Det blir vackert på fredag

NYPREMIÄR!
Bricolage @ Teatron 1 juni, med Berghains resident Len Faki (Ostgut Ton) vid skivspelarna! 22-03. 100 pix. Kom i tid!

Till fredag 1 juni har vi satt fingret i luften och bjudit in LEN FAKI (Ostgut Ton). Len är en av residenterna på allas vår favoritklubb Berghain och hans hårda techno kommer att göra sig så bra på Teatrons nya ljudsystem. Släppet Mekong / Rainbow Delta på Berghains egna bolag Ostgut Tonträger blev en hit tidigare på året och hans Podium-serie är ett självklart köp tillika samtidsdokument.

PS. Notera att Rice Twins som tidigare var kvällens andra bokning varit tvungna att ställa in. De återkommer senare i sommar! DS

Kulturell diet

Som bekant rör jag mig om nätterna i mänsklighetens utmarker, platser som är större än ni anar och som ger prov på skrämmande surrealism i en alltför verklig kontext. En avskalad och icke mediatränad verklighet där dumhet och rasism är bärande ingredienser för interaktionen. I en sådan konstruktion bli den kulturella dietens betydelse uppenbar. Plötsligt framstår populärkulturellt stressyndrom som det sundast levernet. Då den ger verktyg att ständigt blicka framåt i vår jakt på dagens nya. En jakt som vigdar våra kreativa sinnen och ger oss kraft att genomskåda mänsklighetens avarter och dess åsikter. Vi genomskådar elegant de mörkertal den grandiosa lögnen försöker att förblinda oss med.

Brukar tycka bättre om när

Strage

skriver om film i stället för musik och funderade därför först på att ironiskt kommentera dagens krönika med frågan om vilken undersökning han hänvisar till. Men vädrets gråskala får mig att ändra min ovilja till välvilja. Kröninkan belyser konsumentens passivitet och beronde av filter på ett utomordentligt vis.

vad vi behöver

Om du är en genomsnittlig mediekonsument är det lätt att få intrycket av att vi lever i en högkonjunktur som aldrig tar slut. Naturligtvis är det inte så men det kanske vore önskvärt ur vissa aspekter men direkt förödande ur andra. Personligen är jag av den fasta övertygelsen att det nuvarande tillståndet i vår huvudstad är direkt förödande för det kreativa klimatet, allt blir design som är precis lika platt och trist som ordet antyder. Personer som i ett annat klimat vågat prova andra uttrycksformer i stället för att följa strömmen förvandlas till parodiska lattedrickande skuggfigurer. Som placerar sin energi i bostadsrätter och barnuppfostran, alla känner någon person på konstfack vars konstnärliga uttryck inte går att särskilja från statlig sponsrad design. Trendångesten lamslår vår intelligens och i tron på att det är den nya indieprylen lyssnar vi på gamla Tupac Shakur låtar. Alla är lagom glada och låter fasaden falla när de erkänner att må bra litteraturen faktiskt funkar och prata heminredning är faktiskt kul.

Stockholm är i desperat behov av en välgörande lågkonjunktur, en Reinfeldt som kliver ut ur anonymiteten (och slutar gå på premiärer) och antar proportionerna av en diktator alltid redo att hånskratta åt sin utslagna invånare. Vi behöver massarbetslöshet, missbrukande barn, underjordiska krig en allians där SD är näst största parti efter Moderaterna. En vigilant som snöat in på Sci-fi och Kurt Russel, husockupanter och konstnärliga undergroundgrupper. Skogen förvandlas till det nya nattklubsmeckat. Kort sagt det är dags att kliva in i 2010-talet.

Medan vi väntar är det min plikt att vara civiliserad, normal och motsägelsefull. Detta är en blogg såldes bör jag kort kommentera den parodiska debatten om näthatet (se där vad som händer om det pratas barn och dricks latte i vasastan)

Kazmierska

dissekeras briljant av

Per Gudmunson

och sammanfattas självklart bäst av Uppsalabekantingen

Olle Lidbom

Vad jag själv anser om denna debatt tror jag framgått ovan.
Två korta och helt andra ting, Hittar vi månne sommarens klubbhit i denna artikel i

Factmagazine

?
Kanske lite för mycket väntade namn men Kiran Sande vänder sig till den nya danspubliken som inte slaviskt håller sig en genre så chansen att åtminstone en av sommarens dansgolvsbomber finns med får betraktas som stor.
Det var stor underhållning när Robert Aschberg lackade ur i P1 i morse detta efter han intervjuats om ”skandalen” med vattenpistolen och Fredrik Reinfeldt. Bäst var det när han skällde ut Dick Malmlund från Svenskt Näringsliv detta med anledning av det gjorts fejkade snatterier i Kista Galleria. Underhållning på relativt god nivå även om det känns tragiskt att massmedia ägnar så mycket tid åt en pseudohändelse det kan omöjligt existerar några normalbegåvade människor som bryr sig.

Nypremiär

Vår Myspace

hemsida

Något som vagt påminner om nostalgi.

Det fanns tankar om en vägdikt, det fanns ambitioner om något stort men dagen visade sig vara ännu en meningslös måndag som utmynnade i ett famlande vars mest signifikanta drag var letandet. Ett sökande i arkiven som ledde mig till vad jag tror är en slags beskrivning av tonåren:

Min vilja att avskriva detta kapitel ur min livshistoria överstiger dess eventuella värde, för min utveckling. Livet består av ett antal korta möten baserade på slumpen, vänner du vinner och vänner du avpoleterar. Ett liv så kort att varje sekund blir viktigt, varje handling är bara en del av en större strategi, obegriplig för de flesta inklusive mig själv. Varje dag måste vårdas ömt i strävan emot att nå fulländning. Perfektion är den enda drivkraft som den moderna människan rimligen kan ha kvar. Färden emot det mänskliga fulländandet inleds den dag du födds, men har faser mer intensiva än andra. En sådan fas är tonåren, då varje beslut måste vägas på guldskål då dess enda syfte är att ge dig konkurrensfördelar längre fram i ditt så kallad liv. Vid inträdet i denna ytterst känsliga fas valde jag att ställa mig själv schack matt. Bilder väcker vaga minnen till liv, om ett utanförskap som knappast längre existerade i ordets reella mening. Strategierna eller snarare avsaknaden av dessa grundlades i ett horribelt inrett rum, som var mitt eget usla verk med svettrunkande som mitt intellektuella verktyg. Tid tycktes existera i överflöd.

antirock

Wirfält

analyserar fint en spelning jag själv aldrig bevistade, men inlägget fick mig att tänka på ett gammalt inlägg eller snarare en formulering på den här bloggen som ni hittar

här

Syftar naturligtvis på den där jag överdriver så där lite lagom mycket och kallar embassy unken rock. Undertecknad är ingen rockkille och jag har alltid förhållit mig skeptisk till antirocken då den i grunden endast flörtar med rockmänninskor. Något annat vore omöjligt i pop/rock landet Sverige, för att skapa den ultimta antirocken tror jag du måste ser bort från den svenska kontexten, rock känns lokalt på något vis nästan provinsiellt. Känner att jag i sinnet börjar röra mig emot territorier där upplevelsen obekväm bäst beskriver mina insatser, väljer i stället att sätta punkt. Kanske jag återkommer i morgon, vem vet det kan bli en vägdikt.

Helgerån

Hemskt

men sant min gamla barndomsidoler bröderna marx skall skändas, det sker dessutom på en teater som har samröre med mitt eget efternamn. Naturligtvis kommer jag aldrig mer kunna bevittna en bröderna marx film med bibehållen värdighet. Det enda som möjligen kan vara positivt är att Eva Rydberg måste vara tyst i rollen som Harpo.

Radion från stenåldern

Morgonen inleddes som vanligt med P1 och där verkade det var fest, allt på grund av det gjort sig av med sin chef. En manlig radioprofil från tiden före Hyland gick loss och skrockade åt alla konsulter som bara pratade om webb och andra modärniteter. Nu kunde minsann SR återgå till grunderna eftersom konsumenterna inte önskade någon förändring. När sedan den nya bossen Kerstin Brunnberg förtydliga bilden av "back to basic" men passade på att vara lite lagom modern och berättade att Annika Lantz minsann var den roligaste person hon visste. Kjell Alinge lämnade SR en gång på 90-talet vad jag har förstått det som berodde på att de (sr alltså) inte levde i samtiden, tiden verka ha stått still i radiohuset.

Inte förvånande men på sätt vis märkligt med all uppmärksamhet kring TTA om vi sätter det i realtion till framgåmng jämfört med andra indieband. Men å andra sidan finns det en regel som säger att allt måste vara indie i Sverige tilloch med trance. När jag läser intervjun i

Digfi

gillar jag vad de säger om känsla eftersom det är vad musik handlar om även för mig. Även om min känsla är något annat så hoppas jag att kvällen på södra blir trevlig och att det enorma antalet mediamänniskor som är där är genuina i sin känsla för någonting säger mig att Henning Fürst och Eric Berglund är det.

Min egen känsla säger Sven Väth i kväll, en legend som visar upp oanade kvaliter som

Sång och dansman

Låt vara att det är 17 år sedan Sven är fortfarande mån om sitt utseende och de närmaste Elvis du kommer inom techno, fast levande då. Hur som helst jag tror det blir mer spännade än SR.

Gubbtechno

I förra veckan fick jag ett sms med följande innehåll:
” Vi måste boka Fehlmann!! En av mina största technoupplevelser någonsin!”

Min vän menade som ni säkert förstått

Thomas Fehlmann

en gång i tiden resident på legendariska Tresor och deltidsmedlem i The Orb, en man som släppte sin första tolva 1982 (aktuell 29 maj med sin nya honigpumpe). Gubbtechno med andra ord, men med den kvalité, omsorg och kärlek som ofta utmärker äldre kreatörer. När jag sedan på söndagen läste det bästa inlägget i väskdebatten som symptomatiskt nog dök det upp väldigt sent, det där med eftertanke ni vet. Arkitekten bakom krönikan var föga överraskande

Carl Otto Werkelid

DIY verkligheten är sedan länge här och kommer i framtiden vara mainstream, men då blir det de som väljer den riktiga studion, eftertanke och sjunger långsamhetens lov det alternativa. Det blir till dessa vi söker oss när vår hunger efter kvalité blir för stor. Tror att den grupp kommer att härbärgera män och kvinnor i medelåldern och pensionsåldern, personer som inte är rädda för utveckling men med en kontext att placera den i. En ungdomlig vitalitet kombinerat med gammal visdom är framtidens avantgarde.

P.S. 1 Year of madness har enligt källor från konstvärldens innersta kretsar fått höra att Alex Schulman är en installation. Enligt samma källor är Ernst Billgren mannen som skapat den till synes mänskliga installationen, vars tanke är att vara en kommentar till vissa kretsars avståndstagande gentemot ironin, som en positionering.

P.S. 2 Enligt ännu säkrare källor från regeringskansliet har nu Year of Madness fått bekräftat att familjen Reinfeldt (mannen Fredrik är statsminister i fall ni missat det) är en massmedial konstruktion. Enligt rykten i undergroundkretsar har David Lynch utryckt en stark önskan om att få regissera filmen om familjen Reinfeldt.

Monarkin i nischsamhället

Sedan slutet av 90-talet är jag övertygad republikan (därav länken till republikanska partiet), såldes önskar jag ett Sverige utan en kung och drottning. Kungafamiljen av i dag är en självklar del av den populärkulturella kontexten, de är tillsammans med melodifestivalen de enda stora hitarna vi har kvar. När jag läste ”The Long Tail” funderade jag mer än en gång på kungafamiljens plats i den framtid som Chris Anderson målade upp. Gripen av den smittade entusiasmen föranleddes jag till en början att tro på en vändning gällande opinionsläget. Efterhand inser jag hur fel jag hade, ett framtid nischsamhälle innebär endast att potentiella republikaner kommer var så insnöade på sin grej att de inte kommer att vara medvetna om vare sig kungafamiljen eller republikanernas existens. Medan de stora massorna kommer att sjunga the ark låtar den 30 april till kungens ära. Även om jag gillar ett framtida nischsamhälle som för många redan är här har jag sett väldigt få tendenser till fältöverskridande och överraskningar. Så även om jag och några hundra tusen till har rätt i frågan om monarkin så lär familjen Bernadotte sitta tryggt på tronen länge till

Dagens skiva är såklart The Rice Twins nya tolva Can i Say på K2 som du köper digitalt

här

eller om du föredrar traditionella skivvarianter på valfri skivbutik på nätet.

Syftet med denna postning är inte att försöka bevisa att det vara bättre förr, det är inte heller en missriktad positionering, det är produkten av jag var inspärrad hela lördagen. Som en del av den generation som var den sista att växa upp innan internet förändrade spelreglerna var jag tvingad att söka inspiration på annat håll. Dessutom växte jag upp på landet i tillvaro där kulturyttringar var ytterst ovanliga (om du inte klassificerar division sex fotboll som det). Personligen fann jag större nöje i seriernas värld än i det sexistiska universum en idrottsplats på landet utgör. Min seriediet bestod främst av fransk-belgiska barnserier och lite vuxnare superhjälte varianter från USA. I efterhand har jag förstått att valda delar av denna konsumtion har varit det som utgjort grunden för min smak gällande de mer ytliga tingen som mode, formgivning och arkitektur. Mina första bilder av storstaden hämtade jag från

Will Eisner

hans mesta kända hjälte The Spirit var alltid välklädd när han strök runt i ett film noir inspirerat New York och slog ner halvskumma typer. Det är därför glädjande att Frank Miller (Sin City, De 300, Batman etc.) har satts i arbete med en ny långfilm om denne maskbeprydde herre, vars uppvik på den vita skjortan jag fortfarande inte lyckats få till, som du kan läsa om

här

Visserligen gillade jag slottet Moulinsart och TinTins konsekventa outfiten, men den serie som fick mig att öppna ögonen för femtiotalets mode, design och arkitektur var Spirou som du kan läsa om

här

Naturligtvis föredrog jag den koleriske och snobbige Nicke framför den piccoloklädde Spirou. Men det var framför allt husen och möblerna jag fastnade för, kanske är det därför jag i skrivande stund sitter i soffa som ser ut att vara hämtad från ett av albumena från 50-talets senare hälft. Då eventuella kapitaleffekter trädde in i mitt liv först efter tio års ålder inbillar jag mig att dessa serier spelat en viss roll för de smakideal jag idag uppbär. Men framför allt var det trevligt att minnas hänförelsen över den stora världen.

Vilka stilideal Scott Schuman har vet jag inte men att han är mer Ebba von Sydow än Johan Wirfält om vi nu ska översätta det till en svensk kontext blir uppenbart i helgens intervju i

DN

Vore intressanta att veta om han applicera följande på allt:
” Jag fokuserar bara på det jag gillar, det är så jag vill leva mitt liv. Jag går inte runt och tittar på människor som klär sig illa och tänker "nej, nej, nej". Jag tänker "ja!”när jag ser en vacker uppenbarelse.”
Känns som det är precis det citatet jag vill avsluta med idag.

Kommunikation

Det sägs ofta du växer i mötet med andra människor,, att vi är flockdjur och så kallade sociala varelser. Jag tror inte på det längre, i framtiden kommer många att ha passerat det stadiet i sin utvecklingskurva, de kommer att förstå att det är i ensligheten människan utvecklas. De vet att du mår bäst av att bowla ensam. Personligen har jag på sistone funnit kommunikationen med artfränder allt mer komplicerad, den har förmörkat mitt fokus och tett sig märklig och i vissa fall direkt plågsam. Den har tvingat mig till att stänga av hörsel såväl som känsel och endast lyssna på mig själv. Visst finns det utvecklande kommunikation men de sker i små nischer och inte nödvändigtvis verbalt. Att möta nya och olika människor är ett hinder som försenar din förfining och något som vi alla bör undvika. Måste den ske låt den då ske i en mer kreativ form, förslagsvis på nätet, konflikträdslan är lika mänsklig som hungern. Först där kan vi erkänna att det finns en smak.

Rädslan för att misslyckas/lyckas

Att våga misslyckas är säkerligen en sportkliché från början borde därmed sorteras in i parodins fack. Men just denna kliché tycks trotsa alla osynliga lagar och istället berätta mycket om vår samtid. Det är inte så att den berättar något om nästa års trender, den avslöjar inte heller nästa generations konsumtionsmönster. Den till synes trista meningen berättar om ett flockdjur som si sin strävan att göra rätt och att vara till lags ständigt väljer det mest korkade alternativet. Personligen har jag alltid varit livrädd för att misslyckas och följaktligen så har jag inte uträtta något bestående och jag har inte på något som helst vis fört utvecklingen i riktning som skulle kunna betecknas som framåtskridande. Såväl små vardagliga beslut som kriminalvårds och skolpolitik präglas av denna rädsla. Den svenska kriminalvårdspolitiken har mer än en gång valt en annan mer konservativ så fort en rymning har inträffat. Detta trots att statistiken på intet vis givit några indikationer på att den tidigare modellen skulle ge dåliga resultat, tvärtom.

Den borgerliga skolpolitiken ger intrycket av att sneglat en aning på de lösningar som gjorts inom kriminalvård och andra områden för den delen. Snabba lösningar som på ytan ger ett intryck av ett handfast agerande skall lösa skolans problem? Visserligen håller jag med om att skolan ska ge en kunskapsbas och inte försöka efterlikna en projektanställningsform. Men kvarsittningar och möjligheter att ta telefoner ifrån elever känns mer som produkterna av den ovan nämnda klichén än som en tanke som finslipats ordentligt. Mer handlingskraft än intellekt, såldes, samtidigt förstår jag väldigt väl rädslan för att göra fel särskilt i dagens samhälle där du ska ha gjort karriär innan du fyller 25. Ett tempo som knappast ger utrymme för några misstag, samtidigt är de flesta ett resultat av den rädslas slutprodukt det mediokra. Ekvationen är enkla vågar du inte chansa och stimulera din irrationella sida. Då lär du förbli en grå och osynlig pusselbit uppe det gigantiska soffbordspusslets högra hörn.

Tror jag ägnar eftermiddagen åt att avnjuta house och techno scenens pionjärer, de vågade göra fel och skapade egna som samhälle som var allt annat än grå och trista. Samtidigt ska glädja mig åt alla de som följer i deras fotspår, resultat må ofta vara dåligt men de vågar misslyckas och har därmed tagit ett steg emot pusslets mitt.

Lite personliga reflektioner på svansen

När jag läser ”The long tail” är det framför allt tre tankar som formas i min lilla hjärna.

-Förmedlarnas roll
-Varför kom jag inte på den här iden? Det slutgiltiga beviset att undertecknad inte är en så kallad ”doer”
-Martin Gelins frågor i sin intervju (sista numret av sex för er som missat det) med Chris Anderson är väldigt bra.

När det gäller den första och mest omedelbara tanken om förmedlarnas roll, så tycker jag inte att Chris Andersson att dennes roll har förändrats möjligen anser att de blir fler och att förmedlingen inte nödvändigtvis ingår i deras yrkesroll. I den mer globala kontexten tror jag faktiskt att det stämmer men i den mindre svenska kontexten är förmedlarens roll relativt oförändrad. Den största förändringen är att du idag inleder din karriär på nätet förut gjorde du det genom fanzines. Dock är det sociala kapitalet minst lika viktigt idag, men grunderna till detta kan idag byggas via nätet men de måste sedan fullbordas fysiskt. När det gäller punkt två handlar det nog mest om att jag gillar Andersons bok samt en viss frustration över mitt eget livsfacit. Martin Gelins fråga om nya smakhierakier och homogena grupper inom de mindre nischerna är grymt relevant fråga. Tycker att Anderson behandlar det i boken men att det borde ges ett lite större utrymme. Men det är påfallande hur mycket mer påläst Gelin är jämfört med vad Kristoffer Lundström var i den intervju han gjorde i Kobra med Chris Anderson.

Slutligen två korta mer eller mindre oväsentliga synpunkter från min sida: Matthew Dears nya skiva ”Asa Breed” låter väldigt Matthew Dear, så ni som bara hört hans alias Audion förvänta er något helt annat. Nu hoppas jag bara att den får samma positiva mottagande som förra fullängdaren Backstroke (2004). Även om jag har ett svagt minne av att den skivan i verkligheten passerade relativt obemärkt här uppe vid polcirkeln, möjlighet till bättring denna gång alltså.