Bricolage

Om sådär 20 timmar är det premiär för en ny klubb i Stockholm, närmare bestämt på Olssons Video. Jag har det stora nöjet att få vara med att arrangera det hela och alla med en förkärlek för det elektroniska inom musiken har en fin höst att vänta. Info följer nedan:

Klubb-premiär för Bricolage!
Postmodern Living and its Music
Premiär Onsdag 30/8
Petter (Border Community) Med nyutkomna fantastiska Some Polyphony på James Holdens bolag Border Community är Petter en av Sveriges mest intressanta DJs och producent.
The Field (Kompakt)
Från tyska bolaget Kompakt, där legender som Michael Mayer liksom Superpitcher ger ut sina alster, bjuder The Field på mjuk techno med ambient-känsla.
Visuals: Aktionsgruppen Vlozz
Två förvirrade akademiker är arga på något, men vad vet de nog inte riktigt. Vlozz är ett desperat försök att återupprätta en smakhierarki. Följ deras kamp på http://www.vlozz.blogspot.com/
Support: Bricolage DJ team
Techno, electro, minimal, acid, electronic house, italo, dubstep.
Tid/plats: Onsdag 30/8, kl 21-03, Olssons Video, Odeng. 41. Gratis inträde, 20 år.
Vi återkommer sedan den 14/9 och den 28/9, och därefter varannan torsdag. Välkommen!

Mer om vilka Bricolage är:
Vi som står bakom Bricolage är: Gustaf Wallnerström (från fantastiska Ohmygosh.se) som ger oss rykande färsk minimaltechno, Angelica Butura (Volupté) står för fransk elektro och tysk techno, Anders Bergmark (resident Klubb Dynamic, Uppsala) för techno och dubstep, Adeline Hedmar (resident-DJ på Trädgården) ger oss sjukligt dansant elektrohouse, och Martin Cöster spelar episk mjuk-techno och organisk Luciano-tech.

tillbaka

Känns som ett naturligt tema en dag som denna, dels för att jag vänt åter till vardagstristessen efter vad som varit den vackraste och mest kompletta semestern i mitt liv. Men tillbaka tycks även galenskapen vara, den som en gång i tiden fick mig att starta year of madness. Få har väl undgått Elsie Claesons

debbatartikel

i Svd.

Min semester innebar att jag inte gavs möjlighet att läsa dårskapen förrän i går, jag som hela tiden trott att media inte ville släppa in anti-demokrater i debatten, hade tydligen fel på den punkten. Nu tycker jag inte att vi ska avfärda fru Claeson så lätt, misstänker att många delar hennes uppfattning ute i stugorna. Men inte på grund av biologin utan på grund av mäninskors törst efter trygghet och enkelhet i vardagen. Drömmen om ett liv utan komplexa situationer, tankar som göra att många röstar på mediabilden av Persbrandt när de får välja sin egen "drömman". Det moderna samhället ter sig ofta komplext med oändliga möjligheter, där historien gång på gång lär oss att det enda som står stilla i utvecklingen är männinskan själv. Denna ovilja till utveckling är Elsie Claeson en ypperlig representant för.

idrott och droger

Idrott och droger i all dess former har en lång historia tillsammans, en historik fylld med skrönor och tarvligt beteende (fotbollspelare+alkhol). Den senaste veckan har svenska folket och framför allt alla helylle sportisar som inte lämnat barndomshemmet ännu förfärats. Det handlar om två före detta idrottsstjärnor som nyttjat den folkhemsdrogen kokain. Diskussionen om det var fel eller rätt är patetisk och därför lämnar jag den därhän. Hade dessa två föredettingar verkat i en miljö präglad av intelligens och rationalism, hade de kunnat erkänna sitt misstag och gå vidare. Tyvärr gör de inte det, de bor i sportland och kommer såldes fördömmas och mobbas för all evig framtid av sina axa ätande före detta vänner. Ty sportvärlden är dum, hemsk och saknar förmåga till eftertanke.

För några år sedan närvarade jag vid en presskonferens för det svenska fotbollslandslaget, en utställning som inleds med en så kallad öppen träning. det var omöjligt att säg aom det var råsunda eller skansen du befann dig på. Nere på planen sprang en massa bortskämda småpojkar runt, vuxna personer som aldrig behövt växa upp för mamma tvättade fortfarnade deras kläder. De fes, brottades och sparkade bollarna på varandra. Efter att de lekt av sig i hagen väntade snoppmätaretävling i duschen. På läktaren satt en rikets märkligare arter och bevittnade det hela, de så kallade sportisarna. Då de inte är tillräckligt bra på att fisa, brottas och mäta sina snoppar får de inte vara med i hagen. Men i bland får de komma och träffa sina förebilder som lyckats uppfylla den där vackra erotiska drömmen som de alla bar på. Att få duscha, fisa och kramas tillsammans med andra svennar som är sådär härligt sunda och helylle som bara idrottsmän och idrottskvinnor kan vara.

Jag hoppas att Patrik Sjöberg och Sven Nylander finner en fristad långt borta från sportens värld. Ett samhälle som har överseende med att du är mänsklig och insett att groddar smakar skit.

P.S Ber om ursäkt i fall inlägget är slarvigt skrivet men jag är på väg söderut semester väntar.

Höstmusik

Fortsätter att tipsa om vänner vars kreativa ådrar alltjämt pulserar. Hösten stundar som bekant, och då behöver du och jag den superba och finstämda men samtidgt nedstämda musiken som uppmanar till eftertanke. Precis det gör Old Dog and Cristopher vars myspacesida ni finner här

Old Dog

. Likt mig har har Cristoffer stirrat mänsklighetens avvarter i vitögat, någonstans i hans texter tycker jag mig höra det. Önskan om öppna ögon.

Barnvagnsmaffian

Under sommaren har mina möten med vuxna männinskor med tillhörande barnvagn (ofta med annan männinska i) varit frekventa. Möten som har fått mig att fundera över dolda agendor, hybris och lagstiftning. Ofta men absolut inte alltid tenderar personer med barnvagn att uppträda på ytterst ovärdigt vis och vädligt ofta sker detta i Vasastan eller på Kungsholmen. De tycks ha drabbats av en osund hybris ej att förväxla med den mer sunda släktingen kaxig. En överlägsenhet gentemot sina medresenärer (de flesta möten sker på bussar eller tunnelbanetåg) som påfallande ofta resulterar i att bussar blir försenade för att dessa marodörer vägrar att flytta på sig. Detta eftersom det tycks finnas en balk i den svenska grundlagen som ger nyblivna föräldrar immunitet emot att följa vanlig ordningsregler. Såldes har de flesta av mina bussturer denna sommar försenats av en pappa eller en mamma som valt att blockera dörren för att de tycker att denna plats gagnar deras egna syften bäst.

Värt att notera är även den förrvirring som tycks råda i bland huvudstadens nyblivna föräldrar, gällande vem de har i barnvagnen. Är det dottern/sonen eller hunden? Ofta tenderar nämligen föräldrarna att tilltala sina barn som om det är en labrador de talar med. Samma föräldrar kommer om 13 år undra varför deras barn skäms över att synas i offentligheten vid deras sida. När skammen egentligen är logisk konsekvens av ett bedrövligt beteende från föräldrarnas sida under de första åren av barnens liv.

P.S Nästa postning ska vara glad och handla om ett betydligt mer väsentligt ämne en småbarn/hundar, nämligen musik. Det kommer garanterat vara befriat från sarkasmer och andra snarlika elakheter.

Brats

Författaren Björn Ranelid tycks vara en kontroversiell och speciell man, men i bland lyckas han verkligen formulera fragment i vår samtid på ett förträffligt vis. I juni var Björn Af Kleen på Österlen och gjorde ett läsvärt reportage, läs

här

. Där träffade han bland annat Ranelid som tillbringar stora delar av sommaren på Österlen, hans kommentar om "Stureplansmaffian" har estat sig fast i mitt minne och följt mig sedan dess.
"Han är lättad över att Stureplansmaffian väljer Båstad.
- De när ingen kärlek till dem som byggt upp kulturen. De deltar inte organiskt i bygden. De rumlar runt."

Koncist, vackert och samtidgt en målande beskrivning av det som brukar benämnas som brats, mer än så behöver inte sägas. Mannen som de senaste åren lite orättvist mest blivit omskriven för sitt användande av läppglans, kom sommaren 2006 att beskriva en av landets mest kapitalstarka grupper bättre än vad nåon tidigare mäktat med. Vackert och samtidgt det enda vi behöver veta. Nästa vecka skall jag organiskt delta i den österlenska bygden.

Ny bok.

När jag vid frukostbordet i morse jobbade mig igenom DN Kultur, fann jag en lika överraskande som glädjande notis, där Jonas Thente lyfte fram min gamle vän Tomas Kindenbergs debutbok "Kan du inte bara vara pinsamt tyst", mer info om denna bok finner ni hos

Zoo Publishing

. Har ej själv läst boken ännu, men om ni är vänner av subtil och intilligent humor med en perfekt dos av vardagsrealism tror jag att ni kommer att finna er en ny favorit i Tomas Kindenberg. Framsidan skvallrar dessutom om vackra fotografier, något även DN valde att lyfta fram. Det är utgivningar av detta slag som jag tror vitaliserar det svenska kulturklimatet med eller utan ett litterärt kanon.

De små ögonblicken och detaljerna

De där små sakerna som utgör kärnan i livet har ockuperat mina tankar under natten. Ni vet den pinsamma tystnaden, det krystade samtalet där avsaknaden av gemensam referensram blir smärtsamt uppenbar. Om vi utgår i från tesen att den moderna männinskans främsta drivkraft är självförverkligande är det märkligt att så stor del av livet formas av dess meningslöshet. De krystade leende som accunterar det bisarra i en att en grupp männinskor har disparata monologer sinsemellan. Ett uppgivet samhälle var främsta kännetecken är den förtäckta monologen. Trots att dessa dystopiska tankar hemsöker mig om natten, kan jag inte låta bli att fascineras av livets små ögonblick, meningsfulla likväl som meningslösa. Kanske hade min far rätt när med en stor portion cynism konstaterade att livet är till 90 % tråkigt och att det roliga endast utgör 10 % av vår livsgärning.

Fredag igen.

Fredag vars en gång så magiska klang sedan länge ebbat ut för min del, är mest bitter för att jag missade Konrad Black i går på f 12 (pank). Behovet av att klubba har aldrig varit större, men det ser ut som jag får hålla ut tills Cocktails strålande höst och vinter program drar igång. De har enligt sin hemsida redan gjort klart med b.l.a. Michael Mayer, Anja Schneider och Luciano, mad!

Längst ner på sidan finner ni lite länkar till sidor som jag gillar och besöker ofta (det kommer fler länkar så småningom, överst hittar ni så klart

Ami

, som är sommarens blogg för min del. Genom välvillighet på kommentatorstråden till förra veckans postning om bloggande hjälpte hon dessutom mig att styra upp det där med länkar på min blogg. Något som saknats tidgare, jag bockar och bugar.

Rolig hallå där som min gode vän John i Malmö tipsade om http://www.metro.se/se/article/2006/08/09/06/4236-23/. Tänker inte kommentera den utan låter den helt enkelt tala för sig själv.

Kvalite går aldrig ur tiden

Under sommaren har TV 4 visat en bbc dokumentär om auswitch, orkade med ett avsnitt innan discovery vibbarna blev alltför starka. Men av någon anledning fick den mig att åter läsa "The Schmeed Memoirs" en brilijant text av Woody Allen publicerad i New Yorker 1971, finns även med i hans Get Even http://www.woodyallen.com/books/gettingeven.html
Texten driver med den nasistiska regimen på ett sätt som bara en Woody Allen i högform kan, intierat, intilligent och hejdlöst roligt. Om ni inte har läst "The Scheemd Memoirs" rekommndera jag denna artikel varmt. Sommaren har fortfarande ett grepp om Sverige och klassiker bör läsas alternativt läsas om på sommaren.

Månadens låt

Vågar redan nu utse månadens låt eller snarare månadens remix Lawrence- Along the Wire (Superpitcher remix). Om vi skall hållas oss till saningen släpptes tolvan redan förra månaden på Ladomat 2000, men den lyfter i varje fall min augusti månad. Den innehåller allt en remix bör innehålla, den får dig att återupptäcka en gammal låt/skiva, i det här fallet Lawrence This Night will last forever från förra året. Superpitchers remix lämnar inte orignalet helt men är därmed inte orignell snarare tvärtom. Den lyckas under sina 9 minuter och 31 sekunder förmedla samma känsla som Superpitchers mixskiva Today gjorde under 2005. Det slutgiltliga mötet mellan, minimalism, techno och trancens smakfullare element. Sist men inte minst ger den oss ett besked om att Superpitcher är tillbaka även när det gäller arbetet i studion efter den minst sagt halvdana låten Enzian på Speicher 35. Along the wire har gått på repeat såväl i min winamp som i min i-pod de senaste dagarna och allting tyder på att den kommer fortsätta att dominerna min värld heller åtminstone dess ljudbild även de närmaste dagarna. Troy Pierces remix på samma låt kan ni hoppa över.

Vill äve ge eloge till Expressen Kultur som med jämna mellanrum släpper fram Year Of Madness favoriten Nils Petter Sundgren, den här gången avhandlar han svensk films nya pamp http://www.expressen.se/index.jsp?a=651787

Bloggande.

Tongångarna på Year of Madness har under sommaren haft en negativ klang, rent av lite gnällig. Denna något omoderna attityd (tankar och känslor är som bekant vädligt ute) har sin grund i min nyvunna fattigdom. En livssituation som grundar sig i min oförmåga att skapa en korrelation emellan mina egna krav och min begåvning. Kort sagt är mina krav höga och min begåvning ytterst medioker. Ett handikapp som präglar det mesta jag företar mig, inklusive mitt bloggande. Min förhoppning är att en förändring skall ske när det gäller min egen insiktsfullhet. Något som kommer prägla allt i mitt liv inklusive denna blogg. Såldes kommer Year of Madness att omdanas en aning den närmaste tiden, i vilken riktning vet jag inte ännu.

Martin Jönsson tipsade i går om en utmärkt artikel om bloggande i New Yorker http://www.newyorker.com/fact/content/articles/060807fa_fact1, samt ett lika långt och utmärkt bemötande av denna artikel på BuzzMachine http://www.buzzmachine.com/index.php/2006/07/31/talk-of-the-town/. Läsandet av dessa fick mig att fundera lite kring de svenska bloggar jag själv läser på veckobasis och framför allt deras kvalite. Tyvärr är det i mina ögon uppenbart att det finns en negativ korrelation emellan ökad populäritet och kvalite. Inget märkligt med det egentligen då det är precis vad som drabbar alla medieformer när du börjar växa i populäritet. I motsats till vad Nicholas Lehmann tycks tro, så har jag aldrig betraktat den stora massan bloggar som annat än ointressanta tonårsdagböcker, vars avsaknad av relevans ofta varit skrämmande uppenbar. Men samtidgt har det parallellt existerat bloggar som varit både välskrivna och synnerligen relevanta, åtminstone med utgångspunkt i undertecknads intressen. Vad som idag bekymmrar mig är att dessa en gång så välskrivna bloggar idag har ökat sitt besöksantal och därmed tycks författarna drabbats av hybris och ägnar större delen av sin tid i bloggsfären till att berätta om sina ointressanta sememstrar. Eller så ägnar de spaltutrymmet till att beskriva de förmodat hippa festerna de besökt i någon storstad utanför Sveriges gränser. En utveckling som är lika trist som väntad. I början tycktes det som om de flesta i en släng av naivitet, hade en stark tro på bloggen (talar då om den stora massans bloggar) som ett journalistiskt alternativ. Men idag bör det vara uppnebart för alla att de flesta bloggar bara utvecklades till dagböcker vars kvalite knappast överstiger barnets. Givetvis finns det undantag, men dessa lever i minoritet och har såldes föga med slutresultatet att göra. Därmed vill jag inte påstå att underhållningen skulle vara sämre tvärtom, galna bloggar hör till det bästa du kan läsa på nätet dessa dagar.

Ordet galen leder oss osökt in på Sveriges egen David Brent, Johan von Holstein. Efter att ha läst hans kröninka i gårdagens Metro undrar jag om det finns något skäl att bo i Sverige längre, om denne man får skriva krönikor i landets mest lästa morgontidning? Är tacksam om någon kan motbevisa mig på denna punkt, då min ekonomi som sagt är skral nuförtiden. Så en flytt till sydligare breddgrader ter sig i nuläget orealistisk.

Efter dessa negativa ord, vill jag i sann pedagogisk anda avsluta med mer positiva tongångar. Håller helt med Angelica när hon på Digfi lyfter fram Guido Schneiders mixskiva Focus On http://www.digfi.com/default.aspx?id=9449. Hon sätter fingret på precis vad skivan är, skön och svalkande sommartechno.

Som den ohippa mäninska jag trots allt är, gillar jag fortfarande Ralph Steadmans illustrationer, därav bilden ovan. Rekommnderar även ett besök på http://www.ralphsteadman.com