torsdag, maj 03, 2007

Rädslan för att misslyckas/lyckas



Att våga misslyckas är säkerligen en sportkliché från början borde därmed sorteras in i parodins fack. Men just denna kliché tycks trotsa alla osynliga lagar och istället berätta mycket om vår samtid. Det är inte så att den berättar något om nästa års trender, den avslöjar inte heller nästa generations konsumtionsmönster. Den till synes trista meningen berättar om ett flockdjur som si sin strävan att göra rätt och att vara till lags ständigt väljer det mest korkade alternativet. Personligen har jag alltid varit livrädd för att misslyckas och följaktligen så har jag inte uträtta något bestående och jag har inte på något som helst vis fört utvecklingen i riktning som skulle kunna betecknas som framåtskridande. Såväl små vardagliga beslut som kriminalvårds och skolpolitik präglas av denna rädsla. Den svenska kriminalvårdspolitiken har mer än en gång valt en annan mer konservativ så fort en rymning har inträffat. Detta trots att statistiken på intet vis givit några indikationer på att den tidigare modellen skulle ge dåliga resultat, tvärtom.

Den borgerliga skolpolitiken ger intrycket av att sneglat en aning på de lösningar som gjorts inom kriminalvård och andra områden för den delen. Snabba lösningar som på ytan ger ett intryck av ett handfast agerande skall lösa skolans problem? Visserligen håller jag med om att skolan ska ge en kunskapsbas och inte försöka efterlikna en projektanställningsform. Men kvarsittningar och möjligheter att ta telefoner ifrån elever känns mer som produkterna av den ovan nämnda klichén än som en tanke som finslipats ordentligt. Mer handlingskraft än intellekt, såldes, samtidigt förstår jag väldigt väl rädslan för att göra fel särskilt i dagens samhälle där du ska ha gjort karriär innan du fyller 25. Ett tempo som knappast ger utrymme för några misstag, samtidigt är de flesta ett resultat av den rädslas slutprodukt det mediokra. Ekvationen är enkla vågar du inte chansa och stimulera din irrationella sida. Då lär du förbli en grå och osynlig pusselbit uppe det gigantiska soffbordspusslets högra hörn.

Tror jag ägnar eftermiddagen åt att avnjuta house och techno scenens pionjärer, de vågade göra fel och skapade egna som samhälle som var allt annat än grå och trista. Samtidigt ska glädja mig åt alla de som följer i deras fotspår, resultat må ofta vara dåligt men de vågar misslyckas och har därmed tagit ett steg emot pusslets mitt.

2 kommentarer:

E sa...

ja, de där gamla larrymixarna tycks man aldrig rikigt tröttna på...

Anonym sa...

det är onekligen något speciellt med dem och bilderna på samme man.