även för att det faktiskt behandlar mycket av skolans kärna kommunikation. Visst samhälle, uttrycksformer, kanalval etc har förändrats men metoderna och strategierna känner du igen.

Senaste avsnittet då, i vanlig ordning överlåter jag den mer djuplodande analysen åt bloggar med tv-nisch. Men i korta ordalag så börjar männens vidriga och tidstypiska beteende bestraffa sig om än i liten skala. Något jag och min älskade fru som de 70-talister vi är jublade över. Vidare konstaterar jag återigen att styrkan i Mad Men är att karaktären utvecklas sakta och trevande vilket gynnar seriens hållbarhet.

det där valet

En enkel text om kärnan i det amerikanska valet (och de flesta val)stöter sällan på det i den svenska bloggosfären ni hittar den härer s

mitt i prick

Stötte på den här formuleringen som en beskrivning av Stockholm i det senaste numret av Forum AID:

"Det är så glest mellan förorterna i Stockholm att staden känns som ett gäng öar av bebyggelse som kastats ut i ett hav av mörk granskog."

Precis så ser jag på Stockholm tack Daniel Golling hade inte formulerat det bättre själv.

Californication säsong 2

Det verkar inte ha undgått någon att den dekadente författaren och kvinnokarlen Hank Moody är tillbaka spelade av David Duchovny som gav serien Californication lite extra trovärdighet när han nyligen kom ut som sexmissbrukare. Det skall ärligt erkännas att jag på förhand var skeptisk till en andra säsong, mycket av magin i första säsongen låg Hanks strävan att trots sina brister som äkta man och pappa vinna tillbaka sin familj, när nu har gjort det återstår att behålla den. Vilket inte bara resulterar i ett stort fokus på Hanks paket (som enligt sjuksköterskan av någon anledning klädd i syndigt svart är ett väldigt sexigt exemplar)klichéerna blir svårare att undvika och karaktärerna har inte utvecklats snarare tvärtom. Min favorit från första säsongen Marcy som tidigare balanserade den ointressanta skrikga ytliga LA kvinnan mot ett mänskligt djup på ett mästerligt sätt är i de två första avsnitten enbart skrikig och kola sugen. När det dessutom i avsnitt två antyds att Hank Moody ska i den gravt överskattad Neil Strauss fotspår (men i omvänd ordning då Neil Strauss blev sin kvinnokarl när han började skriva biografier, Hank vill ju komma i från detta beteende) är jag nästan redo att ge upp. Men det tänds ett litet hopp i slutet av avsnitt två När Hank hjälper sin agent Charlie som förlorat jobb då han precis som Hank blivit akterseglad av den nya kvinnligheten. En aning om att temat manlighet i kris, kommer att stå än mer i centrum denna säsong, gör sig gällande. Ett tema som dessvärre är fyllt av fallgropar och som beskrivs bäst utan att ta stöd i Neil Strauss redan kartlagda landskap. Jag hoppas Californication lyckas med detta även om jag tvekar, oavsett vad kommer jag troget att följa även denna säsong.

det blir en bra höst ändå

Sitter tillsammans med framtidens kommunikatörer och försöker putsa min kommande kommunikativa plattform, lite sent om vi beaktar mitt personnummer, men ändå lite småmysigt på något svårdefinerat sätt. Såg i går No No på dansens hus det var precis så bra som det antyds bland annat här. Egentligen alla aspekter av kultur som jag uppskattar förkroppsligat och nedmonterat till en uttrycksform, samtidigt fick jag svar på vart jag skall söka mig framöver när inspirationen tryter. Som det antyds ovan blir nog hösten bra ändå, men nu ska jag återgå till varumärkesanalysen, godnatt.

vikten av att vårda sitt eget varumärke

Överskriften är ett försök att hitta en överskrift till morgonens tankar som jag de senaste 10 minuterna förgäves försökt renodla så att de åtminstone skulle kunna framstå som normalbegåvade. Allt började med att den långt i från nya insikten om människors (åtminstone i lilla Sverige där jag bor)ständiga vilja att finna gemensamma värderingar och referenser i vår samtid, trots att allt tyder på att det inte borde vara så. Något som fick mig att tänka på att mainstream faktiskt vunnit i och med att alla nischar sina intressen så tidigt som de gör idag. Personer som lyssnar på icke kommersiell musik lägger all energi på detta vilket innebär att de ägnar sig åt konventionella val i övrigt, summan blir då grå men också spretig och mina ögon otydlig. Människor som tjänar mycket pengar handlar på Hm för de vill inte sticka ut från mängden även om deras plånboken uppenbarligen gör det. Vad vill jag ha sagt, vet faktiskt men jag tror det handlar om en förundran över att människor inte ser den röda tråden och att de levande varumärken. Då blir det spretiga och otydliga tilltalet nästintill provocerande. Som lite berömd grädde på moset utarmas kulturen av att vi i vår enfald fortfarande strävar efter minsta gemensamma nämnare, detta för att avsluta med att återknyta det första påståendet.

trend

Besökte i går moderådets trendseminarium, ordet trend känns åtminstone inom den del av fältet moderådet verkade vilja positionera sig var stendött ord. Ett intryck som förstärktes av kontentan var att allt är trendigt och att nyheterna är få. Samtidigt förundrades jag av var moderådet vill lägga sig vid St: Eriksplan eller i Täby Centrum? Kändes som de hamnade någonstans på vägen, Solna kanske?
Helt annan grej musikaliska elixir idag:
Shed: Shedding the past
Jay Haze och Yann Tiersen: comptine d'un autre ete le apres midi

revision

I gårdagens Studiobelinda intervjuades Charlotta Flinkenberg och Björn Ranelid, alla som läst denna blogg känner till min fascination för den sistnämnde som tillhör en av Sveriges mer svårintervjuade personer, inte för att han ogillar att prata, tvärtom. Är därför upriktigt imponerade av hur Belinda Olsson hanterade det hela, hon har till skillnad från Björn aldrig varit med på min favoritlista, kan på sikt vara dags för en revidering. Belinda är en utmärkt talkshow värld och bör ha en lysande framtid inom det mediet att se fram emot. Björn var i vanlig ordning formidabel.

Snart dags att kasta sig ner i tunnelbanan tar med mig den här playlisten:

Thomas Melchior Production Choir

Luke Solomon Spirits (Prins Thomas Disko-Tek Miks)

Dilo The Kittycat Track - Tolga Fidan's San Pedro Remix

Transform Transformation (Tobi Neumann & Matthew Styles' Analog Memory Remix)

Osunlade Momma's Groove (Original Mix)